Alla möjliga småkryp mister emellanåt livet i vattentunnorna. Därför brukar jag emellanåt gå en runda och rädda en del av dem.
Härom dagen var det en jordhumla som låg stilla och utmattad och flöt på vattnet.
Jag tog ett torrt löv och lät den klättra upp på det, för att sätta den på fast mark att torka och hämta andan. Men det hade tydligen varit en skrämmande nära-döden-upplevlse, och bladet räckte inte som trygghet, utan hon fortsatte upp på min hand innan hon utmattad sjönk ihop.
Jaja, ibland får man finna sig i att "hålla handen" även när det gäller småkryp.
Men hon var utmattad! Jag provade med att erbjuda en slurk ur en jättebalsaminblomma. Det var tydligen välbehövligt, för snabbt kravlade hon sig djupt in i blomman och stannade kvar ett tag medan det ljudligt lät "slurp, slurp" där innifrån. (Oj, nu fabulerar jag igen
, men jag "hör" sånt! 
)
Ett bakben och den yttersta spetsen av den blöta rumpan, var allt som syntes.
Efter en stund kom hon ut igen, tydligen välbehövligt stärkt.
"Var är du?" ropade hon, så det var bara att sträcka fram handen igen, och ta emot henne. Fortfarande är benen vingliga och lite "spagetti-liknande".
Nu började akrobatiken med att torka sig
Det är inga lätta saker att torka vingar och rygg. Det vet väl varenda en som har försökt klia sig själv på ryggen!
Det tog sitt lilla tag, men till slut - efter att sist av allt ha provat att tungan fungerade tillfredsställande -
- var hon redo att stå på egna ben/vingar.
Hon flög upp, kretsade ett par varv runt mig, och styrde kosan åt något okänt håll.
"Farväl lilla humla
må Gudarna vara med dig!"
