| |
Full version: Förstföderska
netaave
01-11-2005, 09:55
Har en kompis som är 43 som hade bestämt sig för att inte skaffa barn. Nu ville hennes sambo så gärna ha barn så hon har fallit till föga och dom "försöker nu i 110" (sambons uttryck)
Jag fick barn nr 3 själv när jag var över 40 men för henne är det första gången och jag tänkte höra om det finns erfarenheter av detta på forumet, jag inbillar mig att det kan vara svårare då.
Sulawesii
01-11-2005, 09:58
Det sägs ju att det är så. Skulle vara intressant att höra om det stämmer!
Hannele
01-11-2005, 10:04
CITAT (netaave @ 01-11-2005, 10:55) Jag fick barn nr 3 själv när jag var över 40 men för henne är det första gången och jag tänkte höra om det finns erfarenheter av detta på forumet, jag inbillar mig att det kan vara svårare då. Jag fick barn nummer 4 när jag var 35 och på KK låg flera förstföderskor över 40 och de hade inga problem, trygga lyckliga friska kvinnor. Vi är friskare, mer vältränare och äter bättre än tidigare generationer. Att föda och uppfostra ett barn vid den åldern är inga större problem. Vad jag tänker på, att när jag är 60, vill jag inte ha tonåringar hemma... 
Elisabeth-Västkustkolonisten
01-11-2005, 10:12
Jag skulle inte våga att få barn så sent.
Risken att få ett sjuk barn blir ju större och större med åldern.
Att bli med barn vid 43 års ådlern är nog inte heller så lätt.
Min mama var 40 när jag föddes och jag minns henne bara som en gammal mama även om hon var en bra mama.
Elisabeth
netaave
01-11-2005, 10:55
Jag tog fostervattenprov för att jag ville kunna förbereda mig om det visade sig att barnet hade Downs syndrom, hur jag skulle gjort om det visade på mer allvarliga skador är svårt att säga, tror inte jag gjort abort iaf.
fruberglund
01-11-2005, 10:57
Det var två stycken på mitt förra jobb som båda var över 40 när de skaffade sina första barn. De har nu 2 stycken var. Den ena gick in i väggen som det så fint heter men om det beror på det vet jag inte. Den andra har inte haft några problem vad jag vet.
vilda-tomten
01-11-2005, 11:15
Generellt är det svårare att bli gravid, att behålla graviditeten o.s.v. när man blir över 40. Det ändras ganska fort på bara några år i den åldern. Så rent tekniskt är det säkert svårare då.
Sedan är det de där sociala bitarna men jag tror att det är lättare att vara över 40 och förstis idag än för 10-15 år sedan. På vissa håll är medelåldern för förstisar uppe i 35 år! Där är det snarare jobbigt att vara 25 och förstis eller omföderska.
Det netaave är inne på, med fosterdiagnostik, tycker jag är en viktig del. Särskilt det att man måste veta hur man vill göra om svaret inte är det man hoppas. Jag hade inte fyllt 35 när jag väntade trean (men hann fylla innan han föddes) och jag är oändligt glad över att jag inte ens erbjöds fostervattenprov. Jag vet inte om jag hade velat göra det och jag vet framförallt inte hur vi hade gjort om det hade visat på kromosomavvikelser.
*Felix matte*
01-11-2005, 11:32
Jag känner flera som blivit mammor vid 40 -45 års ålder (förstföderska 40 och 42 år) Ingen av dem har haft några som helst problem och precis som jag gjorde då jag erbjöds fv-prov då jag väntade yngsta barnet ´så har de nekat. jag fyllde 38 strax efter En fyrtioårig kvinna är nog i kondition som en trettiårig var för 10-15 år sedan. Och varför ingen undran om pappans ålder? En pappa måste väl också orka ta hand om och fostra barnet.  Vi har haft minderåriga barn i 36 år 
CITAT (Felix matte @ 01-11-2005, 12:32) En fyrtioårig kvinna är nog i kondition som en trettiårig var för 10-15 år sedan. Och varför ingen undran om pappans ålder? En pappa måste väl också orka ta hand om och fostra barnet. Jag är tveksam till om dagens kvinnor (eller män) har bättre kondition nu än säg 1990. Tror det är ungefär lika dåligt. Eller värre. Vi är visserligen friskare nu än för 100 år sedan, och sedan andra världskriget har väl inte bristsjukdomar drabbat oss i speciellt hög grad. Men exempelvis foglossning är ju enormt mycket vanligare idag än på min mormors tid. Jag, som själv visserligen är 70-talist och inte så noga vet, inbillar mig att 50-talisterna hade bättre kondition i 30-40-årsåldern än vad vi 70-talister kommer att ha när vi når samma ålder. Generellt sett alltså. Det finns såklart folk som äter hälsosamt, tränar, etc, men jag får väl erkänna att jag själv inte riktigt hör dit...det positiva är dock att sjukvården idag är bättre så att eventuella problem i större grad kan lösas. Men, idag är 40 år ingen ålder. Man kan ju givetvis trilla av pinnen när man är 65, eller 85, sånt är svårt att veta. Tycker det är trist när folk kollar snett på personer som får barn "i fel ålder". Sen kanske det inte är optimalt att bli mamma vid 15 eller 50, fast , det finns mycket här i världen som inte är perfekt, men som ändå är bra. Vad gäller pappors ålder så är det nog lite orättvist att det inte uppmärksammas lika mycket kanske. Men, sanningen är nog att kvinnor förväntas dra det tyngsta lasset oftast...orättvist ja, men det är ju samhället ser ut. Det är generellt sett enklare att vara 50-årig småbarnsfar än 50-årig småbarnsmor, det vågar jag sätta pengar på.
