Undrar om andra har upplevt det samma?

Har insett att jag helt har missat vintern som kom. Missade även julstöket med advent, julen och absolut nyår. Har även missat tiden innan vårens uppdykande då värmen kommer smygande med halvkladdiga dagar. Missade även första snösmältning och se vintergäck, snödroppar och annat gulligt dyka upp. Har sedan missat vårens intågande med försommaren och midsommar och vidare gång. Ett år går verkligen snabbt om man inte ser upp och försöker ta tillvara på den tid som kommer. Även vinterrusk och sommarblöta får en speciell innebörd när man upptäcker att nästan ett helt år har gått till spillo av ens liv.

Men vad har du då gjort istället som har upptagit din tid och uppmärksamhet?

Själv njuter jag av sådana små vardagliga ting. Vi har en femårsdagbok där jag ibland kan anteckna såna små saker som "idag såg jag den första svalan" eller den första vintergäcken, hörde fåglarna sjunga etc. etc.

Men du - nu när du är medveten om vad du har missat så kommer du alldeles säkert att ta igen det det kommande året! Lycka till!

Jag har egentligen inte gjort något mer än kämpat i dyn, slickat sår och fått hintar om att livet rusar förbi. Sedan har jag begravt mig i arbete för att få en balans. Det är vad jag har gjort.

Ett år tar man inte igen, lika lite som en förlorad minut.

OK. Men då får du försöka att nu se framåt det kommande året och inte tänka på vad du har missat det gångna året. Låter kanske alldeles för hurtfriskt och äppelkindat men om du "grämer" dig för mycket över det som varit så kanske du går miste om ett år till.

Hoppas att du kan njuta nu av en härlig höst, mörka kvällar med tända ljus och mys i soffan!

Nu var det väl inte det jag åsyftade utan det var mer en reflektion av vad jag har upptäkt. Jag är inte en person som sitter och grämer mig (fast det kanske är någon jag skulle ha ägnat mig åt under året).

Tråkigt nog är nog dina förslag inte möjliga under året som kommer med att sitta och "mysa" i någon soffa eller ens läge för att njuta av en härlig höst. Tända ljus kör jag redan med.

Det jag ville höra var om någon hade upplevt detsamma och befann sig i samma situation.

OK, sorry. Jag känner ju inte till din situation. Ville bara försöka hjälpa.

Ooops! fel!

Jodå, jag vet precis vad du menar. Har många gånger förundrat mig över hur fort tiden runnit förbi när man haft det svårt. Det sägs ju att "tiden går fort när man har roligt", jag tycker det känns tvärt om...

min erfarenhet är att tiden står stilla när man mår dåligt.
det är när man kommer tillbaka man inser att den inte gjorde det, utan man missade en hel del
vet vad du menar ophelia...jag missade tre år

jag tror inte att något går till spillo
det här året du missat höjdpunkterna har du kanske
lärt dej nåt annat som kan va bra o ha med i bagaet
man hinner ju inte se allt
o vintergäck o snödroppar o frostiga granar o pepparkaksbak
ljuv vår grönska,kommer ju så snällt tillbaka för den som har tid

Ojj...vad det där kändes bekant.
Sådär var det för mig hela förra året och jag känner att risken är stor att det kommande året ser ungefär likadant ut.

Håller med Oldwolfie. Tror inte heller detta år är till spillo, utan investerade i något annat. Förhoppningsvis dig själv. Tror också att du med tiden kommer att komma till insikt om vad året egentligen gav, för med absoluta säkerhet har det gett något, även om du just nu inte vet vad.

