När man beskär "vanliga" fruktträd, som t.ex äpplen och plommon, så lägger man skärsnittet precis utanför grenkragen. Enkelt och verkar fungera. Eller några mm ovanför en knopp om man kortat av en gren/skott.

Men, jag är inte helt säker på att det fungerar på en del andra växter, de jag tänker på är magnolia, mullbär "Mulle" och persika Frost. Jag har en känsla att när jag förkortar en gren/skott, så kommer ca 5 cm av skottet under att torka ut.

När jag gjorde årets sensommarbeskäringar på dessa lämnade jag tappar, som jag hade tänkt ta bort vid kommande sensomarbeskäring, men jag vet ej om det är rätt.

Är det någon vet hur man skall lägga snitt när dessa skall beskäras ??
(Jag vet att det skall göras under JAS)

Man ska i princip alltid tänka hela grenar när man beskär och inte lämna kvar några stumpar eller "rockhängare". Det slutgiltiga snittet ska alltid ligga i nivå med grenkragen. Anledningen till att man inte ska lämna kvar något är att denna stump då kommer att dö tillbaka och övervallningen av snittet försvåras.

Stumpen innebär nästan alltid en bra grogrund för röta. Att då trädet skulle behöva innesluta en stump med röta innebär en onödig framtida risk för trädet. Även om en snittyta är stor visar tvärsnitt av stammar tydligt att rötan inte tränger mer än några centimeter in i snittytan, förutsatt att grenkragen är oskadd och trädet annars i god kondition. Rötan hindras av grenkragens naturliga och kemiskt upprättade barriärzoner.

Jag har hört andra teorier om det där, bl.a. för beskärning av tall som inte har så väl utvecklad grenkrage. Då skulle man, enligt denna teorin, alltid lämna en stump kvar eftersom övervallning ändå gick så långsamt att man lika väl kunde fördröja inträdet av röta i stammen. Jag anser personligen detta vara ett ganska cyniskt sätt att se på träds försvars- och övervallningsförmåga. Ett träd i god tillväxt har alltid goda möjligheter att valla över t.o.m. en stor snittyta oavsett om trädet har god utvecklad grenkrage eller inte.

Här är en bra schematisk bild tagen från "The garden tree" som visar var snitten ska läggas. Lägg märke till att grenbarkåsen är det bästa riktmärket:

Till Big Gardener!
Vi var en gång ett gäng scouter, som skulle använda en skogskälla med friskt vatten "på andra sidan" en granplantering. Vi fick då skogsägarens tillstånd att fixa en stig genom hans skog.
"Såga gärna av grenar så att ni kan komma fram, men lämna då kvar c:a 10 cm tapp, så att trädet inte drabbas av röta" sa han.
Var han då helt ute och cyklade, eller gäller detta speciella förfarande endast för gran???
Hälsningar
CATO

Jag gissar att det uttalandet härrör från den teori jag tidigare skrev om. Tänkbart är också att man tror att granen, som inte heller den har så väl utvecklad grenkrage eller mekaniska berriärzoner, skulle hinna "stänga av" flödet till och från den avsågade grenen så att innan rötan nådde till huvudstammen.

Jag ska inte avfärda denna teorin fullständigt, men tycker definitivt inte den bör tillämpas hos trädslag som har bra utvecklad grenkrage, d.v.s. i stort sett alla lövträd. Både tall och gran utvecklar dessutom mycket bra kemiska barriärzoner och har bra övervallningsförmåga. Eftersom jag har sett en del tvärsnitt av stammar på gran, med bra upprättande av barriärzoner vid snitt finner jag personligen det inte riktigt motiverat att lämna någon stump. Men jag är inte skogsägare och har inte den långa erfarenhet av det. Kanske har vi någon skogsägare som kan förklara och motivera teorin närmare?

Det kan ju också vara så att skogsägaren var rädd att ni skulle skada stammen och därför tyckte det var bättre att lämna lite än att riskera för kraftigt snitt.

Tack Birger!
Måste erkänna att jag personligen tror mera på dig än skogsägaren.

Samtidift är det så att jag mistänker att en hel del skogsägare själva tror på "stumpteorin" eftersom det är ganska vanligt här nere att man ser gran i skogarna som är kapade med stump.
CATO

Tack för förtroendet!

Ja, jag har också sett mycket stumpar. Och det skulle vara mycket intressant att höra en bra motivering till varför det görs. Jag är öppen för att diskutera detta.

