Hejsan,

Biggaråträd i all ära - men nu när man funderar på vad man skall göra av bären och inser att man vill göra vin - så läser jag att surkörsbär är avgjort bättre råvara. Nåväl - får klämma in ett buskkörsbär eller två tänkte jag, för det börjar bli ont om plats:

Frågor: vad är minimala plantavståndet tror ni (lite grenar kan ju få växa in i varandra, men de får ju inte "kväva varandra").
Vilken sort? Oostheimer får alltid mest "getingar" i alla böcker, men varför? Om det är för att det liknar biggarå är det kanske inte busken för mig (dessutom behöver det pollinering nära , vad är "maxavståndet" för pollinerande träd?)
Funderar på skuggmorell...kan det va nåt tro?

...eller en av varje om det går att klämma in...

Tjingeling
Lala

Körsbär i buskform kan växa tätt och även planteras som häck. Helt lätt att beskära så att det blir friskt och vackert även på vintern är de inte, men det går om man håller sig till grenklykor.

Skuggmorell som man köper i handeln bör absolut vara E-märkt. Just denna är mycket drabbad av blom- och grentorka och ett antal virus. Bäst är säkert att ta upp dem från frö (kärna), särskilt om man vill ha många. Jag har friska moreller som vanligtvis får mängder med bär och kärnor som rasar ned på marken. Om du skickar ett frankerat kuvert med din adress på kan jag skicka dig kärnor i slutet av juli när de är färdiga.

Så här står det i Nordiska genbankens pomologi över Oostheimer, och Anton Nilssons pomologi om Skuggmoreller (nedan):

OSTHEIMER (Carl G. Dahl & Sven-Erik Lenander)

Synonymer. Ostheim, Ostheimer Weichsel, Griotte d'Ostheim, Ostheimer brunkörsbär.

Historik. Sorten har fått sitt namn efter en liten by Ostheim i Franken (nära 20 km sydväst om Meinigen), där den sedan förra hälften av 1700-talet odlats i myckenhet men ofta i halvförvildat tillstånd. Traditionen vill veta, att sorten förts till denna ort av en doktor Klinghammar, som deltog i spanska successionskriget (1701-1713) och medtog körsbärsplantor från Sierra Morena. Den förste pomolog, som uppmärksammat sorten, synes ha varit Christ, vilken i största korthet omtalade den i sin bok Pflanzung und Vartung der nétzlichsten Obstbäume (1791 och 1792) , där sorten benämnes Fränkische kleine Ostheimer Kirsche och får ganska sparsamma vitsord. Snart blev den dock mera uppskattad, och den spreds under förra hälften av 1800-talet ej blott över Tyskland utan över hela mellersta och snart också norra Europa samt fördes också över till Amerika. Frukten betraktas ännu som ett av de bästa sura körsbär, och om bördigheten vore litet rikare, skulle trädet kanske anses som det mest värdefulla av dem alla. I Sverige torde den ha kommit in 1905 eller 1906.

Träd i plantskolan. Trädet visar svag-medelstark tillväxt i plantskolan och lämnar villigt sidoskott, vanligen 5-8, vilka utgå med spetsig vinkel mot stammen. Årsskott korta-medellånga, i spetsen trinda. Stammens bark rödbrun. Till skillnad från surkörsbär i allmänhet har denna sort mycket spetsiga bladknoppar.

Utplanterade träd. På egen rot blir trädet litet, närmast buskformigt, vid förädling på fröstam litet-medelstort, med ett mycket utbrett växtsätt. Ett tioårigt träd vid Rånna hade en höjd av 3,9 m och en krondiameter av 4,4 m. Sorten reagerar ganska starkt för underlaget, varför träden ofta varierar i storlek efter förädling på fröstam. Efter några år på växtplatsen får trädet ett starkt hängande, tätt grenverk. Har stor benägenhet att få kala grenar. Skottbildningen är så riklig att trädet blir för risigt, om inte gallring företages. För att kunna bibehålla fruktbarheten hos äldre träd bör man omsorgsfullt rensa bort all torr ved samt långa, tunna, hängande fruktgrenar med endast få blad eller blomknoppar.

Långskott trinda, långa och mycket klena, upp till 3 mm tjocka. Bladskaft svagt håriga, på såväl kort- som långskott korta, vanligen endast 15-20 mm långa, till färgen röda. På bladskaften eller angränsande del av bladkanten sitta 0-2 körtlar, intill 2 mm långa och till färgen brungula-brunsvarta. Bladskivor bredast vid eller ovan mitten, på långskott 80-90 x 30-35 mm och på kortskotten 65-75 x 30-40 mm. Ovansidan mörkt och undersidan ljusare grön. Bladbas trubbspetsig-svagt kilformig. Bladspet ovanligt långsmal och ofta asymmetrisk. Långskottens blad i kanten vanligen dubbeltandade, ytterst grunt sågade och med när-mast trubbiga tänder, vilka synnerligen regelbundet äro framåtriktade. Kortskottens blad varierar vanligen ganska starkt i kantens utbildning, från trubbigt enkelsågade till skarpt dubbelsågade och från grunt till ganska djupt sågade.