Mmm, känner igen det där... Jag fastnar i ett ekorrhjul ibland och då rusar allt förbi ungefär som om jag satt på ett runaway train. Mina ekorrhjul har genom årens lopp bestått av olika material. Några år var det gjort av depression, andra år av stress och emellanåt av ångest. Ibland av ren tanklöshet, tankspriddhet eller tanketrängsel. (Tanketrängsel = alltför många tankar i samma skalle samtidigt, så det blir ingen reda på nåt).
Jag ska försöka ta mig samman inför julstöket i år

"Sinnen är som fallskärmar, de fungerar bara när de är öppna" var en odlasignatur förut. Jag tycker den är så bra.
Men den talar inte om, att det sällan är ens eget val, när sinnena behagar vara "öppna"...


Jo, jag "känner igen", jag vet mycket väl vad du talar om . Och det ingår nog i "livet". Som Oldwolfie m.fl. säger, det är inte "förspilld tid".
Vi går igenom olika sorters kriser i livet, det är genom dem man mognar och växer som människa.
Det är inte särskilt roligt - och det tar oftast tid innan man förstår på vilket vis det gynnar oss, om vi alls förstår det någon gång, och/eller har förmågan att ta det till oss.

Det är inte lätt att leva! (har någon sagt att det borde...)
Förutom att det är svårt, lika med "tungt, ont och sorgligt", är det också svårt i begreppet "lärdom".


Det finns ändå få saker som har förmågan att öppna våra sinnen, så som genomgångna kriser och svårigheter, då alla våra sinnen stängts av för oss.

Efteråt kan det många gånger vara värt det. Och är det det inte, så får vi själva finna värdet i det! Det är ändå så mycket i världen och livet som vi inte kan påverka.
Vår egen inställning, hör till det som vi KAN påverka! På sikt.

Någon lär ha sagt, att meningen med livet, är att finna meningen med livet.
Det tror jag på.


Ja Ophelia, jag "känner igen mig". Och den innerliga djupa tacksamhet som jag känner inför mina numera öppna sinnen, går inte att beskriva i ord!

Det fantastiska med livet här på jorden är..tycker jag...att året går sin gång..om och om igen...det kommer alltid nya tillfällen att uppleva det man missat tidigare!
Och är livet sånt..att man inte orkar se det fantastiska i naturens gång..så är det så klart nån mening med det....och meningen förstår man oftast efter att ha kämpat sej igenom svåra perioder!
Vem var det som sade:Livet måste levas på förhand men kan bara förstås i efterhand?
Du har dina perioder när livet är tufft...du tar dej igenom dem ...hittar lärdomar och mening...och årshjulet går sin gång..du har aldrig missat nåt..allting i naturen upprepas år från år...det är bara att haka på när du känner dej redo!

Tack för att ni delat med er av denna erfarenhet. Alla inlägg har varit intressanta att läsa. Min värsta erfarenhet som dyker upp då och då är när jag inser att tiden som förflutit aldrig kommer igen, "ops nu har jag missat alla tidiga vårblommor...ops där försvann våren och snart är det midsommar". Förvisso lär man sig mycket på resan men jag skulle önska att jag finge lärdom på annat, trevligare sätt.

Detta är en del av livet.

Kanske blir det här alldeles fel... men jag har på senare år lärt mig att inte titta bakåt.
Jag tar varje ny dag som en gåva och försöker att göra det bästa av dagen.
Det förgångna kan vi aldrig få igen.

Så tänker jag också.
"Yesterday is dead and gone and tomorrow is out of sight", citatet kommer från någon sentimental amerikansk sång men jag tycker att det säger allt.

Gårdagen kan vi inte göra något åt, morgondagen vet vi inget om, den kanske inte ens kommer.Så det som gäller är att försöka göra det bästa av dagen
Birgit Ek

"The past is history, the future a mystery, this moment is a gift - that's why we call it 'The Present'."

Mitt favoritcitat. Från Deepak Chopra.

Blev just mitt också!
Anki

Ja, det är fint . The Present ...



Ophelia.


Ja, det är en del av livet. Och önska kan man alltid, men det är inte en del av livet, det är saga...
Det funkar ju inte så.

Önska kan man göra, bara man inte fastnar i känslor av att "detta borde inte ha hänt mig" - för något sådant "borde" existerar inte.