Birger!
Efter att läst ditt senaste inlägg lyfte jag luren och ringde upp en skogsägare. Eftersom han är agronom och har arbetat för Lantbruksnämnden i många år förutsatte jag att han med sitt kontaktnät viste vad som gällde.
Enligt besked från tyska kollegor, skulle det inte finnas anledning att lämna en stump vid kapning på gran. Samtidigt tyckte han själv att det kändes tryggare att motverka "rötsporernas intrång i stammen"genom att såga en bit ut.
Det verkar nästan som skogsägarna hellre av gammal vana lämnar en stump, än att verkligen ta reda på fakta, och rätta sig därefter.

När det gälde uppstamning av fur, skulle man, enligt hans mening, såga intill stammen, men sågningen skulle ske på ensommaren då trädet bäst skyddade sig genom att avge kåda.

Hoppas att det finns andra med erfarenhet att lämna.

Hälsningar
CATO

Intressant!

Jag tror visserligen att man inte gör trädet en tjänst genom att lämna en stump eftersom denna troligtvis kommer att bli rötangripen. Kanske kommer denna röta inte att fortplanta sig i stammen, men risken blir som jag ser det, större.

Jag kan förtydliga en liten sak när det gäller barrträd och/eller träd med ej utvecklad grenkrage. Snittet kan då läggas utanför grenbarkåsen/grenbarkåsarna fast i paralell linje med stammen. Ofta har ju gran och tall grenbarkås både ovan och under grenfästet.

Jag har varit i ganska lång diskussion om stump på gran för ett par år sedan. De kunniga skogsägare som pläderade för 10 cm stump gjorde det av tre skäl; att fördröja rötinträngning i stammen, att förhindra savdropp på stammen och att minska riskerna för att såga i stammen (man avände motorsåg).

Vad jag vet finns ingen forskning som visar vad som skadar veden, i skogsägarens ögon virket, mest eller minst. Sedan dess har jag kollat granved rätt noga, men jag önskar att jag får in ved där stumpsnitten lagts för 10 år sedan eller mer, för snitten i den ved jag sett hittills har varit yngre. Det jag sett är att det i stumpen kilat in sig smala band av missfärgad ved såsom det gör i lövträd, men att barriärzonen i stumpen ser ut att ha varit mycket stark. Den har sällan kommit förbi grenkragen och in i veden innanför. Kanske är det så med gran att det inte spelar så stor roll var man lägger snittet som det gör med lövträd?

I annan ved är det tydligt att grenkragen "aktiverats" där en stump lämnats. På lövträd kan man se detta tydligt, men det fingerar säkert bättre om bladmassan på grenen reduceras lite årligen, än om all bladmassa går bort på en gång. När lövträden själva styr var energin i trädet ska gå, minskas bladmassan ju lite årligen på den gren som så småningom ska dö. Jag brukar härma detta i min beskärning när jag ser att en grövre gren kommer att behöva tas bort - att reducera bladmassan på den grenen och vänta att ta bort den till dess jag ser att grenkragen förberett sig och bullat ut. Detta är inte samma som att lämna en stump - det är ingen idé att lämna grenar utan bladmassa.

På vissa arter som utvecklar långa grenkragar om de måste, verkar det finnas ett samband mellan när grenen faller pga att den är helt rutten, och att grenkragen närapå kan omsluta det som faller. Ek är ypperliga på detta och vilda former av malus, äpple, likaså.


Frösått äppelträd. När de döda grenarna till slut faller är grenkragen väl förberedd att "svälja" och tillsluta. Kanske finns ett samband mellan tiden det tog för den döda grenen att falla och grenkragens tillväxt?

I övrigt har jag skrivit lite om snitt i träd här.

Tillbaka till din reflektion Jan, som är densamma som jag gjort på olika lövträdsslag. Persika vill lika lite som gullregn och ett antal andra trädslag, bli inkortade över knopp - inte ens i årets ved. Istället för att som äpple och päron snällt fortsätta på den yttersta knopp man valde, dör det tillbaka och fortsätter långt ned.

Att detta är praktiskt för trädet tvivlar jag inte på. Varken persika, körsbär eller gullregn har någon som helst nytta av inkortningar. Äpple och päron har ju det när vi vill ha grövre och starkare grenar i förhållande till deras längd, eftersom vi vill ha tyngre frukter än vad träden ger av sig själva. Persika, körsbär och gullregn kan mycket väl hålla den frukt och de frön de ger på den grenstyrka de skapar själva. Och med dessa behöver vi ju inte sträva efter att frukterna ska bli färre och därmed större heller.