Att det gör så ont i hjärtat när 20-åriga dottern flyttat till Lund för studier. Hon gråter i luren o jag gråter här hemma. Jag saknar henne så. Ja vet att det bara är en övergångsperiod, men hon kommer ju aldrig hem på riktigt mer. Tröstar mig med att hon säkert kommer att få så roliga år. Eva-Louise

lugn...den dagen kommer, när du uppskattar din frihet
det är nu dotters liv börjar och hon kommer att få bra jobb när hon är färdig
sen kommer hon hem med dina barnbarn istället

Jag förstår att det gör ont! Jag bävar redaninför den dag min son kommer att flytta hemifrån..... han är fjorton nu.
Det är tufft att vara förälder....

Fortsätt och gråt om du känner att du behöver det!
Men i ditt hjärta ska du känna dig enormt STOLT över din dotter och dig själv! Tänk att ni har lyckats så bra. Det är allt för många som har mera otur i livet och nästan skiljs som ovänner. Förresten........ Vem vet....... kanske hon kommer tillbaka?..... Vill jobba o bilda familj i närheten av dig

Förstår precis -nästa vecka mönstrar han -min lille solros -sen vet jag att han snart flyger iväg -svårt är det

Och här är omvända världen, dom äldsta har bestämt sig för att vi inte behöver ha en massa döutrymmen så dom bor gärna kvar hemma, medan yngste grabben som mönstrar om 2 månader har hela livet planerat och lär väl bli den som först lämnar boet Men skulle han ångra sig så får han juh naturligtvis flytta hem igen, här finns alltid plats för barnen, förhoppningsvis såsmåningom även barnbarnen.

Usch, menar ni att ens barn en vacker dag kommer lämna hemmet...?

Själv minns jag mycket tydligt hur skönt och befriande det var att flytta hemifrån, men jag hoppas (och tror och förutsätter ) att min egen dotter vill bo hemma hos oss hela livet. Som tur är är hon bara tre år än så länge...

Att ungarna flyttar hemifrån är ju för sjutton ett betyg på att ni har klarat ert jobb som föräldrar.

Det vore väl värre om ni inte fixat den primöra uppgiften. Att ungarna skall skalra sig själva. Hur tror ni annars att ni skall få några barnbarn?

Jahap, där va´den dan förstörd då, taskigt betyg som förälder, om det stämmer som du säger Bettson så är jag ett bottennapp som förälder Fast............skit samma, jag har inget emot att ha dom hemma här.

Att ens vuxna barn vill stanna hemma hade jag sett som ett ypperligt betyg på föräldraskapet.

Du är lyckligt lottad, Reserv! (Och jag är säker på att de hade klarat av uppgiften att flytta, om de verkligen hade velat.)

Jag tyckte också att det var helt underbart att flytta hemifrån! Fast jag flyttade inte så långt bort, så jag tror inte att det var några problem för någon av oss (mamma och mig).

Jag tror också att man är en excellent förälder om barnen väljer att bo kvar hemma. Liksom man lika väl kan vara det om barnen flyttar tidigt. Ofta beror det ju på omständigheter såsom jobb, skola, kärlek och sådant.

Det skulle vara bedrövligt om ungarna inte ville flytta hemifrån, någon gång.
Sedan kan det vara praktist under viss period; studier, lumpen och annat.
Sedan är den svåra frågan, hur mycket vuxna barn ska betala hemma?

Men snälle lille reserven.

Ta det inte så.

Själv har jag minsann fått höra hur dålig mamma jag är som inte gråter ögonen ur mig när ungarnan flyttar. Jag menar flyttar dom av rätt andledning så är det väl OK. Jag gläds i stället med dom för att de tycker det är kul att få eget.

Fast just nu så verkar det som om jag får en retur. En som bott borta två år verkar vara på väg hem igen.

Förstår dig precis inte bara det att man saknar ungen, telefonen blir så himla tyst, ingen glass försvinner ur frysen och man köper alldeles för mycket mat.
Huset vibrerar inte av musik, ingen kö till toan, inga blöta handukar på golvet och inget annat heller som man kan gorma om.