Vinterfärgen på årsskottens ovansida rödbrun med starkt silvergrå beläggning, undersidan vanligen gulbrun. Blomknoppar ca 5,5 x 3,5 mm, trubbiga och med spetsig vinkel mot grenen. Trädets bark mörk brunröd. Vanligen glest med blombuketter på varje kvist, men i stället rikligt med fruktved.

Blomning. På dvärggrenar utvecklad flock mest 3-talig. Blommor ofta 25-35 mm i diameter, flata med ovala blad och omkring 13 mm långa ståndare. Foderblad omkring 3 x 2 mm, på utsidan brunkantade, mot spetsarna mest avrundade.

Blomningen är tidig, börjar innan bladen slagit ut och vanligen två dagar efter Erianne. Redan unga träd bruka kännetecknas av mycket riklig blomning, och Ostheimer torde vara en av våra mest rikblommande surkörsbärssorter. Blomknoppar ömtåliga för låga temperaturer (-20o C i mars månad). Har vid Rånna lämnat mellan 75 och 90 procent gott pollen. Lämpliga pollengivare: Stora Klarbär, Skuggmorell, Frogmore, Erianne och Stor svart bigarrå.

Frukt. Storlek omkring 21 mm bred, 18 mm lång och 19 mm tjock vid jämförelsevis god utveckling. Form rund med någon avplattning på ovansidan, knappt märkbar sådan om undersidan. Helt svag antydan om en fåra men frukten något plattad på denna plats. Märket ytterst litet, sitter i en trång, ytterst grund fördjupning. Skaft 30-40 (sällan 50) mm långt, medelgrovt, mot frukten något förtjockat, fästad i en grund, tämligen trång håla. Fruktskaften utgår från ett litet gemensamt skaft, som också kan bära ett eller flera små gröna blad. Hud ganska tunn, icke seg, vid full mognad övergående från mörkröd-svartröd färg, dock ej rent svart. Kött mörkrött, löst, mycket saftigt med friskt syrlig, angenäm smak.

Sten tämligen liten (8,9 x 7,5 x 6,2 mm ;100:83,5:68,3) äggrund, övre änden tämligen jämnt avrundad, delvis något stympad av ärret, som är djupt, medelbrett eller smalare och har något trasiga kanter. Stenens undre ände är jämförelsevis långt och jämnt tillspetsad och slutar i en ganska vass spets. Ryggen försedd med en smal, föga vass ås utan tydliga åsgrenar. Bukpartiets övre ände höjer sig icke nämnvärt över stenens yta. Partiet i sin helhet smalt, ehuru stundom något vidgat i sin undre del. Mest framträdande är mittåsen med flat eller kullrig rygg, aldrig särdeles vass. Ofta är olika sidor av bukpartiet olika utvecklade. Svaga basala åsar förekommer. Stenens yta slät.

Odling. Sorten är självsteril och mognar i vecka V. Den har vid Rånna varit synnerligen frosthärdig och resistent mot körsbärsbakterios. Har i avkastning efter 10 års odling varit jämställd med Skuggmorell men däremot överträffat Stora Klarbär. Sorten visar ibland otillfredsställande bördighet, vilket torde betingas av att lämpliga pollengivare saknats. Ar synnerligen mottaglig för Monilia. Den tidiga blomningen kan försvåra pollineringen.


SKUGGMORELL (Efter Anton Nilsson (1989) s. 356)

Synonymer. Schattenmorelle. Grosse lange Lotkirsche. Morello. English Morello. Griotte du Nord. Dubbele Morelkers. Lutówka.

Historik. Sorten är mycket gammal. Den lär vara känd i Frankrike 1590 och är beskriven av Jean Bauhin i dennes Historia plantarum universalis 1598-1650. Med hänsyn till sortens ålder är det naturligt att den haft synonymer och förväxlats med andra sorter. Den har även muterat, varför det även kan finnas typer av den. I Sverige förekom den redan i greve Bondes anteckningar. I södra Sverige torde den ha odlats ännu tidigare. Är nu en av de vanligast odlade surkörsbären i hemträdgårdar.

Trädet växer rätt kraftigt de första åren. Växtligheten avtar dock ganska snart och träden blir inte stora, då de börjar bära tidigt och sedan rikt. Mycket härdigt. Odlingsområde zon I-V (VI).

