Min bästa väninna förlorade idag sin 6-åring mot leukemin........
Kämpandes i endast 1,5 mån....
Varför måste ett litet barn få gå igenom så mycket hemskt?
Jag vet inte hur jag på bästa sätt kan stötta henne och visa att jag finns där för henne, hur kan man någonsin komma igen efter att ha förlorat ett barn?
Jag mår väldigt dåligt av allt detta & tanken på hur hon då ska känna sig går knappt att tänka........

Åhhh...va hemskt...var bara där o lyssna när hon vill prata...behövs inte mycke mer

Vi har precis sett inspelat... En bön för Beslan. Så tragisk händelse där flera hundra fick sätta livet till.
Så kommer jag in på Odla och ser ditt inlägg.

Det bästa du kan göra nu är att bara finnas vid din vänninnas sida... hjälpa henne med praktiska göromål... se till att de får i sig mat... prata, prata och gråta tillsammans.. och också våga minnas alla fina dagar/stunder ni haft med pojken (tolkar jag att det var)
Inte alltid behövs så många ord... bara vetskapen att där finns en vän som delar sorgen kan lätta mycket.

Skickar styrkekramar till dig

Stackars människor.Det kan inte finnas mycket
värre händelser i livet än att mista sitt barn.
Glöm aldrig bort att han fortfarande är, och
kommer fortsatt att vara, en del av hennes/deras
liv.Och låt henne/dom veta att de kan prata och gråta
precis så mycket de behöver och att du finns
där och lyssnar.

Jag har (I dag år 2005 ) sett för mycket av
att "folk", i tron att de tar hänsyn, inte nämner
den avlidnes namn, för att de tror att de tar hänsyn
till de sörjande.

Jag tänker som så, att om jag dör, så prata om mig
som om jag fortfarande vore där. Skratta med mig
och åt mig. Säg som så att om hon hört/sett det här
så skulle hon.......

Sköt om er/Evgeni

Usch så sorgligt Något värre kan jag inte tänka mig.
Finns inte ord ...

Hur hjälper man? Hur stöttar man?
Att ORKA vara närvarande i sorgen, tänker jag mig. Sedan är det nog så olika från person till person, hur de vill bli bemötta, kanske. Fråga!
Och tänk på att sorg "förändras" under tid, det som är giltigt ena månaden/veckan/dagen är det kanske inte nästa?

Något som jag tror kan vara skönt, är att få hjälp med "det vardagliga", det som man inte orkar med. Ett litet handtag här, ett litet handtag där, utan att orda så mycket om det. Det bara blir gjort, liksom. I det ingår "mat", t.ex.



Här är en sajt som du kanske kan tipsa om, ifall de inte redan känner till den.


Det här vara bara tankar som du kanske kan få någonting ur. I realiteten vet jag inte. Man står nog mest bara "handfallen" om det drabbar någon nära...

Du ska bara finnas till hands, det räcker !

Många drar sig undan när något dyligt händer men det är då DU ska finnas där! Man måste inte alltid vara stark utan kan mycket väl visa din sorg för henne... och vara förtvivlad..

Svårt att ge något råd om detta, då jag själv inte vet hur jag skulle kunna leva vidare om min son dog.
Något som jag tycker är helande under sorg är att gråta tillsammans, men, det funkar kanske inte för alla.
En stor, tröstande kram till dig!!

Mitt barn har också haft cancer och i och med det så har vi varit med om att kompisar till henne i familjer vi lärt känna har gått bort.

Det jag kan råda dig till är att föra en dialog med din kompis, vill hon att du ska vara där så var det. Hjälp då till med praktiska och vardagliga saker för det brukar vara det man inte klarar i den här situationen.
Bli inte sårad om hon inte vill träffa dig, alla reagerar olika för det här hemska och vissa behöver sörja ifred.
Hör iaf av dig lite då och då. Visa att du finns, men träng dig inte på.