Det är värst när den första flyttar, man vänjer sig.

tror det var någon som hade kollat på de där och medel för killar att flytta hemmifrån var 27 och tjejer var det typ 18 eller så... om inte min mamma hade haft en alkoholist till sambo så skulle jag bott mer med henne, och mina syskon skulle hälsat på mer.

Känner igen mig här, inte så mycket kläder att tvätta heller!
21-åringen, bor 75 % hos sin pojkvän som pluggar i Göteborg. Saknar henne när hon är där. Igår ringde hon och sa att hon hade köpt en symaskin och hade börjat sy gardiner. Oj, sa jag Vuxenpoäng.

Normalt har vi bara 15-åringen hemma, men i somras bodde även 21-åringen med pojkvän hos oss samtidigt som de jobbade, samt även 25-åringen. Tyckte inte jag gjorde annat än laga mat, diska, tvätta och plocka.

Kanske är jag/vi annorlunda men vi har inte gråtit över något barn när de flyttat hemifrån.
Har alltid sett det som ett naturligt steg i vuxenlivet och sedan så har våra barn inte flyttat så långt heller.
Äldste bor visserligen sedan 14 år nere i Boråstrakten (ca 160 mil) men inte heller han och familjen känns som långt borta... vi pratas vid väldigt ofta i telefon och också via webbkamera.


Neta.... vänta bara tills du får barnbarn... då går glassen åt
våra småttingar vet var den finns och de vet också var man ska trampa så frysdörren öppnas ... smarta tjejer (1,5 & 2,5 år)

Började undra om det bara var jag som tyckte det var riktigt skönt när mina tjejer flyttade hemifrån....... man släpper ju som sagt inte kontakten för det och det blir ju dess då roligare när dom kommer och hälsar på.
Anki

Skönt... då slipper jag känna mig "annorlunda"

jag grät inte heller
tyckte kanske det blev liiite tomt när den siste försvann, men han kom hem igen

Dom gör just det, kommer hem igen.

Maken saknade nog den äldste mer än jag har gjort. Jag har förstått det när han ibland har anklagat mig för att ungen inte kommit hem tillräckligt ofta.

Nu är han snart på inflyttning igen. Jag tycker nog att det är kul, men gissa tre gånger vem som inte tycker det.

Svårt med förändringar är det nog alltid tror jag.

visst är det.
man "vänjer sig" med tiden att dom är borta
sedan kommer dom tillbaka med buller och bång.
märker det främst på tvättkorgen och matkontot
men i gengäld lagar jag mat varje dag igen, det är inte lika kul att stå vid spisen när man är ensam om att äta
nu sticker han till norge och jobbar, så han blir bara hemma helger
så det får bli färdigmat här ett tag

Javisst gör det ont till och börja med,speciellt om man har
en "sån där" innerligt nära kontakt utan en massa stridig-
heter och bråk.Men man vänjer sig sakta, men säkert.
Och jag kan ärligt säga, att hur mycket jag än älskar och
respekterar mina barn, så har jag svårt att tro att jag skulle stå
ut med att ha dem hemmaboende igen.
I en krissituation, så självklart. Men efter några år blir man väldigt
bekväm med att kunna göra som man vill, när man vill och
om man vill

Jag har ända sedan barnen varit små försökt att vaccinera mig mot negativt tänkande när det gäller barnen.

Dvs Flyttar de hemifrån så vet jag att de klarar sig själv. Jag slipper bekymra mig om saker som jag inte ska bekymra mig om.

Kommer de hem och hälsar på så har jag åtminstone ett rätt som förälder. Jag kan ju inte tvinga dom att komma.

Inte vill jag ha dom boende hemma för ingen svärdotter vill bo hemma hos svärmor.

Blir det ingen svärdotter så blir det inga barnbarn, och det vill jag ha för att skämma bort mer än jag orkade med mina egna. Att kunna njuta mera avslappnat ta det roliga och sedan skicka hem ungarna till föräldrarna när man inte hänger med längre. Urskönt.

Och Svärdotter vill jag ha, henne måste jag måna om ordentligt. Hon är ju den kvinna som skall göra min son och mina barnbarn lyckliga. Inte har jag någon som helst lust att ha negativ relation med henne eller vara svartsjuk. Ju lyckligare hon är, desto lyckligare blir min son. Så jag längtar efter svärdöttrar.