kerstin z5-6
01-11-2005, 12:45
Dessutom är den genetiska svagheten minst lika stor hos 50 år + spermier som hos mer ålderstigna äggdito , men talas det om det ? nej ...
vilda-tomten
01-11-2005, 13:34
CITAT (Pirum @ 01-11-2005, 13:25) CITAT (Felix matte @ 01-11-2005, 12:32) En fyrtioårig kvinna är nog i kondition som en trettiårig var för 10-15 år sedan. Och varför ingen undran om pappans ålder? En pappa måste väl också orka ta hand om och fostra barnet. Jag, som själv visserligen är 70-talist och inte så noga vet, inbillar mig att 50-talisterna hade bättre kondition i 30-40-årsåldern än vad vi 70-talister kommer att ha när vi når samma ålder. ...för att inte tala om 80- och 90-talisterna där det i ffa den senare gruppen där fetman breder ut sig. Sedan tror jag inte att kondition är det primära om man pratar förmågan att "bli med barn", kroppen åldras vare sig man vill eller inte. Till skillnad från mannen så har kvinnan bara ett begränsat antal ägg (ägg som hon bär med sig från fosterstadiet) och som åldras i stort sett oavsett kondition (man kanske kan skjuta det något år hit eller dit). Det finns kvinnor som når klimakteriet vid 45 år likaväl som en del hinner närma sig 60 år (medelåldern ligger runt 52 år). Har man nått klimakteriet är det kört oavsett hur bra kondis man har. Männens spermier får ju också sämre kvalitet med åldern, de har också något slags klimakterium vid 50 cirka. De fortsätter dock prducera spermier. Det fiffiga med dem är att de nyproduceras och i omåttligt överflöd så på ett par miljoner kanske det ändå finns en handfull livsdugliga.
netaave
01-11-2005, 15:49
Pappan i den här ev graviditeten är bara 40 men dansbandsmusiker så det lär bli hon som drar hela lasset.
Min man var 49 när den yngsta föddes och det har gått bara bra.
Nja...egentligen är det inte större risk att t.ex få ett barn med Down's syndrom vid 40 år som det är vid t.ex 20 år. Men det stämmer att det föds fler barn med t.ex Down's syndrom hos äldre mammor, att man får fram den siffran beror på att det föds färre barn där mamman är 40 än hos de mammor som är t.ex 20. Generellt sett är procenten densamma. Sen kan jag hålla med Felix matte, så länge mamman är frisk, mår bra och är i bra kondition, så är det inget fel i att vara runt 40 och bli mamma, förutsatt att man inte kommit i klimakteriet - fast då går man nog inte i "barn-tankar". Det är bra att det finns fosterdiagnostik och jag vet att om jag skulle vara gravid och få reda på att barnet har något fel, så skulle jag välja abort. Jag skulle aldrig klara av att ha ett funktionshindrat barn - jag vet alltför väl hur det kan se ut för en del föräldrar och jag beundrar dem hur de överhuvudtaget orkar.
Hannele
01-11-2005, 17:29
CITAT (Felix matte @ 01-11-2005, 12:32) Och varför ingen undran om pappans ålder? En pappa måste väl också orka ta hand om och fostra barnet. Jag var klok och skaffade en ung pappa till mina barn, han orkar springa och cykla och simma med dem. 
