Hur kunde du?

När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta.
Du kallade mig ditt barn, och trots antalet skor jag tuggade sönder och
några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän.
När jag var "dum" hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade:
"Hur kunde du?" - men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog lite längre tid än väntat för mig att bli rumsren, för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade av det tillsammans.

Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på dina lugna andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.


Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för "glass är inte bra för hundar" sa du),
jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.
Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär och la mycket tid på att leta efter en människovän.
Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem, och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.

Hon, numera din fru, är inte en "hundmänniska", men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne. Jag var lycklig därför att du var lycklig.

Sen kom människobarnen och jag delade din glädje och lycka.

Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade och jag ville ta hand om dem också.
Det var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dom, och jag tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur. Åh, som jag ville älska dom, men jag blev "fånge i kärleken."

När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron, kysste mig på nosen.

Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar, ditt kel med mig var numera så sällsynt - och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.
Det var tider då andra frågade om din hund, och du visade stolt det foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. De senaste åren svarade du bara "Ja" och bytte sedan samtalsämne. Jag hade gått från att vara din hund till bara en hund, och du undvek
alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad, och du och de ska flytta
till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet
för din familj, men det fanns en tid då jag var din enda familj.


Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början av vårt förhållande) tills vi
kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet.
Du skrev under lite papper och sa: "Jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne." Dom skakade sina huvuden och gav dig en ansträngd blick.
Dom inser att för en medelålders hund, även med papper så är det nästan omöjligt.
Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek: "Nej pappa!!! Snälla, låt dom inte ta min hund!"
Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv! Du gav mig en avskedsklapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig.

Du hade en tid att passa, och nu har jag en också.

Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle
behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem. Dom skakade sina huvuden och sa: "Hur kunde du?"

Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter.
Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sedan.
I början då någon passerade min bur, pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig. När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt genom korridoren till ett annat rum. Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända, men det var också en känsla av lättnad.

"Kärlekens fånge" hade nu nått slutet.
Jag var orolig för henne, sådan är min natur. Bördan vägde tungt för henne,
och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämningar.
Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder. När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade: "Hur kunde du?"

Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa "Jag är så ledsen."
Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv - en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden.

Och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt:

"Hur kunde du?" inte var riktat mot henne. Det var dig, min älskade husse, jag tänkte på.


Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid.
Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet som jag gjorde

Förlåt, men nu gråter jag

Det är du inte ensam om att göra, fick berättelsen av min dotter och tårarna strömmade nerför kinderna. Har hela mitt liv haft hund och något trofastare finns inte.

Jag gråter som om hjärtat skulle brista.
är det så vi människor beter oss
Hjälp så ledsen jag blev.
/Gillan

Snälla, citera gärna författaren också, i detta fall har ju också någon översatt till svenska.

Hunden

Till sist några ord från författaren

Fick "Hur kunde du?" dig att gråta när du läste det, som det fick mig att göra när jag skrev det? Det är den sammansatta historien om miljoner av "ägda" husdjur som dör varje år i amerikanska och kanadensiska djurgårdar. Den som vill ha denna text är välkommen att använda den för ickekommersiellt bruk så länge copyrighten respekteras.

Hjälp oss att informera, på hemsidor, i tidningar, på djurgårdar och veterinärklinikernas anslagstavlor. Tala om att det beslut man tar att skaffa ett husdjur i familjen är ett viktigt beslut med ansvar för ett liv, att djur förtjänar vår kärlek och omtanke, att finna ett nytt hem för vårt husdjur är vårt ansvar och om vi behöver hjälp med omplacering finns goda råd och stöd att få hos olika djurskyddsföreningar.

Att allt liv är värdefullt. Gör en insats för att stoppa dödandet och uppmuntra steriliserings-
och kastreringskampanjer i avsikt att förhindra oönskade djur.
-© Jim Willis.

PS. får tillägga att jag inte läste igenom berättelsen... jag gjorde det en gång för länge sedan... alldeles fööör sorglig.

Gråter så det skvalar mitt på arbetsdan...
Mulle

Tyvärr altför sann...

Det var ett tag sen jag besökte forumet . , Inte kunde jag ana att jag skulle sitta här och böla ,så snor och tårar rinner när jag kom tillbaka.
Så grymma är vi människor , även i detta land .
Jag läste för några år sedan en bok av Alexander Markus eller är det tvärt om Markus Alexander. , Han skrev just om att vi aldrig sviker våra husdjur som när vi väljer att ta livet av dem . Det är absolut det största sveket mot dem , för de vet om det ,de känner det på sig .
Jag har sedan dess tänkt att jag aldrig skall avliva nåt djur . Vi har jvalt att försöka operrera så långt det går . Nu är jag inte lika säker längre. Min 16 åriga vove är fortfarande pigg och framför allt glad . Men hon har börjat få nya knölar , det går inte operera flera gånger. Jag vil inte att hon ska få ont och lida , men i naturen skulle hon ju gjort det . Kanske skulle hon ha ett lidande en kort tid . Nu kom jag in på existensiella frågor . , men visst är det svårt :
Har jag rätt att döma över liv och död .