Och lite skönt är det ju att ha någon timme till övers för sig själv. LIte egoist blir man ju mer åren.

Jo men nu är det mitt hjärtat som gråter, inte förståndet o det är två olika saker. Har pussjat på henne för inte vill jag hon ska gå här hemma hos mej. De första veckorna är nog värst innan man hittar kompisar för en sällskapssjuk person som inte gillar att vara ensam. Eva-Louise

bodde i israel i ett år

men nu är jag hemma igen och bor hemma

vill flytta men att bo själv är inte min grej...

Jag har två barnbarn, men dom är inte här varje dag. Inte springer dom och öppnar frysdörren själva heller, skulle jag aldrig gå med på.

?

jag (vi) tycker bara det är sååå mysigt när barnbarnen känner sig hemma här... I dag t.ex då svärson höll på att göra formatC och fixa burken så gick Emelie 2,5 år till köket... öppnade skafferidörren och ropade på mommo...Vill ha "klad"... hon har sett och vet att jag har chokladkakor där Hon mumsade i sig två bitar men såg nogsamt till att också mommo & moffa fick smaka

Min största är på väg ut...tack och lov! Jag älskar min dotter över allt på jorden men hon kör alldeles slut på mig...
Hon har bott borta på veckorna sen i höstas och i sommar var hon mycket hos sin pojkvän på helgerna så jag börjar vänja mig...
Men jag har aldrig tyckt det var särskilt jobbigt...hon var stor och "färdig" och då är det dags...
Resten kommer jag att sparka ut om de inte har vett på att flytta i tid....det är inte nyttigt att bo hemma för länge..Varken för barn eller föräldrar....tror jag...
Fast det är några år dit...

Vilken underbar inställning Bettson! Önskar att min "svärmor" hade samma inställning. Jag skulle väldigt gärna vilja flytta ihop med min pojkvän, det skulle vara så trevligt att ha ett eget, särskilt angeläget känns det nu eftersom jag inte längre pluggar utan jobbar (fast den ynkliga lönen skulle aldrig räcka till att flytta hemifrån) och bekantskapskretsen som är fullspäckad med par där ett har en egen lägenhet och ett annat nästan bor tillsammans
Mina föräldrar säger att jag får bo hemma så länge jag vill, men förstår att jag vill ha eget. Jag har en mycket god relation till mina föräldrar och skulle komma och hälsa på ofta om jag flyttade!
Jag skulle bli ledsen om mina föräldrar ville hålla kvar mig hemma, men också om de ville att jag skulle flytta.
Jag känner mig mycket nöjd med den inställning som de har.
Provade att bo hemma ensam och ha hand om allt några veckor tidigare i sommar, vad härligt! Men också jobbigt när tomatpurrén började mögla (ska inte något sådant hålla i evigheter?) och man fick äta snälla vänners piroger till frukost! Inte för att matpengar fattades, utan för att livet var så fullspäckat att man inte hann handla (dagens I-landsproblem)
Var inte ledsna för att era barn flyttar, ni har säkert gjort och gör ett bra jobb allihop! Men dagen kommer när man vill ha något eget, oavsett hur god relation man har till sina föräldrar.
Blev ett längre inlägg än vad som var tänkt;)

så sant, så sant
det värsta är, när dom kommer tillbaka
då har dom fått egna vanor och vant sig vid ensamliv
hjälp vilka konflikter det kan bli

Egna liv och egna vanor har de allihopa redan nu.

Nu är det väl så att huvet och känslorna skall vara två saker.

Känslor har man och kan inte rå för, dom bara är.

Huvet har man för att bearbeta känslorna så att man inte mår så dåligt själv. Man kan faktiskt tankemässigt påverka sina känslor och tur är det för annars så skulle man nog ramla ner i avloppsbrunnen ibland.

Försök att se något positivt och häng fast vid det så känns det säkert bättre.