*Felix matte*
01-11-2005, 17:38
Vet inte om man nu behöver leta efter yngre upplagor...min är 4,5 år äldre än mej och han orkar fortfarande springa fast barnen sedan länge är utflugna 
violina
01-11-2005, 17:40
"Klart är dock att det finns ett samband mellan mammans ålder och risken att få ett barn med Downs syndrom. Av mammor yngre än 35 år föds mindre än ett barn med Downs syndrom på 1000 födslar (undantaget mycket unga mödrar, där antalet är något högre). Då mamman är i 35-årsåldern ligger antalet födda barn med Downs syndrom omkring 2 barn per 1000 födda.I 45-årsåldern har antalet ökat till ca 10 per 1000 födda och i slutet av perioden för barnafödandet (48-50 år) föds, rent statistiskt, ca 100 barn med Downs syndrom per 1000 födda. " http://www.fub.se/fakta/orsakertillds/
netaave
01-11-2005, 17:45
När jag blev gravid senast så var jag lite orolig för just åldern, barnmorskan berättade då helt ärligt att det var större risk för att föda ett barn med DS efter 40, men att det i övrigt inte var något att oroas sig för i synnerhet som jag hade gjort det förut.
CITAT (violina @ 01-11-2005, 18:40) "Klart är dock att det finns ett samband mellan mammans ålder och risken att få ett barn med Downs syndrom. Av mammor yngre än 35 år föds mindre än ett barn med Downs syndrom på 1000 födslar (undantaget mycket unga mödrar, där antalet är något högre). Då mamman är i 35-årsåldern ligger antalet födda barn med Downs syndrom omkring 2 barn per 1000 födda.I 45-årsåldern har antalet ökat till ca 10 per 1000 födda och i slutet av perioden för barnafödandet (48-50 år) föds, rent statistiskt, ca 100 barn med Downs syndrom per 1000 födda. " http://www.fub.se/fakta/orsakertillds/Ja, det där är FUB:s statistik.
Down's syndromsaxat ifrån sidan: "Fortfarande är det dock mödrar under 35 år som föder omkring 2/3 av alla barn med Downs syndrom, eftersom denna kohort representerar den största andelen barnaföderskor." Netdoktor
Visst kan det födas fler barn med avvikelser av äldre mammor, men det största problemet är nog att bli gravid. Det glöms bort ibland hur fort fertiliteten minskar hos kvinnor. Att medvetet vänta med barn tills man passerat 40 borde också vara att acceptera att man kanske inte alls kan bli mamma. Nu fokusers det mesta på att det kan vara något fel på barnet.
/Åsa
netaave
01-11-2005, 22:19
CITAT (Scrollan @ 01-11-2005, 22:00) Ja, det där är FUB:s statistik. Det är väl där dom familjerna finns!
*Felix matte*
01-11-2005, 22:23
Statistik från Infomedica.
mamamaggan
01-11-2005, 22:35
Att bli gravid och föda barn innebär väl alltid en risk. Du , som gravid , kan råka ut för problem och det kan vara problem med barnet såväl innan som efter födelsen.
Att som 40-åring skaffa sitt första barn kan ju tyckas vara lite sent men om man nu inte känt att man vill ha barn innan, vad gör man? Chansar man och struntar i statistiken eller?
Själv skulle jag nog ta risken. Barn är något av det bästa man kan " råka ut" för här i världen. Skulle aldrig lita på alla dessa prover som kan säga om ditt barn är friskt eller inte. Har själv varit i den sitsen att man ville göra en sen abort p g a "dåliga värden" hos fostret men idag sitter det en helt frisk son här hemma och jag är innerligt tacksam att jag stod emot läkarna.
*Felix matte*
01-11-2005, 22:43
CITAT (mamamaggan @ 01-11-2005, 23:35) Att bli gravid och föda barn innebär väl alltid en risk. Du , som gravid , kan råka ut för problem och det kan vara problem med barnet såväl innan som efter födelsen.
Att som 40-åring skaffa sitt första barn kan ju tyckas vara lite sent men om man nu inte känt att man vill ha barn innan, vad gör man? Chansar man och struntar i statistiken eller?