Ett obotligt sjukt djur som lider och som aldrig kommer att bli friskt enligt veterinären, bör enligt min åsikt avlivas. Innan lidandet blir utdraget och riktigt plågsamt. Det är bara egoism och rädsla för att förlora en vän som talar om man säger annorlunda. Det är mindre grymt att ta farväl i lugn och ro hos veterinären innan djuret ligger och skriker av smärta dag och natt.

Ett sjukt djur som går att bota ser man till att bota. Av samma anledning som nedan. Du har lovat att ta hand om ett liv, ta hand om det då.

Ett friskt och glatt djur däremot har man ingen rätt att avliva, också enligt min humbla opinion. Har du tagit emot ett djur är det banne mig bäst att du ser till att sköta om det och ta hand om det under hela dess livslängd.

Man behandlar inte djur som accessoarer till höstkappan, eller leksak åt barnen en sommar.

Jag har skrivit en liknade, men "lyckligare" historia, som är alldeles sann. Det är jag som är matten som tyckte att hunden behövde ett bättre liv än jag kunde ge henne.
-------------------------------------------------------------------

Jag var 4 månader när jag kom till er, då hade jag redan hunnit att vara "på besök" hos två andra familjer. Den senaste bara i 3 dagar, så det räknades knappt.

Jag satt så fint där på parkeringen när jag såg en röd bil komma och stanna vid oss. Min tillfällige husse växlade några ord med dessa två personer i den röda bilen. Dom växlade några papper också mellan sig, vet inte riktigt vad det var för något. Jag hälsade vänligt men sedan ville jag hellre nosa runt, jag kände ju inte dom där människorna, inte brydde jag mig så mycket om dom då. Så skulle jag hoppa in i den röda bilen, gjorde det villigt, men när jag upptäckte att den som varit min husse i tre dagar inte klev i bilen blev jag lite orolig och förstog inte riktigt vad som hände. Jag började gnälla där i baksätet, men så hoppade tjejen in brevid mig och klappade mig. Det kändes tryggt, så jag slickade henne i ansiktet och tryckte mig tillgivet mot henne. Så åkte vi i väg. Efter en liten stund stannade vi på en annan parkeringsplats, på ett annat ställe där jag aldrg varit förr. Vi klev ur bilen och jag kände en massa olika nya dofter. Dom två nya tvåbenta tog mig på en promenad i området. Det var spännande! Så mötte vi en hund och jag, min vana trogen började skälla hejvilt och dra i kopplet. Nya matte drog i mitt koppel och sa nej, men jag hade ingen lust att lyssna, utan fortsatte att skälla. Så gick den andra hunden utom synhåll och vi gick in i en lägenhet. Där kände jag direkt att det luktade hund överallt. Jag rusade in, och mycket riktigt, i deras stora säng låg en svart och vit stor hund och stirrade på mig. Han brydde sig inte ens om att kliva ner från sängen förrän matte bad honom. Då kom han och nosade på mig och jag undersökte vad det var för filur. Efter en liten stund ville jag börja leka, men han brydde sig inte om mig, utan stog där bara och ignorerade mig. Men vad sjutton, vilken konstig hund som inte vill leka tänkte jag! Försökte lite till, men då började han visa tänder och morra, då tyckte jag att det inte var lönt, så jag bestämde mig för att undersöka det nya hemmet istället. Så skulle vi på romenad igen och den andra hunden skulle också med. Vi gick till en stor inhägnad med en skylt vid grinden. Förstog inte vad som stog, men såg att det var en bild på en hund. Väl på insidan med grinden stängd släppte min nya matte mig lös, likaså den andra hunden. Men vad roligt! För nu ville han leka! Oj vad vi sprang runt och stojade! Jag försökte jaga min kompis, men han var så otroligt snabb, så jag blev bara helt fustrerad och skällde som en tok där bakom honom. Så kom jag på att han sprang i stora svängar, men jag kunde ju gena och springa i mindre cirklar. Då hann jag fatt honom i bland!