Jag går och ha dagdrömmar om hur jag skulle vilja ha ett STORT hus;helst en slott och därinne skulle det finnas plats för alla mina barn med sina familjer d.v.s om de ville bo på det viset

Och en JÄTTESTOR trädgård med plats för vovvarna att busa och så klart för mig själv som bara älskar barsliga buslekar

I det STORA huset skulle jag ha en STOOOOOR atelje och alla som ville vore välkomna att vara kreativa;både vuxna och barnbarn

Dessutom ett STOOORT kök behövdes och mycket annat härligt som skulle underlätta livet för oss alla

Idag bor jag i en liten trea och hit är mina barn välkomna när de vill

Jo du...dottern har äntligen kommit på varför hon blir så irriterad här hemma hela tiden...Jo, hon är "van" nu för tiden att ha badrummet nästan i fred och att det är tyst på morgonen att det finns plats i soffan och bussarna går en gång i kvarten och hon kan se vad hon vill på TV...
Hmmm...1 år med att bara en rumskompis att ta hänsyn till väger snabbt upp 16 år i "storfamilj" tydligen...
Men iochmed att hon insett det så kan hon förstå varför vi blir "galna" ibland också...ett steg till i vuxenriktningen...och det har blivit färre "krig" också för hon ger sig numera..

Men ibland har hon bara hemlängtan och kan åka buss i 2 timmar bara för att komma hem en liten stund...och då kan allt mamma köra bil en bra bit bara för hitta en buss tillbaka sen..bara man får ha henne här en stund..

Jag blir irriterad på döttrarnas nya vanor som de visar när de är hemma ibland. Uppstigningstid, ändrar kanal på MINA radioapparater, temuggar, kläder, blöta handdukar, tidningar överallt, fösöker hjälpa till i trädgården - men sen får man plocka/leta redskap i flera dar.
Skrev en manual till badrummet hur jag ville att man skulle bete sig där.
den försvann kvickt för de skulle skämmas om kompisarna/pojkvänner skulle se den.

Lena Katarina Swanberg har skrivit en bok om ämnet: Det tomma boet.
Nya roller när barnen lämnar boet.
Står skrivet om i dagstidningarna nu i dagarna från TT Spektra.

visst gör man så

Så är det säkert - jobbigast första tiden. Styrka åt dig att stärka din dotter i valet (plats/utbildning). Var där för henne och bekräfta henne! Att plugga är jättekul, nu när hon vet vad hon vill bli.

Min dotter är bara 11 år men har sedan ett par år "hotat" med att aldrig flytta hemifrån. JODÅ!!! det tänker du visst det är mitt svar - helt egoistiskt

Älskar mina barn men deras liv får de leva själva när de är/känner sig redo!

Linus och Emil vill helst inte flytta ur mammas och pappas säng....
De är 4 och 6 år

aj då
kanske dags för avvänjning
hota med småsyskon, så flyttar dom
eller en nattlampa i sovrummet
det hjälpte mej

Ni får läsa med en blink i ögat, de sover i sina sängar men gillar när ngn av oss jobbar natt för då är det mys i stora sängen hela natten

En väninna tillmig gjorde ett smart drag. Hon ställde in en extrasäng bredvid sin egen. Talade om för barnen att hon fick så ont i ryggen när de låg båda i sängen.

Alltså fick det bli så att den som kom först knallande på natten och ville ligga i mammas säng den fick ligga i extrasängen. Den som kom som nummer två fick ligga i mammas säng. För annars blev det för trångt.

Resultatet. Båda ville ligga i mammas säng så den som kom först kollade ifall det låg någon i extrasängen. GJorde det inte det så gick dom tillbaka till sinegen säng för att komma senare när platsen i mammas säng var ledig.

Nog var det oroligt några nätter med nattvandrare men konstigt nog så sov de efter någon vecka i sina egna sängar HELA nätterna.

AH!!!!
ja det är mysigt

ruggigt smart!!!!
memorerar till kommande barnbarn

Mycket smart....håller med...

Jag hade faktiskt "snack" med alla mina barn när de var ca 3 år och förklarade att jag faktiskt fick ont i ryggen men de kunde få komma och ligga bara en liten stund...och de fattade faktiskt...fast då började nästa som var minst komma drällande istället