Har varit ledig de senaste 2 nätterna från jobbet då jag varit iväg en bit bort här i Värmland och kollat på en gård med tillhörande 400 kvadratmeter växthus och ett väletablerat företag som jag blivit erbjuden att köpa.

Stället var jättefint och i och med att det även är ett stort örtagårdsföretag som köparen tar över så är även växthuset i toppskick. Företaget skickar sina nyskördade örter till mängder med gourmetrestauranger i framför allt Sverige och Norge men även till kontinenten och i viss mängd även till USA. De har till och med levererat till Nobelfesten.

Jag var riktigt sugen på att köpa detta naturligtvis och jag hade även fått tjejen med mig tills vi tittade på stället, då tvärvände hon när hon insåg att hon skulle hamna ett par mil utanför närmaste stad. Jag kan säga att det var inte muntra miner i bilen på väg hem... Det känns som om, ja jag vet inte vad men det känns för jävligt. Just nu villl man ju bara kasta in handduken...

Kände att jag bara var tvungen att skriva av mig...

// Andreas

Ja, jag förstår att det måste ha känts bittert. Det är ju inte kul när man har olika åsikter/känslor runt grundläggande saker som t.ex. boendet.

Hoppas att ni kan hitta något mellanting istället där båda kan trivas.

Oj...jag förstår din besvikelse...men kanske det var bäst att hon sa som det var nu, att hon inte ville bo där...men o andra sidan kanske hon hade trivs bra när ni väl var där...men, men....skickar dig en tröstekram

Stackars dig Det är synd när båda parter inte har
samma prioriteringa.Finns det ingen chans
att hon kan ändra sig?Eller är det helt
enkelt så att hon skulle känna sig alldeles
för isolerad.
Sorgligt för dig

Nej, det finns inte en chans att hon ändrar sig. Jag kan förstå delvis förstå henne också. Det skulle nog bli tufft för henne där ute. Att vi ens har flyttat till Kil (11.000 invånare) var ett stort steg för henne som är inbiten storstadsmänniska. Hon har inte heller något körkort ännu så det avskräckte nog ännu mer, även om det går att ändra på.

Jag får helt enkelt förlika mig med tanken att det inte blir något av denna affären och sikta in mig på den andra saken som du och jag pratat om Evgeni... Får se vad som händer om några år!

Nääää, attans synd då, taskigt när man inte vill samma, åtminstånde när det gäller nåt den ena vurmar för mycket. Försök snacka med henne så kanske du får med henne ändå, har hon inget körkort kanske, jag förstår din besvikelse och tystnaden på vägen hem.

Andreas hann svara innan jag skicka

Ok!
Jag håller mina tummar
(Åtminstonde i tanken )

Vart låg detta, är det det där örta företaget det stått om i tidningen?

hon måste börja me sitt körkort genast
då har hon ju en frihet i bilen
o kanske ser att de inte e så farligt me ett par mil hit eller dit

håller tummarna för att nästa projekt funkar bättre

kram

Vilket örtaföretag stod det om i tidningen?

Jag måste kolla med ägaren först om det är okej med att jag går ut med att hans företag är till salu, alltså namnge det... Det är ju inte ute på den "öppna" marknaden så att säga ännu i alla fall..

Nej strunt i det, Andreas. I NWT´s näringsliv handlade det om (förra året tror jag) om någon som odlade kryddor ekologiskt, eller minns jag knas...

Kil skulle jag flytta till om inte barnen funnits. Kil och Sunne måste vara bland värmlands vackraste orter.

Lycka till herr Blomqvist, kvinnan är en underlig art

Rätt som det är så finner ni ett ställe som ni båda kan tänka er att bo i och trivas

Precis det jag tänkte skriva ett par mil är ju 15-20 min med bil en "baggis"

Ja, det kan mycket väl vara denna gården/företaget det handlar om då. Deras kryddor odlas ekologiskt.

Vi flyttade till Kil just för barnens skull, från Karlstad. Att vi bara bott här sen i mars i år hjälper naturligtvis också till att få henne att inte vilja flytta igen.

Jag vet, jag vet!!!! . Har en otroligt härlig fruktsalvia därifrån (säljer dock inte till privatpersoner vad jag vet).
Andreas, du kan va lugn jag säger inget. Kan dock hålla med frugan om att det ligger långt från allt...


