Tex byta kanal.... eller att jag orkar inte se.... eller
att det där är för mycket för mig. Det tycker jag är fegt.

Ja, jag vet att det blir " ramaskri " nu.
Men det är ju faktiskt verkligheten vi lever i.

om jag skulle acceptera såna skäl till att inte titta, skulle
jag tycka vara detsamma som att hålla med om att " judeutrotningen"
inte hänt. För det har jag inte sett. Pga att jag inte orkade se det.

Jag menar inte att alla tycker så, för så vet jag att det inte är.
Men för att tycka nåt, måste vi ju leva i verkligheten, precis
som den är. Man kan ju inte ha en åsikt om nåt som man inte
vet nåt om. Nu blev det snurrigt som vanligt, men nån kanske
förstår vad jag menar.

/Gillan

När jag inte våga titta till ex. på programm om när djur misshandlas är att jag inte klarar av att må så fruktansvärt dåligt som jag gör då när jag ser hemskheter.

Visst är det fegt men så är min verklighet att jag måste klara av att leva i den först förran jag kan ta till mig allt ont som händer i våran värld.

Men jag skulle ALDRIG säga att det inte finns alla dessa hemskheter;bara att jag personligt inte klarar av att se sådant.

Jag förstår absolut vad du menar...

Jag kan bara tala för mig själv.

Men jag har olika perioder i mitt liv när jag är mer eller mindre stark.
Nu t ex kan jag knappt titta på min älskade vovve utan att gråta över att han är gammal (13) och snart lämnar mig! Än mindre titta på program med djur som far illa...

När jag nyligen hade fått barn stod det mycket i tidningarna om pedofiler och jag vart så illa berörd så jag knappt kunde sova på nätterna utan låg och tänkte på alla barn som far illa...

Det handlar för min del inte om att blunda för jag är fullt medveten om min omvärld. Den påverkar mig bara lite för mycket ibland och då måste jag stänga sådant ute för en stund för att kunna fokusera på mitt eget liv ett tag!

Det kan kanske ses som att sticka huvudet i sanden och inte vilja se problem fast jag orkar inte alltid ta in allt!

Hoppas det blev begripligt.

Och Gillan, inte blir det ramaskri för att du skriver vad du tycker Det får vi väl alla!

Nej varför skulle det bli "ramaskri"... det är ju din åsikt
Men för den skull håller jag inte med
Jag klarar absolut inte av att se "otäcka" program
däremot så år det OK att läsa om programinnehållet och sedan följa debatten
och bilda sig en uppfattning.
Men aldrig kommer jag att se när djur eller människor pinas, inte heller ser jag program där man visar när månniskor låter skära i sina kroppar.

Gårdagens Kalla Fakta klarade jag av att se... kanske ilskan mot köparna gjorde
att jag tålde mer.

Vad är det för nytta med att bara sitta och se?
Och ha åskiter? Om allt?

Jag tycker inte som du, Evgeni.

För några år sedan höll jag på att gå under för att jag försökte oka all smärta som finns här på jorden. Det var mitt ansvar att lida med allt och alla som drabbades. Tillslut gick det inte längre och slutade jag titta på nyheter (nu för tiden tittar jag, men byter kanal om det blir för jobbigt).

Bara för att jag väljer att inte titta på de värsta hemskheterna betyder inte att jag inte är medveten om dem, och absolut inte att jag skulle negligera dem!
T ex läser jag hellre om det än att se det på teven, men det är inte alltid jag gör det heller. Jag gör inte någon människa, djur eller natur gott genom att ligga här hemma och gråta. Snarare är det tvärtom.

Det du skriver nu, håller jag med om. Men!- jag har en ganska
nästående släkting som anser att det hon inte sett, har heller
inte existerat. Trots att det beror på att hon inte " orkar " se.
Jag kan personligen tyvärr inte accteptera en sån ursäkt. ( Inte
menat mot dig silos/solis, eftersom jag jag både "hörde" och
såg vad du sa)

Oj, så lätt det vore här i livet om vi accepterar att det vi inte sett, heller
inte hänt

/Gillan

Jag personligen slukar alla nyheter, har ett behov av att veta vad som sker i världen. Men jag har en kompis som slutat att titta för årtal sedan. Allt elände fick henne ner i ett djupt hål som hon inte kunde komma upp ur. Tankar som "varför ska jag gljädas åt detta när det är så många människor som lider i världen" Fick henne att ta beslutet att sluta. Vi har pratat om detta många gånger och jag tror och vet att det är bäst för henne att göra så här. Hon är mycket medveten om att hon lever i en "bubbla". I hennes värld finns det som sker i hennes verklighet, i hennes närhet. Där har det hänt många hemskheter ska ni veta, så hon är inte skonad av sorg eller smärta. Det är nog för henne, det som händer runt henne. Skulle hon fortsatt att ta till sig resten också hade hon gått under.