Dagarna gick, mina nya tvåbenta var snälla men stränga, inte fick jag dra i kopplet och inte fick jag skälla på andra hundar. Det var massor jag inte fick göra, men likväl var det massor jag fick göra också! Matte lärde mig att spåra och att sitta fint och en massa andra små trix. Trött blev jag av all träning, dom hade kommit på hur man tröttade ut mig. Jag hade så mycket energi i kroppen att det hade räckt till minst fem hundar till, men nu var det jag som fått all denna energi. Jag var nog en ganska krävande hund på det sättet. Som tur var förstog matte vad jag behövde för att må bra! Husse var inte lika intresserad, faktiskt inte ett dugg intresserad av att träna med mig, men det gjorde inget, för han var så otroligt go att ligga hos på kvällarna. Så det blev så att matte jobbade jag med och husse gosade jag med, fast när han inte var hemma dög matte aldeles utmärkt. Jag märkte nog att hon ibland blev lite avundsjuk för att jag hellre gosade med husse, men hon borde ju fattat att hon betydde minst lika mycket för mig, det var ju hon som hittade på en massa aktiviteter hela dagarna.

Så var det dags för mitt första löp. Jag fattade inte riktigt vad som höll på att hända, men märkte ju så klart att min hundkompis var otroligt intresserad av min bak hela tiden. Matte och husse hade fullt upp med att hålla i sär oss för att det inte skulle hända en "olycka", vad nu det betydde. Men i vilket fall så blev det ingen olycka den gången, som väl var.

Det gick en tid till och jag trivdes jättebra med livet. Så kom det den kvällen då allt förändrades. Husse var ensam hemma med oss hundar när telefonen ringde. Jag hörde hur orolig husse lät, och så fort han lagt på luren försvann han ut genom ytterdörren. Efter ett par timmar kom han hem igen och hade matte med sig. Jag blev så klart jätteglad, men matte klappade bara mig lite och gick och lade sig i sängen. Konstigt, tänkte jag men brydde mig inte mer om det. På morgonen dagen efter var det husse som tog ut oss istället för matte. När vi kom in igen satt matte på hallgolvet och grät, hon sade till husse att nu var dom tvunga och åka till sjukhuset, för hennes huvud gjorde jätteont. Jag fick så klart inte följa med. Efter det här såg jag inte den röda bilen mer. Matte och husse hade skaffat en ny bil.

Så gick veckorna, matte gick ut med mig när husse jobbade, men hon gick jättesakta och inte tränade vi just något alls. Annars var det alltid husse som gick ut med oss. Vissa dagar glömde matte att ge oss frukost, men som tur var hände det inte så ofta. Matte låg mest och vilade den här tiden. Jag gick ofta och la mig hos henne, det märktes att hon gillade att ha mig nära. Men så började jag bli mer orolig och stressad, det hade ju blivit så tråkigt utan träningen! Jag märkte också att matte inte var lika bestämd längre så jag såg till att klättra i ranghöjd, nu var det jag som bestämde och inte matte! Fast det var ju inte så bra, för då fick jag så mycket mer ansvar, kolla området och vakta, sådant som matte tog hand om förr, innan hon fick ont i huvudet. Jag blev än mer stressad och orolig.

Så var det dags för nytt löp. Nu var jag mer medveten om vad det betydde och visade tydligt mitt intresse för min hankompis. En dag glömde matte att stänga dörren när hon vilade, så jag och min kompis var ihop när matte sov. Oj vad vi hade roligt! Efteråt väckte jag matte med ett flin i ansiktet, och hon förstog nog direkt vad som hänt. Jag visste inte riktigt vad det var, men jag märkte att jag blev fetare och tröttare. Husse byggde en låda till mig där det var meningen att jag skulle ligga. Jag var inte ett dugg intresserad av lådan, jag ville så klart hellre ligga hos matte och husse. Så en morgon när jag blivit jätte tjock, fick jag magknip. Jag ville ut jättemånga gånger, och matte ringde till husse att han skulle komma hem från jobbet. Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag hoppade ner i lådan och började bädda runt. Så, efter bara några minuter kände jag att jag måste lägga mig ner. Så började jag flåsa och krysta. Fattade fortfarande inte varför. Helt plötsligt kände jag att något pluppade ut ur mig. Jag vände mig och började undersöka den lilla påsen med något som rörde sig på insidan. Då förstog jag, jag hade fått en valp! Oj vad jag började slicka den lilla ren! Så efter ett par timmar hade jag fött fram åtta stycken! Två av dem kom samtidigt, så då fick matte hjälpa till för jag hann ju inte med att rengöra två på en gång. Första dagarna ville jag knappt gå ut och kissa, ville bara vara hos mina småttingar! Men så gick veckorna igen, och när valparna var 5 veckor tyckte jag mest att dom var jobbiga. Jag uppfostrade dom så klart, men för övrigt var det mattes och husses jobb att se till dem. Efter ytterligare några veckor började det komma en massa främmande människor till oss, och var och en av dem tog med sig en av mina valpar! De första som försvann brydde jag mig inte så mycket om, men lite orolig var jag nog ändå. Men när alla var borta var jag lite orolig och letade runt. Men efter ett tag tyckte jag mest att det var skönt att slippa dom.