**gillar ditt citat förresten, Andreas. Säga vad man vill om Eminem, ibland får han till det.

Ibland är det bra att det inte blir som man vill

När jag och min man letade hus så ville jag absolut ha ett hus...men han tyckte det blev för dyrt. Mitt i allt när mäklaren ringde och tjatade med budgivning så hade vi precis varit och avlivat ett älskat djur. Min man bröt ihop när jag tjatade på honom och det blev arga ord och tårar från oss båda.

Nu tycker jag att det var tur att han stod på sig för nu bor vi ju i vårt drömhus som är mycket större än det andra, med bättre läge och för mindre pengar. Ett hus som vi BÅDA verkligen ville ha och som vi trivs underbart bra i båda två.

Husköp tycker jag är en väldigt stor grej och båda måste vilja lika mycket för att det ska funka i framtiden. Avvakta lite, ert gemensamma drömhus finns där ute nånstans och när ni hittar det kommer du tänka att vad tusan ville jag ha det där andra för

Kanske inte riktigt samma sak men så kan det gå till i alla fall

Jag tror oxå att blir det inte precis som man tänkt ,så finns det nåt bättre som väntar i framtiden.
Och boendet är ju så otroligt viktigt , jag kan förstå din sambo som är stadsmänniska att hon inte vill flytta till landet .
Själv bor jag på landet och nu på senaste tiden med stigande bensinpriser och nerlagda busslinjer är det ju oxå mycket pengar som går åt till bara bensin .........
Klart att hon kan ta körkort ,men trivseln måste ändå komma i första hand.
Det är inte alla som KAN bo på landet , det har jag många bevis på.

Vi är alla så olika och det måste man acceptera . Man kan aldrig tvinga en människa till något , det blir aldig bra .

Andreas ... jag vet hur det känns. Har haft ungefär samma upplevelse idag ... jag startade t.o.m en tråd om det igår, när jag var på väg upp som en sol. Idag landade jag som en pannkaka.

Min dröm var också full av växthus och plantor, inte exakt som din men ändå, växthus och plantor i en och samma dröm ... natten ska jag tillbringa med att gräma mig för att jag inte var snabb nog att hugga tag i drömmen när den stod mitt framför näsan på mig ... och imorrn ska jag sitta 8h framför datorn på mitt gråa kontor med rödvinshuvudvärk.

Men i övermorrn ... då .... suck ...

gonatt ...

HEJ ANDREAS,

Jag forstar hur du kanner dig. Sjalv bodde jag i Norrbotten i 5 ar och trivdes valdigt bra, sista aret kande jag dock att jag inte alls ville bo dar utan ville flytta tillbaka till Stockholm. Sa jag och min sambo flyttade till Stockholm och dar trivdes jag valdigt bra. Min fastman trivdes dock inte nagot vidare och det hela slutade med att vi till slut flyttade i sar och han flyttade tillbaka norrut.

Sedan 3 ar bor jag i en grannort till dig och ar med i motorklubben pa din ort. Jag stortrivs med att bo i eget hus�@med stor tomt och nara naturen. Jag ar glad att vi flyttade isar for om vi fortsatt bo ihop hade det nog blivit en kompromiss.

Forhoppningsvis behover inte ni hamna i samma sits. Min fd och jag var sa valdigt olika i allt sa boende var bara en lite del av det hela - folk sager att man ska vara olika men man ska inte ha olika tycke och smak i allt.

Just nu ar jag i Japan och kan inte anvanda svenska bokstaverna - valdigt frustrerande.

Lycka till med att hitta nagot som ni bada kommer att tycka om - och som inte blir en kompromiss!

Jag tog intekörkort förrän vid 35-års ålder, ett dygn innan jag födde vårt tredje barn.
Ni har ju Säffle intensivkurser i närheten..?
Nej, det kan bli svårt för er, om du kommer att ångra detta resten av ditt liv..

Stackars dig Andreas! Jag förstår din besvikelse, men samtidigt är det ju viktigt att man är överens innan man tar ett så stort steg.

Om ni flyttat dit och hon sen skulle vantrivas hade det inte blivit bra
men om du kommer gå och känna att du missat ditt livs chans så är inte det heller bra.


Livet är inte lätt....