Jag hade till en början svårt att förstå hennes beslut, men nu vet jag att det är rätt för henne. Hon är otroligt känslig och omtänksam människa som vill alla väl, som ett exempel vet jag att om det händer mig något så kommer hon att ställa upp 100%. För mig kan hon göra det, men hon kan inte hjälpa hela världen, och kan hon inte hjälpa får hon dåligt samvete och mår fruktansvärt.

MEN hon förnekar inte att det händer hemskheter. Hon är mycket väl medveten om det. Hon klarar bara inte av att ta till sig det.

Att döma någon på grund av dennes känslighet tycker jag är helkonstigt.
Alla har rätt till att hitta sitt eget sätt att klara vardagen, så länge det inte skadar någon annan. Att skydda sig själv från eländet i världen skadar ingen.

Är det värre att byta kanal än att inget göra?

Hur många är vi inte som tycker illa om saker och ting men sen går vi och köper lite chips och sätter på en rolig film eller börjar städa eller nåt sånt.

Hur många gör något åt saker som vi blir illa berörda av?

Jag har inte ekonomi att hjälpa alla fatttiga med mat, vet inte ens om det skulle gå fram.

Man kan tycka väldigt mycket om saker men inget göra, så byta kanal för mig när jag blir illa berörd det är ett val jag gör, utifrån min vardag, det händer saker i min närhet som jag inte kan välja bort, utan måste ta tag i. Igår gick jag på vårdanstvist. det sög krafter.

Tycker det är bra att vi är olika personligheter och att några verkligen orkar se vad andra inte orkar.

Jag vet att jag nyss skrev så i en tråd... jag orkade inte se... och bytte kanal... jag är väl medveten om vad som händer... (ang kalla fakta o djurhandeln)
men just nu påminner mej allt sånt om min katt här hemma som har mer eller mindre nån vecka kvar.. därför orkar inte jag!

Ibland kan det vara så att man själv har så mycket sorg och smärta i sig, och kring sig, i sin omedelbara närhet, att man måste ransonera livet "därute".
Ibland blir det långa perioder när man inte kan ta till sig allt det henska som händer i världen, när man stänger allt ute och inte tittar på TV, och inte läser tidningar.
Ibland kan man läsa lite i taget, i tidningarna. Ibland kan man se ett halvt program, och resten dagen därpå - fast det är hemskt - för att man känner att man måste veta.

I vissa fall är det så, att det är de som bryr sig mest, som inte orkar. Det är nog faktiskt till och med ofta så, har jag förstått. Då kan jag inte tycka att det är fel att inte vilja bära mer. När man redan bär så mycket man orkar, och lite till, kan ett enda inslag i TV's nyhetssändningar vara det enda som behövs för att en människa helt ska sluta fungera. Det tycker inte jag att det är värt.

Sensmoralen i mitt långa inlägg är som följer; jag förstår vad du menar - men jag kan inte hålla med dig. Hur man än vrider och vänder på sig, är man ändå sig själv märmast och man har en skyldighet, både mot sig själv och sin omvärld, att först och främst se till att man själv orkar med livet. Därefter kan man börja bära andras smärtor, men inte innan.

Tycker jag...

En pojke, 2 år kanske, står trasig och smutsig och gråter. Ingen i närheten för att trösta honom. Pojken ser sig om och ser just att ingen han känner finns där. Gråten blir värre. Han är livrädd.

.... och jag kan inte lägga armarna om honom och trösta honom. Jag kan inte tala om för honom att allt kommer att ordna sig. Jag kan inte ta med honom hem.
Jag kan inte distansera mig.

Det finns många hemskheter som jag inte alls "tittar" på, eller ens gör något åt! Inte ens försöker.

