Idag hade vi urnnedsättning av min mamma som dog i våras. Först nu börjar jag (ibland) fatta att hon aldrig mer kommer tillbaka. Hur kan någon som alltid funnits, plötsligt inte finnas?!!
Jag har förlorat många kära släktingar och djur förut, och även varit med och hållit handen/tassen i dödsögonblicket. Men så här har jorden inte gungat under mina fötter förr.

Varför?

Därför att mamma ÄR trygghet, värme och villkorslös kärlek. Så länge mamma finns är du fortfarande "barn", men när hon inte längre finns så Är man DEFINITIVT vuxen.

Tror jag.

Tänker på dig och sänder en tröstekram.

Här kommer tröstekramar till dig och jag förstår hur du känner dig
Att förlora sin mamma gör ont och jag tror att saknaden kommer alltid att finnas men minnerna kommer alltid finnas och med tiden gör det inte så ont.

Instämmer i vad cic säger och skickar många varma kramar

Många av oss växer ju upp med mamma som den som alltid finns där, i vått och torrt. Ingen annan kan ta den rollen, den är outbytbar. Inte så konstigt då om jorden rämnar under dig när hon går vidare.

Känner starkt med dig!

Kan det inte vara så att när man ser urnan/kistan nå sin slutdestination sjunker det in att den man mist verkligen är borta?

Har min mor kvar och hoppas ha så i mången dag.

Boxer, många känner med dig

KRAM!
Inte kan saknaden efter mamma någonsin försvinna, men du lär dig kanske att leva med den efter hand...

Jag håller med det cic skriver jag med!

Sänder en tröstande kram.

Min mor gick bort idag!! Och jag fattar INGET!! .....


och undrar varför jag inte REAGERAR!!!! bara ett gungfly....



skall det ta ett halvt år innan jag reagerar??

många tröstekramar till dig..

Kram till dej med gammelnalle... det kan nog ta ett tag innan man förstår.

Tack alla goa & rara

Gammelnalle! Det tar tid. För mig har det tagit fem månader att ta till mig en bråkdel av det overkliga.

Så här lite reagerade jag i början

Ger dig en STOOOOR kram som räcker i minst ett år, för det kommer du att behöva senare.

reaktioner på sorg är så olika -från människa till människa
För en del kommer det snabbt , för andra tar det längre tid -de andra har redan beskrivit det så bra -Jag beklagar er förlust ,både Boxer o Nalle
Kram K

Blir man föräldralös förlorar man sin barndom var det någon som sa. Ligger nog lite i det!

Kära Boxer, kära Gammelnalle, många, många tankar och kramar till er!

Min mamma dog alldeles oväntat för drygt fem år sedan.
De första månaderna efteråt var jag en zombie, fattade absolut ingenting.
Vi höll på renovera och hade inte min man gett mig en praktisk uppgift varje morgon så hade jag nog aldrig stigit upp ur sängen.
Sen först, efter chocken, kom sorgen.
Idag är sorgens smärta kanske borta men saknaden är lika stor idag som då.

Märkligt är detta livet.

Mulle

Gammelnalle!

Jag saknar min mamma varje dag - sex år senare. Man kommer över sorgen men inte saknaden - men det kan komma senare - som redan sagts - man reagerar olika och det tar TID att fatta å sörja. För mig var det the end of the world - och jag tänker fortfarande att Livet efteråt är en ond dröm och att jag skall vakna.

Men man lär sig leva å gå vidare och orka och fungera men det tar tid. Jag var inte glad på ett par år.


Ni har min medkänsla och många varma tankar.....


Hälsar Ingrid

Ni har all min medkänsla, både Boxer och Björn.
Jag förlorade min mamma för fyra år sedan. Först förlamande chock, som ett stort vaacum, sedan kom smärtan och den tunga sorgen. Smärtan bleknar med åren men saknaden kommer alltid att finnas där.
Man blir plötsligt så väldigt påtagligt vuxen.

Den mest "levande" människa jag nånsin träffat, gick bort för 6 veckor sedan, min pappa. Jag har nog inte riktigt tagit in att min starke, varme och livsglade pappa inte finns längre. Just nu känns det bara fel, för han KAN ju inte vara död.
Min pappa blev 89 år och hade turen att få vara just levande ända till slutet.
Birgit Ek

Precis så känns det för mig också.

Även min moster som gick bort för ett par år sedan var en sådan fantastisk personlighet.
På hennes begravningkaffe efteråt, där det kom ca 70 personer, satt jag hela tiden och sökte automatiskt med blicken efter något som fattades. Det var naturligtvis min moster som lämnat ett stort svart hål efter sig.

Oj, nu fick jag tårar i ögonen när jag läste ditt inlägg. Jag är lessen för din skull.. jag vet inte alls hur jag skulle reagera om min mamma dog. Själv är jag 29 år o mamma är 60 år, hon kan liksom jag försvinna när som helst. Klart att tankarna finns där, att det kan hända,. Jag lider med dig.