Själv skulle jag nog ta risken. Barn är något av det bästa man kan " råka ut" för här i världen. Skulle aldrig lita på alla dessa prover som kan säga om ditt barn är friskt eller inte. Har själv varit i den sitsen att man ville göra en sen abort p g a "dåliga värden" hos fostret men idag sitter det en helt frisk son här hemma och jag är innerligt tacksam att jag stod emot läkarna. Låter härligt .. jag är emot all provtagning under graviditet... såna som visar på ev "fel" Barn är ingen självklarhet... dem ska vi vara tacksamma för, vare sig de är biologiska eller adopterade
mamamaggan
01-11-2005, 22:53
Tycker som dig. Varför måste vi försäkra oss om att det " står rätt till" med fostret? Det blir som det blir. Är det stora "fel" så sköter naturen det i regel av sig själv ( missfall) och mindre fel kan vi väl ändå leva med?
Kan vi inte bli lyckliga av ett barn med lite skavanker? Måste alltid allting vara helt perfekt?
Jag kände när läkarna sa att de tyckte jag skulle göra en sen abort att barnet är vårt oavsett hur det blir. Likadant tyckte min man.
Har en vännina som har ett handikappat barn ( reumatism). Det bröt ut när han var 2 år. Skulle hon då ha beslutat att " nu vill inte jag ha det här barnet längre. Jag vill ha ett friskt barn". Grabben är nu över 30 och visst, han har varit mycket dålig ibland men han har , vad jag vet, aldrig önskat att han inte fanns.
Var går gränsen? Tänk om du gör prover som säger att ditt barn är helt friskt och sedan skadas det vid förlossningen, hur ska man då göra?
Man kan aldrig,aldrig försäkra sig för att det inte ska hända något .
netaave
01-11-2005, 22:54
Men varför är du emot provtagning Agneta?
Är det inte bra att kunna förbereda sig och ställa in sig mentalt om det skulle vara "något fel"?
Så länge man inte gör det för att kunna ta bort det om det är "fel", tycker jag det är helt ok, om man är medveten om risken vid provtagningen.
Själv skulle jag aldrig klara att abortera tror jag, det finns inte i min tankevärld. Har jobbat med gravt skadade barn som haft en bra livskvalitet trots allt, utifrån deras förutsättningar.
Har också lett föräldragrupper till gravt hjärnskadade barns förädrar, och aldrig någonsin har jag hört någon säga, "Om jag vetat skulle jag gjort abort" det inkluderar också mig själv.
*Felix matte*
01-11-2005, 23:03
CITAT (netaave @ 01-11-2005, 23:54) Men varför är du emot provtagning Agneta?
Är det inte bra att kunna förbereda sig och ställa in sig mentalt om det skulle vara "något fel"?
Så länge man inte gör det för att kunna ta bort det om det är "fel", tycker jag det är helt ok, om man är medveten om risken vid provtagningen.
Själv skulle jag aldrig klara att abortera tror jag, det finns inte i min tankevärld. Har jobbat med gravt skadade barn som haft en bra livskvalitet trots allt, utifrån deras förutsättningar.
Har också lett föräldragrupper till gravt hjärnskadade barns förädrar, och aldrig någonsin har jag hört någon säga, "Om jag vetat skulle jag gjort abort" det inkluderar också mig själv. Varför?... Jo jag tror att det är för att jag tror att varje barn är en Guds gåva och att vi människor inte har rätt att sålla bort dem med ev "defekter" För min del behövdes ingen förberedelse och .. visst har jag också handikappade i min närmsta krets.. är ju numera själv en av dem.. tänka sig att man kan hamna där efter mer än femti år... Tror visst att om jag idag vore ett foster så skulle man nog sålla bort mig som varandes ett "sjukt foster" 
mamamaggan
01-11-2005, 23:04
Svarar dig Netaave fast jag inte heter Angeta.
Alla prover är inte helt riskfria. Varför måste jag veta i förväg? Du säger att man kan förbereda sig mentalt men det gör man väl i alla fall? Allt är inte perfekt, det är man väl medveten om, eller hur?
Många törs ju inte tänka tanken men varför skulle just jag få ett helt friskt barn? Bara för att jag VILL vara perfekt och inte kan vara lycklig om det inte är det?
Vi matas med så många idealblider i medierna så vi tror visst inte att vi FÅR vara lyckliga om inte allt är perfekt.
CITAT (netaave @ 01-11-2005, 23:19) CITAT (Scrollan @ 01-11-2005, 22:00) Ja, det där är FUB:s statistik. Det är väl där dom familjerna finns! ----------------- Ja, FUB är en intresseorganisation. Flera av våra boende är själva medlemmar i föreningen.
CITAT (mamamaggan @ 02-11-2005, 00:04) Svarar dig Netaave fast jag inte heter Angeta.
Alla prover är inte helt riskfria. Varför måste jag veta i förväg? Du säger att man kan förbereda sig mentalt men det gör man väl i alla fall? Allt är inte perfekt, det är man väl medveten om, eller hur?