Jag VET att det finns, och att det sker.
Däremot vet jag inte vad det gör för nytta att även en till lider över det! (jag alltså)

Det finns så många olika sätt att "bry sig" på.
Antagligen lika många olika sätt som det finns människor. Och vi ÄR alla människor! Ska vi börja "bry oss" och agera, mot ALLA hemskheter som sker - så går vi under!

För mig handlar det om prioritering.

1. Jag.

Jodå, ni läser rätt!
Utan egen förmåga att kunna "tanka" och ge mig själv KRAFT, utan egen förmåga att TILLÅTA mig ro och samvetsfrid och glädje, utan egen förmåga att kunna avgränsa och sätta gränser och prioritera utan att ha dåligt samvete för det - så har jag ju inte mycket att ge andra!

2. Mina allra närmaste kära! Jag har en vuxen son med dampdiagnos, med jämna mellanrum ställer sig världen och livet rakt på ända. Jag är ett oerhört stöd för honom, och det tänker jag fortsätta vara. (liksom han är ett stöd för mig) Likaså behöver vi varandra, Hjärtevän och jag, av olika andra anledningar.
Själv är jag sjukpensionär, både ork och koncentration brister för många vardags-saker. Att ta vara på mig själv, och att prioritera, är livsviktigt för mig.

Jag mår BRA! Och det är en lycka i sig själv!
En lycka som inte är självklar.
Och nog har varje människa RÄTTEN att vara lycklig, fast "världen lider"! Världens lidande blir ju inte precis mindre för att jag sällar mig till den, som "sympati-yttring".

Det här är tankar och känslor som jag jobbat mycket med. Att inse min egen rätt till lycka, min alldeles egen!
Om jag "börjar bry mig" på fel vis, om jag "tar in" - osållat - bränns jag sönder!

Det hindrar inte att jag BRYR MIG! Och GÖR, om och när tilfälle erbjuds, som känns meningsfullt. Men väldigt väldigt mycket "vänder jag ryggen till".

Vill än en gång skriva sinnesro-bönen:


Ge mig sinnesro att

acceptera

det jag inte kan förändra,

mod

att förändra det jag kan, och

förstånd

att inse skillnaden

Hej o hå, det rasslar bara till så fick du svar!

Det känns nästan lite schablonaktigt när flera av oss "skyller ifrån sig" med att man inte orkar ta in mer...

Men jag tror att det faktiskt är det som det handlar om. Att inte orka ta in alla intryck!
Tänk vilken massa intryck (med mest elände) vi ska ta in varje dag från media. Jämför med förr i tiden när man fick höra ryktesvägen om andra byar...

Det känns som om det inte finns plats för allt i mig, för då går jag åt genom att gråta mig igenom mina dagar och vad för slags mamma blir jag då?

Jag försöker att aktivt göra en insats när jag har möjlighet. Ge pengar och dyligt. Även genom att tala med mina barn om vad som är rätt o fel.

Men jag kan inte sörja hela dagarna för dem jag inte kan hjälpa för då behöver jag snart hjälp själv!

Den är underbar!

...och i övrigt håller jag också med.

Håller med fullständigt!

OT: Attans så mycket jag håller med nu för tiden. Kanske kan vara dags att bli lite motvals snart?

Jag är inte fatalist.

Vad har fatalism (tron på ett oundvikligt öde) med saken att göra?

Förlåt att jag är så dålig på att uttrycka mig.
Men jag håller verkligen med dig, och jag beundrar ditt
sätt att skriva.

Jag skriver inte så för att jag håller på den som sist pratar,
Utan att för att man kan se saker och ting från så många olika
håll.

Självkklart måste du se till din egen situation, för att över huvud taget
orka med att se lite längre.

/Gillan

Att sitta med armarna i kors (vid tv-soffan) och tro att man inget kan göra, är nutidens fatalism.

Ja, det är precis det jag menar.

och Hannele ... jag tror faktiskt att det finns en hel del här som du inte förstår...
Om det inte är så att du säger "NÄ!" av gammal vana bara...

Om jag har sårat er, ber jag om ursäkt. Det
var absolut inte meningen.

Man måste ju kunna se saker och ting objektivt. Och
efter alla era svar kan jag bara hålla med er allihopa.

