Har du valt hur du vill ha det?

Donationsregistret

Klart jag har! Jag har en sambo som går i väntans tider på att få en njure, så jag vet verkligen hur angeläget detta är Det är tre år sedan han blev uppsatt på transpantationslistan. Han åker på dialys tre gånger i veckan för att överleva, och överlever är precis vad han gör med nöd och näppe. Han är så fruktansvärt trött så han orkar nästan ingenting. Jag förstår inte att människor drar sig för att donera när dom själv eller en nära anhörig kan vara den som behöver ett organ i framtiden. Egentligen tycker jag inte man skall så självklart vara beredd på att ta emot ett organ om man inte är villig att ge ett organ. Man har ju ingen nytta av sina organ efter döden, och kan dom då vara andra människor till gagn så är det väl en fin gåva.

Var väl en tråd om det här för ett tag sen. Fast det skadar ju aldrig att bli påmind i och för sig

http://www.odla.nu/forums/index.php?s=7011...l=donation&st=0

Jag bestämde mig för länge sen och har haft mitt kort i plånboken sen dess

Nä, lite tjat skadar nog inte om man skall påminna fler att anmäla sig.

Förra omgången amälde jag mig via nätet till Donationsregistret, efter att gått med den där lappen i plånboken i mer än tio år (måste det vara. tror jag...).

Jag har tidigare stått som icke donator, men nu har jag ändrat mig och satt upp mig för donation, om det nu skulle bli aktuellt.

Japp... sen minst 10 år tillbaka...

Kom ett brev för ca 10 år sen, som sa att om man inte svarade på detta brev blev man automatiskt införd som donator... jag lät bli att svara och la det lilla kortet i plånboken...
Blev senare ett väldigt väsen om detta, så det ändrades på det så att man fick ett nytt brev... att svara på om man ville bli donator... Vilket jag gjorde...
Tyvärr kostade det nog många donatorer men folk fick känslan av att välja själva - vilket de inte tyckte att de hade på första sättet...

Det var i Holland alltså, inte Sverige... Så numera går jag omkring med både svenskt och holländskt donationskort i plånboken

Samma här!
Anki

ja jag har också annmält mej... det var nått år sedan nu.

en donator till.....sedan en massa år

Precis vad jag också gjort.
Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.

Funderat lite över detta När är bästa före datum Som levnadsglad pensionär kanske man inte har så mycket att tillföra

Jag var precis inne på sidan och tittade och där står att man många gånger kan använda organ från 75-åringar. Det måste inte vara ifrån unga människor.

Heja scrollan och Eva i skåne Bra gjort

vågar man säga att man inte e säker
vågar man säga att då pappa dog vägrade jag tillomed obduktion

varför


jo dom va sååå nyfikna på va han dog av

hm ja dom hade inte vart så nyfikna innan va han va dålig av

o nää jag e ännu inte säker på att jag inte vill ha alla grejer kvar då jag dör o jag e ändå inte rädd för döden o inte heller att de skulle göra ont då dom tar mina delar men jag e inte säker på att jag vill ha mina delar varsom helst

jag vill dom ska brinna upp tillsammans med mej
sen vill jag blåsas ut nånstans o inte ta plats

dumt kanske men oki nu får ni en annan syn på de hela

jag vet att det kan tyckas egoistiskt o dumt men änsålänge så tycker jag så om mina delar

sorry

ja jag har sett massor me fantastiska filmer om hur bra de blivit efter transplantationer men jag kan ändå inte ännu tänka den tanken

trots att jag gärna skulle låta min kropp ligga ute o bli uppäten av vilddjur så vill jag inte ha mina delar kvar som levande delar i andras kroppar



ja så nu vet ni va jag tycker bland alla som inte tycker som jag


sorry

Jag tycker inte du ska be om ursäkt för hur du känner Oldwolfie.
Det kan finnas många orsaker till att man tvekar, eller är klart motståndare, men var och en ska få tycka och känna som den vill och det ska respekteras.
Därför är det ju så bra att man kan anmäla sin ståndpunkt.