Ett helt år gick. Jag hade hunnit bli 3 år. Matte beklagade sig jätteofta över att hon inte hade ork att ge mig det jag behövde. Jag blev än mer busig och fick ett nytt slags koppel som satt över nosen, annars kunde matte inte gå ut med mig alls, för jag drog sådant. Så kom den dagen då matte och husse var jätteledsna och kramade mig jätteofta. Jag tyckte att dom betedde sig hur konstigt som helst. Så kom det en tjej och hälsade på. Hon verkade jättego och jag blev kompis med henne på en gång. Vi gick ut på en promenad, och jag märkte direkt att hon inte lät mig hålla på som jag brukar. Efter en stund hoppade vi in i en bil jag inte kände igen, matte pussade på mig och stängde dörren. Så började hon gråta. Min nya matte satt hos mig och klappade mig nästan hela vägen, fast vi åkte i jättemånga timmar och jag sov mest hela tiden.

I ett par dagar var jag orolig och väntade på att min matte och husse skulle komma och hämta mig, men det gjorde dom aldrig. Jag började att vänja mig med min nya familj mer och mer, och vad som var bäst är att jag fick börja träna igen! Massor fick jag träna, och efter ett tag åkte vi till ett ställe som heter brukshundsklubben, och där tränar vi massor med och utan andra hundar. Jag älskar verkligen min nya matte och trivs jättebra! Första veckan här hade jag hemlängtan och åt dåligt och så, men nu har jag upptäckt hur roligt det är att bo här! Min nya matte är supersnäll, fast hon är bestämd och inte låter mig göra som jag vill. Fast jag får sova i sängen här också, och det är ju bara bäst!

Men jag tror att min gamla matte och husse saknar mig fortfarande... Gamla mattes högsta önskan är nog att den där olyckan inte hade hänt som gjorde henne dålig, för då kunde jag bott kvar hos dem och haft det bra i hela mitt liv. Fast jag tycker nog att det är minst lika bra på det här nya stället!

----------------------------------------------------------------

Jag grät också...
(Fast jag hade bestämt mig för att inte göra det när jag skummade igenom tråden).

Jag rekomenderar ALLA att se ett avsnitt ur serien Futurama som heter "Jurassic Bark". Det är helt sanslöst bra. Lite skämtsamt men både jag och min bror grät som små barn när vi såg slutet.
Jag har sett det tre gånger och gråter varje gång.
Och Futurama är en tecknad komediserie...

Men så var det ju bara ett par år sedan som vi tvingades avliva vår 16-åriga hund. (Han var då döende, så vi besparade honom bara några extra timmars lidande).

Många barn får också byta vuxna i sitt liv.. vissa ofta.

Ja, tänk så vi människor beter oss. Mot våra egen barn tom. Ibland så brukar jag fundera över varför vi är duktigare på att reglera djurens liv än barnens. Grisar har lagstadgat utrymme i "stiorna", men barn på dagis har inga regler alls vad gäller deras dagliga miljö. Det finns inte ens lagar över hur många barn som får vistas i en "dagisgrupp", än mindre hur stor yta dessa barn behöver. Konstigt är det.

Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag läser sådant och det gör mycket ont inom mig när jag tänker på alla djur som har det svårt med sina ägare

Tack snälla Felix matte att du kollade upp och lämnade ut resterande citat om berättelsen. Jag gjorde en blunder som inte kollade upp innan jag skickade ut den på Forumet.

usch den där var jobbigt att läsa.... här sitter jag med min lilla Amanda som har dagarna räknade... tårarna de rinner bara av tanken att jag snart måste ta bort henne...

Ojj....den där har jag läst förut, men den sätter ändå igång en massa känslor....orden går rakt in i hjärtat.....

Usch, här kommer man glad i hågen och börjar läsa, hur kan man skriva nåt sånt utan varningstext? Såååå sorgligt, man känner sig rätt ynklig och inte en jädra dugg tuff, Jenny och Scrollan, ni finns i mina tankar det vet ni nog redan. Gråter en skvätt och går i bingen tidigt ikväll tror jag, ge Amanda en varm puss på nosen från mig

Tack Reserv hon har fått en puss nu (Och några extra kramar)