Eftersom det var ett så snabbt förlopp så kanske dom inte haft kontakt med barncancerföreningen, men där finns föräldrar som mist sina barn i en speciell grupp, om du pm:ar mig så kan du få namn och telenr på kont.personer i just den föreningen din kompis tillhör.

Så oändligt mycket smärta, sorg och förtvivlan, det finns då ett barn dör,det går knappt att sätta sig i dessa kännslor.
Det vikigast är säkert att finnas till hands;lyssna och hjälpa till med det vardagliga sysslorna.

Ja, finns där för dem, utan att tränga dig på. Nu har detta hänt aldeles nu, men om 6 månader, ett år är det fortfarande viktigt att finnas där.
Folk har en tendens att tro att allt är som "vanligt" när det gått ett tag, men så är det inte. Det är inte "som vanligt" ens efter tre år.
Det blir inte "som vanligt" någon mer, aldrig mer. Sorgen försvinner aldrig, men man lär sig förhoppningsvis att leva med det.

Hemskt när barn ska behöva dö
Var på en kyrkogård nu i sommar, det var många barn i början av 1900-talet som bara levde några år eller ens det.. Några hade dött innan de fått namn :'(

Såg var du bor och tror att din vän bor nära, klistrar in infon från barncancerföreningen västra Sverige
Även du som nära vän kan få råd och stöd av personer i föreningen.

Föreningen hittar du under http://www.barncancerfonden.se "föreningar"

"ViSomMist grupper
Under perioden som följer efter det att familjen förlorat ett barn finns stora behov av att träffa andra i samma situation.
För att underlätta skapandet av grupper där familjerna kan stötta varandra har föreningen personer som ansvarar för att familjer erbjuds att delta.
Föreningens ViSomMist grupper är grupper av familjer som har forlorat ett barn under ungefär samma tidsperiod.
Det skapas nya grupper någon gång per år i varje del av distriktet om behov finns.
I föreningen finns föräldrar med egen erfarenhet av att ha förlorat ett barn som stödjer den nya gruppen med allt praktiskt under det första året.
Dessutom deltar dessa personer för att få gruppen att fungera på tänkt sätt.
Efter något år brukar de flesta grupper kunna fortsätta på egen hand men med ekonomiskt stöd från föreningen.
Efter ytterligare något eller ett par år får gruppen klara sig helt själva eller så kanske behovet att träffas i organiserad form har tagit slut. Träffas gör många av familjerna ändå, men nu som vänner.
Vill du ha kontakt med vår ViSomMistverksamhet?

Maila någon i styrelsen"

Min mor och far förlorade fem barn i späd ålder

Som alla andra har skrivit, finns bara till för familjen. Finns det syskon så glöm inte dem i sorgen där måste livet gå vidare trots allt tungt familjen går igenom.
Min sambo miste en av sina söner när han var 21 år det är ca 10 år sedan han var mycket nere och ledsen trots att vi visste att det skulle sluta så någon gång. Men han har även en äldre son som hade fått stå tillbaka i många år p.g.a. lillebrors sjukdom (Muskeldystrofi), så jag pratade med min sambo om detta och sa att nu behöver han ha uppmärksamheten som han inte fick tidigare och det blev som lite tröst för min sambo.
Glöm dem ej att finnas till även när det har gått en tid, följ med till graven t.ex. se till att aktivera om du ser att de gräver ner sig i sorgen länge, det är mitt råd, men alla vill och tänker vi olika så det är en svår uppgift att ta.

det bästa är att bara lyssna, och inte prata så mycket.
det gör den som har sorgen så bra själv.
finns bara kvar, och låt den som sörjer få prata av sig.
att ta omvägar, för att man inte vet vad man ska säga, är ingen bra idé. man behöver bara lyssna, inte säga så mycket.

Vad vi fick lära oss när vi började jobba som anhörighetsstödjare i familjer med sjuka barn var vikten av de tre H:a

Håll om

Håll tyst

Häll i

Det första är väl givet varför,
det andra för att man inte ska börja babbla om oväsäntligheter,
det tredje för att folk i kris ofta inte äter ordentligt och att det därför är viktigt med vätska.