Tror att den här frågan har varit uppe en gång för lääänge sedan och då svarade jag (om jag minns rätt) att jag inte är med i registret.
Eg så har jag ingen riktigt bra förklaring till det... mer än att jag är rädd att de ska skära i mig när jag är död och att inte hela jag följer med i kistan.. fast om jag tänker efter så... vad har det för betydelse om allt inte bränns och blir aska som strös ut
Sedan så är situationen den att kanske jag framöver skulle kunna bli hjälpt av donerade organ... men jag vet faktiskt inte om jag skulle tacka ja till sådant ingrepp...

Den här frågan är så stor ...

Så här tänker jag: När jag är död så är jag inte medveten om vad som händer med min kropp, så vad som ska hända då får mina anhöriga bestämma. För min del skulle dom gärna få ta mina organ, men min sambo vill absolut INTE att dom ska karva i mej om jag dör före honom. Därför har jag av hänsyn till honom inte anmält mig till donationsregistret....

/Stina

Hos mig är det tvärtom.. maken tycker att de får plocka allt användbart från hans kropp men han har inte anmält sig ån... Nu får han länk till registret och kommer att skriva på

Jag respekterar din inställning till 100 % oldwolfie.
Trots att jag själv är anmäld som donator. Men frågan är så
otroligt svår.Och jag tror du är långt ifrån ensam om din inställning.
Jag vet inte ens längre hur många "vändor " jag fick gå innan
jag bestämde mig. Egentligen vet jag fortfarande inte om jag gjorde
rätt val?
/Gillan

Min mamma som gick bort i juni hade anmält sig som donator. Ändå så ringde en läkare och frågade om de fick ta hornhinnorna.
Min pappa, bror och jag tittade på varann ett par sekunder, för att kolla varandras reaktioner. Självklart skulle mammas sista vilja gå i uppfyllelse. Vi är väldigt glada över att inte behöva bestämma själva och jag är stolt över mammas osjälviskhet.

Alla måste få bestämma själva, självklart. Men tänk så här, accepterar du att ta emot andras organ tycker jag att man ska sätta sig in motsatsen att ge av sina. Jag ger blod (inte just nu har stuckit mig på jobbet bla) och ger bort allt de behöver av min kropp.
Jag har lovat min man och en kompis, båda typ 1 diabetiker att de får pancreasceller av mig om det går att transplantera i framtiden.

Insulinproducerande bukspottskörtlel-celler alltså

Även om man har en sådan önskan som du eller som Oldwolfie SKA man anmäla sig tycker jag. Ett av de möjliga svarsalternativen är ju att man INTE vill donera sina organ. Att anmäla sig innebär ju att de anhöriga inte behöver ha några kval, man har ju visat sin ståndpunkt. Tänk om din sambo inte finns där den dagen det händer och att någon annan får frågan?

Anmäl er i alla fall, säger jag, så behöver inga tvivel uppstå!

Anmälde mig själv för många år sedan. Sambon lika så. Vi har inte samma åsikter men har kommit fram till att det är bra att det finns registrerat så att den av oss som "blir kvar" inte ska behöva fundera. En trygghet alltså.

Jag kan berätta varför jag tvekar att donera men jag vill gärna upplysa er andra som donerar och anser er vara osjälviska (vilket skulle innebära att vi som inte vill donera skulle vara själviska) att JAG anser mig inte alls vara självisk utan bara rädd och osäker. Tänk på det innan ni kläcker ur er era synpunkter.

Jag är rädd för att jag kanske på något sätt ändå inte skulle vara död när mina organ blir bortopererade. Att en viss medvetenhet kanske finns kvar även om jag skulle konstateras vara hjärndöd. Värst är när jag tänker på hornhinnetransplantation, jag har alltid haft en viss rädsla för ögonoperationer (är halvblind). En njure skulle jag kunna skänka redan som frisk och jag skulle inte ha betänkligheter att ge min till min svåger om den passar när det blir aktuellt.

Jag tror att själen lever vidare efter döden oavsett vilka delar av min kropp som finns kvar!