Många törs ju inte tänka tanken men varför skulle just jag få ett helt friskt barn? Bara för att jag VILL vara perfekt och inte kan vara lycklig om det inte är det?
Vi matas med så många idealblider i medierna så vi tror visst inte att vi FÅR vara lyckliga om inte allt är perfekt. Tufft, men modigt tänkt! Och, som du skrev i ett tidigare inlägg, proverna kan visa en negativ prognos, men då barnet föds så kan det var fullt friskt. Sen kan proverna visa att fostret mår alldeles utmärkt och så går det snett vid förlossningen och barnet får ett funktionshinder. Jag tror aldrig man kan förbereda sig på hur det är att vara förälder till ett funktionshindrat barn. Jag har mött föräldrar med vuxna barn som har olika funktionshinder och, hur det än är och hur jobbigt det än är, så ångrar de aldrig sina barn.
fruberglund
02-11-2005, 09:33
CITAT (vilda-tomten @ 01-11-2005, 12:15) Generellt är det svårare att bli gravid, att behålla graviditeten o.s.v. när man blir över 40. Det ändras ganska fort på bara några år i den åldern. Så rent tekniskt är det säkert svårare då. Redan vid 25 års ålder går "produktionen" neråt och det blir svårare. Det är väldigt många i min ålder (30) som har svårt att bli med barn, fler än man tror faktiskt. Åldern för förstföderskor ökar ju mer och mer på grund av karriär, eller i alla fall att man vill försöka få någorlunda ekonomi innan man får barn och de som då går t.ex. högskola och ska försöka hinna jobba lite innan barn hinner ju då bli 30+ eller mer.
vilda-tomten
02-11-2005, 14:41
fruberglund:
Ja, det är sant att fertiliteten (hos kvinnor) sjunker redan vid trettio. Toppen når de flesta någonstans mellan 20 och 25 år. Då blir det lite lätt absurt när man går in på föräldrafora och ser att gravida ser sig som "unga" när de ska bli 25 år.
Var och en har ju sina egna, personliga, skäl till varför de försöker "skaffa" barn vid en viss tidpunkt i livet och det är ju vars och ens ensak. Jag kan ändå tycka att det är lite sorgligt att attityder i samhället på något sätt tvingar fram ett allt senare barnafödande. Vi ska vara välutbildade och vi ska ha fått fart på karriären innan vi skaffar barn, det är inte bara enskilda kvinnors syn på saken utan det är så det är uppbyggt med högskoleutbildning som krav på de flesta jobb idag.
Ännu sorgligare är det att det (fortfarande) många gånger inte spelar någon roll hur bra på väg man är i karriären när man väl får barn, då förutsätts det att det inte finns någon ansvarstagande pappa utan man sätts åt sidan eller "försvinner" i någon omorganisation. En småbarnsmamma med en massa potentiell VAB (=vård av barn) är inte alltid så jättepopulärt på arbetsmarknaden.
Jag tycker det är jättebra att fosterdiagnostiken finns men för min personliga del (ang. det jag skrev tidigare) så är en del i det hela just det att fvp (fostervattenprov) inte är riskfritt. Vid 35 år ungefär är "risken" för kromosomavvikelser lika stor som risken att få missfall - innan dess är risken för missfall pga fvp större jämfört med "risken" för kromosomavvikelser. Det är en av anledningarna till att man inte erbjuds det tidigare. Sedan måste man ju vara på det klara med att det kan visa avvikelser och hur gör man då?
Har man väl lyckats bli gravid och fått behålla graviditeten tiden ut (så länge som behövs åtminstone) så tror jag att en 40-45 åring kan vara en lika bra förälder som en 20- eller 30-åring. På sätt och vis tror jag det är en fördel för den åldersgruppen att barnafödandet går uppåt i åldrarna - det blir inte samma sociala trauma som det kanske blev för bara 15 år sedan därför att man kan hitta andra nyblivna föräldrar i samma ålder.
Hannele
02-11-2005, 16:27
Jag var över 30 och tog aldig dessa blodprover, vi skulle inte ha gjort abort,
om det varit något "fel" på barnet. Vi var inte oroliga heller.
Jag har jobbat med handikappade ungdomar, ser inte speciellt med det.
Det kan hända ett och annat med ett friskt barn också.
Så är det i livet.
Detta är en "enklare" version av forumet. För att se forumet med formatering och bilder kan du klicka här. |
|
 |
|
|