Sen blomning. God pollenlämnare. Självfertil. Någon gång kan det utvecklas skott och grenar, som blommar senare än övriga, vilket kan bero av en virussjukdom. Sådana träd bör tas bort.

Frukt. Frukten är medelstor-stor. Formen nästan rund eller avlångt rundad, något plattryckt vid skaftet. Färgen blir vid full mognad mörk brunröd . Skaftet är medellångt-långt, tunt och sitter i en smal, rätt djup håla. Huden är tunn och glänsande. Köttet är fint, löst och mörkrött. Saften är riklig och rödfärgad. Smaken är utpräglat syrlig. Stenen är stor, oval, slät och något sned.

Mognar sent i veckorna 7-8. Kan sitta kvar rätt länge på träden, då frukten är mycket hållbar. Lämplig för hushållsändamål.

www.ebeplant.nu

Kirsa Nordia Pernilla mfl är itne dumma kandidater alls:-)

odla dem på spalje så kan Du klämma in tre gånger så mkt träd om platsen är bristvara.

Hälsar Ingrid

Hej igen,

Tusen Tack Cilla för ditt erbjudandet om kärnor av skuggmorell. Det passar faktiskt bra att dra upp dem själv - då kan man sätta buskarna på mer "otillgängliga ställen" (berghällar och litet jorddjup).
Jag skickar dig frankerat kuvert.

Kvarstår frågan - hur tätt kan jag sätta buskarna i mer "förvildad häck" variant?

Sedan får du tyvärr merjobb med mer frågor- försökt läsa mig till hur man gör med sådden. Kanske inte så svårt - ett par kärnor i en medelstor kruka (såjord eller vanlig?) I juli när jag fått dem?. När planera ut de små underverken i verkligheten? Eller så direkt på plats (vore ju allra enklast).

Sedan skall jag nog ge mig på att köpa en Nordia eller Pernilla också som "lyxkonsumtion", tack Ingrid för tipset om intressant hemsida för sorter av fruktträd. Ostheimer har iallafall strukit på foten.

När det bara slutat regna skall jag ut och ympa äpple på rönnbärsträdet,
ännu ett "tokprojekt".

Varma Hälsningar
Lala

PS Ingrid, kul att läsa om din spaljehäck av äpple till grönsakslandet, det är liknande hos mig, jag har precis planerat mina barrotade stackare.

Hur kommer en elefant upp i ett körsbärsträd?
Han sätter sig på en körsbärskärna och väntar.

Om man inte har den tiden måste man göra annat...

Min erfarenhet av körsbärsodling från kärna sträcker sig till de självsådder jag får, men om jag skulle försöka dra upp plantor från frö skulle jag så dem på en liten "odlingsrad" i kanten av odingsplätten eller gräva ned krukor någonstans (för att lättare kunna hålla fuktigt genom vattning), använda en inte alltför gödslad jord som håller fukt (här växer de i lätt leraktig humusrik jord), stoppa ned dem någon centimeter under ytan, hålla fuktigt genom vattning i krukan.

Skuggmorell kanske inte är bästa sorten för häck, för de växer snabbt på höjden och stammarna blir snabbt fina. Kanske man inte vill beskära dem som buskar helt enkelt. Men om man beskär redan från första året kanske de kan buska sig. Grenar långt ned i kronan, på 30-40 cm, båhåller de länge.

Jag har en massa rotskott av rönn som jag i år inte hade hjärta att slå ned. Ympade äpple på dem istället. Vänner som ser några av mina ympprojekt och som inte vet att alla äppelträd är ympade åtminstone en gång i livet, säger "stackars träd"...

Får slå ett litet slag för fanal med fast det är mer ett träd.

Vilka äppelsroter har Du planterat Lala?
Och vilket underlag?

Häftigt !

Hälsar ingrid

Hej igen,

Nu stämmer ju inte rubriken och texten med varandra längre, men vad gör det?
Min blivande äpplespalje består av 2 Amorosa (röd aroma) och 1 Katja, båda ympade på MM106 underlag. (hittade på Särö plantskola, de hade en hel del sorter att välja på med MM106. Ser visserligen ut som "vanliga träd" men jag skall nog tukta dem med tiden). Enligt Cillas råd väntar jag till nästa år med det, så nu ser de lite ledsna ut, grenarna nedtyngda så långt jag vågar utan att knäcka dem.

Hälsnignar
Lala

Särö?
Det var det värsta!
I nya beskärningsboken ger de råd hur man 'startar om' träd som ser ut som vanliga stamträd men som skall odlas på annat sätt, och det går.
Jag har nu varit runt hamburg och studerat hur äppelträden ser ut i de kommersiella planterinarna och fått ännu mera inspiration!

Hälsar ingrid