Min vän är lika gammal som mig o blev föräldralös iår.. jag lider med henne med.

Ta hand om dig.

TACK ALLA!!


för tröst och stöd.

Och ursäkta Boxer att jag "kapade" din tråd.... det bara blev så.... (får väl skylla på omständigheterna...)






björn

Känner mej så ledsen och hjälplös just nu, har just pratat i telefon i två timmar med min mamma. Hur tröstar man någon som förlorat sin största, första och enda kärlek, dom hade levt tillsamans och älskat varandra i sextio år , sedan mamma var tjugo år. Min mamma har aldrig någonsin levt ensam förrän nu när hon är åttio år.
Pappa borde varit här, han hade fått oss att bli glada igen och att skratta åt hela sitautionen, han hade alltid en lösning på allt. Jag saknar honom så.
Birgit Ek

Skickar många kramar
Mina föräldrar hade varit gifta i 64,5 år då pappa gick bort i september 1993.. mamma gick bort i september året därpå.
Saknar också

Tack Felix Matte.
Och till Boxer och Gammelnalle jag förstår precis hur ni känner och ber om ursäkt för jag tagit över.
Det är sex veckor sedan min pappa dog och jag har inte kunnat skriva om det förrän nu när någon annan tar upp ämnet, det känns som det är först nu som jag kan känna sorg och hur oehört mycket min pappa har betytt för mej,ochvilken fantastisk gåva han givit mej genom att lära mej att tycka om och tro på mej själv, och att tycka naturen , älska livet, att kunna stå för den jag är och mina åsikter.
Birgit Ek

Känner absolut inte att någon "kapar".

Ämnet är oerhört laddat och berör alla på något sätt. Det hjälper att ventilera.

Det flyger många konstiga tankar och idéer genom huvudet i sådana här situationer
Som en treåring i trotsåldern kan jag förtfarande tänka: Nu räcker det. Jag vill inte vara med på den dumma leken längre. Ta hit min mamma igen. Förnuftet flyger all världens väg.

Tänker på er, Gammelnalle och Boxer.

Och jag tänker på hur det kommer bli då mina föräldrar inte längre finns, De är idag 71 och 79 år, och jag har så svårt att tänka mig ett liv utan dem - det finns liksom inte i min världsbild.

Nej Scrollan - det kan man inte, d v s tänka sig livet utan sina föräldrar förrän det blir så. Jag vill instämma i det flera säger till Gammelnalle och Boxer: saknaden finns länge, länge (kanske alltid?) men det blir lättare med tiden.
Min mamma gick bort i en trafikolycka för sex år sedan. Länge efteråt hade jag känslan av att "nu har hon varit borta tillräckligt länge - nu får hon lov att komma tillbaka!". Jag saknar henne jättemycket och det har inte gått en enda dag utan att jag tänkt på henne.

Livet blir aldrig det samma mera, när man plötsligt är äldsta generationen , liksom äldst , Inget barn till någon längre
Det är ingen som kan trösta , lyssna och visa empati som en älskat mamma , ingen som har funnits där hela ditt liv , som vet allt om dig som en mamma .

Min egen mamma dog för 5 år sedan , jag är fortfarande på väg till telefonen för att berätta för mamma när något speciellt händer .

Bara tomhet kvar när man inser att nej hon finns inte längre Tomt tomt . Men livet går vidare ,men minnerna finns inom en , de ger glädje .
Och nog är det väl så att sorgen och glädjen går hand i hand .

Men alla som har era mammor kvar ,var rädda om de ni vet inte hur länge de finns hos er

Jag känner djupt med er alla som mist sin mamma , saknaden känns ju speciellt mycket nu på alla helgons dag .

Tänker på er ,

Mamma är fortfarande i livet men pappa gick bort i cancer för fem år sedan. Mitt sätt att bevara pappas minne är att berätta om honom för mina barnbarn. Två av dem var inte födda när han gick bort. Sjuåringen var då bara två. Svärdottern tycker att mitt prat leder till tankar på döden för barnen men jag tycker inte att det är negativt. Hade med snart fyraåriga Engla i minneslunden i lördags då hon fick hjälpa till att tända ett ljus. På väg därifrån säger jag.
Nu vet du hur det är på en begravningsplats. Hon ser helt frågande ut. Jag förtydligar: där man är när man är död. Engla säger: När man skjuter?

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och stora rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar utan sång.

Ingrid Arvidsson

Jag beklagar sorgen.

Jag tänker på er alla o skickar varma kramar i höstmörkret...

Skickar också massor av kramar!!! Har just varit och firat min älskade mamma som fyller 79 år idag. Hon är min trygghet i livet!!!

Jag lider oerhört med er alla som mist nära anhöriga. Varje dag är en underbar gåva. Att få komma hem till sina föräldrar och känna sig älskad av dem, det är lycka! Att tala om och visa hur mycket man älskar sina föräldrar och övriga nära och kära, det kan man aldrig göra för ofta...

Kram till er alla!