Det vet jag att du inte gör Ophelia, det är mina egna tankegångar och erfarenheter omkring det hela som jag skriver om. Det är så lätt att bli bitter och känna sig förfördelad och sviken av livet, och där har jag själv fastnat ett antal gånger.

Det enda som hände av det, var att jag genom min attityd och mina tankar "bestämde framtiden". Jag "visste ju" hur det var. Av sådant tillåter man ingen förändring.
Det är en gräslig fälla man alldeles själv, skapar åt sig själv. Utan att ha den minsta aning om det.


En av mina svårare (jag tycks ha svårt att lära mig det alltså) lärdomar som jag verkar ha kvar med full styrka, är insikten att alla människor finner sina egna lösningar, på de livets problem som dyker upp. Och ingen annan kan avgöra i vilken mån det är "rätt" eller "fel".

Det här "låter sig sägas" mycket enkelt, det är väl inte så svårt. I realiteten "åker jag på pumpen" inom just det här, gång på gång, fortfarande. Så "lärt mig" klart, det har jag inte gjort än.
(Några klara och tydliga exempel finns här på Odlaforumet, under den tid jag varit här.)


Mitt sätt att "klara av det förflutna", är inte att inte tänka på det. Det skulle heller inte fungerat, så det var aldrig något alternativ.

Däremot har mina tankar omkring sånt som har hänt, och omkring mig själv och om livet, förändrats. Förändrats genom bearbetning. Jag hade inget annat val. Alternativet var ... psykiskt helvete, troligtvis även fysiskt. Eller - ja, självmord. Men det har aldrig varit något verkligt alternativ för mig. Bara en önskan om att slippa undan. Och önska kan man alltid... Det är en sak för sig.


"Genom det förflutna kan man se in i framtiden".
Det är faktiskt sant! Därför att vi ju faktiskt GÖR samma misstag igen och igen och igen. Genom att lära oss känna igen situationerna på ett tidgare stadium, kan man göra sig medveten om vad som är på gång att hända.

Då kan man antingen ändra på skeendet, om man har verktyg till det - eller inse på vilket vis man är hjälplös i situationen, och sedan gå in för att skaffa sig de livsverktyg som behövs för att klara sig bättre nästa gång.

Det låter så "enkelt" när det skrivs ner såhär. I verkligheten är det förenat med djup ångest, och är en PROCESS som tar TID.

Alla processer tar tid, och man behöver inse det och låta dem göra det.
Ju mer hjälplös man är i en situation och i livet som helhet, desto mer håller man i den lilla "kontroll" man tycker sig ha. Desto mindre villig är man, att se sig själv i situationen, att erkänna att man är hjälplös. Eftersom känslan av hjälplöshet i sig kan upplevas (och kanske också är) livsfarlig. Och eftersom man inte klarar att erkänna problemet, kan man heller inte ta itu med att söka lösningar.

Ibland jämför jag det med hur en häst som leds ut ur ett brinnande stall, sliter sig och rusar in igen - till den enda trygghet den känner - och blir innebränd.


Mitt förflutna kan jag idag se tillbaka på, utan någon som helst smärta, enbart full av kärleksfullhet, inför mig själv och min egen sårbarhet, inför andra människor i mitt liv och deras sårbarhet.

Det är det enda som händer, känlsomässigt, inom mig, när jag tänker bakåt: Ömhet, förståelse, kärleksfullhet, varsamhet.

Det är GOTT .

Det bästa är kanske att den erfarenhet man har fått kan, förutom att hjälpa sig själv vidare i livet, även kan hjälpa andra. Det blir ju lixom inte "bara prat" då om man själv har gått igenom olika stadier för att "hitta tillbaka" eller "hitta framåt" är ett bättre ord. Förhoppningsvis reflekterar man på ett annat sätt över situationer, som ändå kanske visar sig bli "fel" men det spelar ju ingen roll om man har en tanke bakom en handling