Så många frågor som dyker upp och torterar tankarna, när en älskad familjemedlem försvinner........
Varför gav han sig av........
Vart tog han vägen.......
Kunde jag förhindrat det......
Varför letade jag inte bättre efter honom tidigare........
Varför skulle han, om det var han, gå över den trafikerade vägen...........
Varför tittade människan som hittade honom, om det var han, inte om det stod ett telefonnummer på halsbandet när hon ändå stannade och lyfte honom av vägen.........

Nästan fyra veckor efter Bus försvinnande fick jag äntligen ut en annons, och det säkraste tipset jag fick var om en ihjälkörd katt, med rätt signalement, på stora landsvägen en bra bit från huset.....dagen efter han försvann... Han blev lagd i dikeskanten. Det finns inte ett spår kvar på platsen efter något litet pälsdjur. Hur ska jag veta att det var han?

Kaninungen som han tuggade på för ett tag sen har fått sällskap i kaninhimlen av sin syster, som blev ihjälbiten av hunden hos dom som fick henne. Naturens grymma ironi......?

Bus med den gnistrande röda pälsen och den rödrosa nosen lär jag inte få se igen......hur länge ska det göra ont....?

Kram på dig......
Linda

Fy så tråkigt. Låt sorgen ta sin tid och skynda inte över, gråt när du behöver gråta.
Tröstekram
Fenja

Ord som "om" och "borde" betecknar inte "verkligheten", de bara förlänger smärta = ett sätt att "straffa sig själv" och inte "tillåta sig" .
Tycker du att du behöver ett "straff" för det som hänt?
Det tycker inte jag, sorg är nog smärtsamt i sig själv.

Gråt och sörj - men "piska" inte dig själv! Livet kan vara nog så tufft redan utan att vi själva lägger börda på det.

Har du verkligen gjort något fel?
Det tror inte jag.
Är själva Livet, och Verkligheten, "fel"?
Det tror jag inte heller, men det är SVÅRT att befinna sig i den många gånger. Och tillåta den.

Om man INTE "tillåter den" - så bryr den sig faktiskt inte om det!!
Man kan protestera ihjäl sig - den förändras inte ändå, den makten har inte vi människor.
Den makten har ju inte ens Gud!


Var rädd om dig istället!
Jag är övertygad om att du har älskat din katt, och att den älskar/älskade dig!
Om den kunde välja/ prata med dig, så skulle den säga (det är jag övertygad om):

"Sörj mig, för det är kärlekens pris - men GÅ VIDARE och LEV, utan dåligt samvete för det, för det är Livets mening. En dag är du också död, då står vi på samma plan igen. Men just nu LEVER du, fast inte jag. Ta tillvara det!!! Livet är för de levande, döden för de döda."


Ger dig en stor varm KRAM i sin svåra sorg
Det gör ont, låt det "göra" - det är inte farligt...

Världen är grym.... *kram*

Gör dig av med ditt dåliga samvete. Ibland går det bara så illa. Och det är inte alltid vi reagerar som vi borde.

När det är någon, liten eller stor som försvunnit är hoppet det sista som dör. Att inte veta, måste vara en otroligt jobbig känsla.

Tröstkramar och tankar