Så om jag som sista gärning kan hjälpa en annan människa att leva vidare i detta livet med ett av mina organ så vore det ett fint slut på livet för mig

tycker absolut inte att ni, somvalt att inte donera era organ, ska känna er egoistiska eller giriga.
det är ju därför som det finns ett VAL och ett register att berätta det i.
för den som är kvar, och för den som inte vet vad deras anhöriga tycker.
vill ni inte, så låt bli, utan att skämmas för det.

förstår din rädsla....den är rätt så vanlig
likadant den, att läkare inte hjälper dig lika mycket om du är givare, för dom vill ha organen.
fördelen med registret är att man kan välja ja. eller nej . samt ja med undantag för vissa organ ........
det ycker jag är jättebra
vill man inte ge bort tex sina ögon, så skriver man det.
eller helt enkelt nej.
jag tycker att det är en självklarhet att få välja, och jag har inga åsikter eller ståndpunkter mot nej-sägare.

Har du valt hur du vill ha det? Så löd ju frågan, och det var ju inte meningen att pressa någon att anmäla sig eller att någon skulle känna ångest eller få dåligt samvete. Man skall ju vara övertygad själv om hur man vill ha det, och hur man än väljer så skall det kännas rätt för en själv och det skall respekteras till 100%. Det VIKTIGA är ju att om och när man bestämt sej för att donera gör slag i saken och anmäler sig, och inte låter det bero och sen glömmer man bort det. Det är ju tryggt för ens barn också, som när den dagen kommer, slipper att undra hur jag egentligen ville ha det. Man skall ju inte heller känna det som ett tvång, utan man skall donera av fri vilja.
Nu är jag ju i den "sitsen" att min sambo behöver en ny njure, men även om så inte hade varit så är jag både mamma och mormor, och om mina barn eller barnbarn skulle behöva ett organ i framtiden så hade jag blivit överlycklig och innerligt tacksam för en donation.
Själv känner jag tillfredställelse över att jag efter min död kan rädda livet på, eller göra livet drägligare för flera människor. Någon behöver kanske mitt hjärta och eller lungor, någon annan min lever eller hornhinnor, och två människor har chans att få en njure. Fantastiskt tycker jag.

Ja just det. Vi andra får väl ta oss en funderare någongång.

Jag tycker det är helt ok vad man än väljer -
så länge man har tänkt igenom det.

Jag är anmäld som donator för allt utom medicinsk forskning (typ till läkarstuderande och sånt).

jag donerar även till forskning
någon ska dom ju lära sig på....
där hittar dom massor att roa sig med

Efter-döden-upplevelse?

Förlåt! Det var inte alls det jag menade, även om när jag hade läst mitt eget inlägg insåg att jag valt HELT FEL ORD. Väldigt klantigt av mig. *skäms jättemycket*



Jag kan ändå tycka att dom som donerar gör en osjälvisk sak, men tycker därför inte att det måste betyda att andra är själviska. Det finns ju många olika anledningar, både för och emot. Vill man vara riktigt krass, kan generösa gärningar många gånger vara ett tillfälle att känna sig "duktig".

Det Birgitta P har formulerat så väl, vill jag skriva under på.

Hoppas att jag inte trampat i klaveret igen, och att Ophelia förlåter mig.

Jag är inte donator och har inte för avsikt att bli det heller!

japp
dom kanske skickar delar till olika sjukhus, så jag blir berest på kuppen

Man kan hamna i olika länder också
.....och man kommer så småningom till himlen lite pö om pö, men om det finns en Gud, så har han säkert ingenting emot det

faktum är att till forskning skulle jag kanske kunna tänka mej att donera
för jag tänker mej att delarna då inte lever längre

desutom skulle jag glatt ge bort sånt man kan då jag lever en njure eller lite benmärg eller så

för då har jag ju en viss kontroll

men det där att ta grejer som fortfarande lever från min kropp även om man går på att kropppen ska vara hjärndöd eller hur de nu e
nää de vill jag inte

men då jag e riktigt död
så e de okey alltså inte med hjärtlungapparat som håller igång delarna

så som ni ser det är inte så enkelt de här

jag vill ha kontroll