Ni har rätt (och jag med)

/Gillan

Kan hända, men utbrännhet är ett starkt symtom av att tro att allt är kört och att man inget kan göra.
Inte vilja och kunna påverka.

Mig har du inte sårat

Jag vill bara gärna förklara hur JAG upplever saker och ting och varför jag gör på ett visst sätt.

Man kan ju uppleva och tolka saker olika

Klart att VI ALLA har rätt! Man måste ju utgå från sig själv!

Om du menar att uppgivenhet är ett symtom på utbrändhet så har du rätt...

Men det är långt från alla symtom (jagfinner inte någon mening i att dra upp alla, dock)

Vet inte riktigt om du menar att vi som väljer att blunda ibland visar ett sådant symtom, eller?

Jag tror att kontroll är ett viktigt begrepp i utbrändhetsdiskussioner och det är just den kontrollen över mig själv jag vill behålla!

Jag bryter ner dikten i beståndsdelar för att se om jag hittar fatalismen.

Ge mig sinnesro att
acceptera
det jag inte kan förändra,


Jag kan inte påverka eller förändra allt, och om jag grämer mig över det blir jag sjuk. Ingen vinner på det. Allltså tar jag dessa saker med jämnmod.

Jag kan t ex inte påverka vädret. Jag hatar snö och när det är kallt, men om det snöar ändå? Inte grämer jag mig över det. Det är bara att acceptera och gå vidare.


mod
att förändra det jag kan, och


Jag fortsätter med snöexemplet. Det snöar, och grannens uppfart är väldigt hal. Jag vet att det äldre paret som bor där inte är helt friska, medan jag är det. Alltså tar jag mod till mig och frågar om de vill ha hjälp, när jag ändå är ute och skottar och sandar.


förstånd
att inse skillnaden

Behöver jag ens förklara vad det innebär?

Jag hittar inget fatalistiskt i dikten, snarare tvärt om. Varför ödlsa tid på att bråka om saker man inte kan påverka när det finns så mycket man kan påverka?

Här tolkar jag det som att sinnesrobönen skulle på något sätt enligt dig Hannele vara fatalistisk? Kan du förklara hur du tänker i sådanafall?
För mig är det precis tvärt om.

Att acceptera det man inte kan förändra och förändra det man kan är så långt från fatalism man kan komma tycker jag.

Om jag missförstår dig ber jag om ursäkt!

Hur gör DU? *uppriktigt nyfiken*
för att förbättra världen?


Om jag ska "hård-dra" det hela, så ger "attityden på ett forum" - för mig - en fingervisning på hur människan som skriver ÄR, och beter sig, överlag.
Om jag ska vara riktigt ärlig, tycker jag att du ofta beter dig (rent ut sagt) "skitkastande", din underskrift till trots. Eller just därför?
Du är så snabb på att döma, är min uppfattning.
Men hur gör DU???

Jag är inte sårad, inte ett dugg - jag ville bara visa hur jag såg det.
Det är intressant att se livet ur en annan persons synvinkel, och jag uppskattade din vinkel - om jag än inte höll med om den, helt och hållet.
(Däremot förstår jag vad du menar!)
Det jag sett av dig, är en nyfiken person, så jag tror att du uppskattar att få se min synvinkel, också?

Det undar jag med:hur gör DU Hannele?

Det är väl just det som är problemet, att vissa av oss inte klarar av det. Tyvärr.....

Men, jag är med i föreningar som stödjer det jag tror på. Det är ju också ett sätt. Det gör ju också att man vet vad som händer (om man läser medlemstidningarna) runt om i världen.

Vem har jag dömt nu?? :

Ingen just nu. Du är bara "lite kärv" i sättet.
men frågan var:
Vad gör DU?

Självklart gör jag det Zarah. Och jag förstår dessutom vad du menar.
Jag inser tom att mitt inlägg var ganska dumt.
Jag har ju själv gått igenom mycket utav vad ni andra svarat och
borde ha insett att det inte är så enkelt. Speciellt när
vi inte sitter runt samma bord och kan se varandra i ögonen
och "se/läsa/höra vad alla faktiskt menar med vad vi säger

/Gillan

Äsch - du hade ju en bra tanke bakom! Jag tycker också att man bör engagera sig och bry sig - det håller jag helt och hållet med dig om.
Ibland finns det bara inte ork... Men din tanke var god, tycker jag!