Så har den sista dagen kommit.... Usch en sån jobbig dag... jag har gråtit så jag har ont i ansiktet av alla salta tårar.

Det blev trots allt en bra dag.
Amanda fick skinka och lussebulle.. de två absoluta favoriterna

Veterinären var en snäll kvinna som tog hand om oss väldigt fint.
Vi fick sitta så länge vi ville med Amanda och sedan kunde vi gå ut en annan väg och slippa det trånga väntrummet.

Lussebulle är supergott!


En tupplur på bordet (hon var väldigt trött på slutet)


Och så ett par favorit bilder

Kram

Gråter för er här jag också. Beklagar den svåra förlusten. Vilket fin och trygg sista dag hon fick ändå. Och vilket fint liv ni fick tillsammans. Tyckte om att titta på den fina livsnjutaren.

Jag är så ledsen för din skull, men om det hjälper, lite, så LOVAR jag att Amanda sitter i min mammas knä, nu, och har det gott.
Det var bra, det du gjorde, fast jag vet att det var jobbigt. Det finns nog inget värre - men Amanda lever kvar i ditt hjärta och i ditt minne av henne.

Tack för att du delade med dig av de här fina bilderna!

STOR kram!

Jag känner med dig. Det är hemskt att behöva fatta ett sånt beslut, men samtidigt vet du ju att det inte fanns annat att göra, jag hoppas det är en tröst för dig.

Även om hon inte springer omkring längre så skonade du henne från att ha ont på slutet, och hon kommer alltid att finnas i ditt hjärta och minne, så hon är inte egentligen död.

Stora kramar från mig och mina sex pälsklingar.

Kram yenny
Tänker på dej!

Tack snälla för era fina ord och alla kramar
Jag behöver verkligen dom nu!

skickar dej en jättekram som tröst till din förlust..
sorgen lägger sig på några dagar, och du kan se framåt.
du gjorde rätt.
kram vännen. hon är bland alla andra i regnbågdslandet, och har kul.
ingen smärta och ingen ålder.

Tröstekram!!

Skickar dig en stor och varm kram, så länge du behöver den....

En stor kram från mig också. Vet hur tungt det känns.

Kram på dig från mig också!

och en varm kram från amaira

Tack åter igen för kramarna

Idag känns det mest tomt och konstigt.
Det går bra mellan varven, fast jag kan knappt prata om henne
så kommer tårarna igen (tänk att tårar kan göra så det gör ont och
svider som eld i ansiktet, inte skönt alls. Fast de är väldigt befriande)

Undrar hur länge reflexerna kommer att sitta i
Jag har alltid fått passa katterna när de äter för Frida vill alltid äta upp även Amandas mat... Jag far upp hela tiden när Frida får mat för att kolla vad hon gör,fast jag inte behöver inte det längre.
Och så for jag upp i 190 för att ta emot posten (Amanda har de sista 2 månaderna valt att sköta sina behov strax innanför halldörren)
Det behövs ju inte heller...

Att ta fram ägg ur kylskåpet utan att hon kom skuttande och jama hysteriskt... att inte kunna slå in paket i fred (hon älskade paketsnören)
Det finns nog många saker jag kommer att sakna (alla goa kramar)

Som Tur är har jag min Frida kvar så gurkan får jag snällt dela med mej av.
Hon satt hela kvällen igår i antingen mitt eller killens knä.. hon såg rätt förvirrad ut när kattburen kom hem tom.
Fast sen fick hon så mycke gott, ny karda och nya råtta att leka med... så hon kom nog av sej.
Idag är hon väldigt klängig, så hon saknar nog hon med.


Oj! det blev mycket, jag behövde nog skriva av mej lite.

Man måste få sakna och sörja... Annars får man nog översvämning inuti av alla ogråtna tårar.
Jag kan inte säga något som får det att göra mindre ont - men jag tänker på dig.
Kram

Tack snälla

Nej det finns ju inte så mycket att säga för att det skall bli bättre... det måste tiden ta hand om.
Fast det känns skönt att veta att någon tänker på en!

Jag beundrar din styrka att kunna ta ett sånt beslut och stå fast vid det, trots att det gör så ont.

Tröstekramar från oss

Ja, det är så jobbigt att ta sådana beslut, men det är det bästa beslutet ändå, annars är man bara egoistisk.

Jag tänker på dig och sänder tröstekramar

De blir fler och fler som samlas där och leker tillsammans.. idag var det dotterns Myras tur.. hon har varit dålig bra länge och nu var det definitivt dags för färd.

Du får skicka en tröstande kram till din dotter.

Tack yenny hon sa att det nog var det jobbigaste hon varit med om i hela sitt liv Men vi får tänka som så att nu leker de tillsammans alla som inte orkade vara kvar hos oss

Ja det är ibland det jobbigaste jag varit med om också.. Amanda har ju ändå varit med i 13 år och min stora tröst väldigt många gånger.

Myran föddees i februari 1994.. hon var sååå liten och ynklig, var minst av alla sju ungar som dotterns och hennes dåvarande sambo (nu make) kattmamma fick... men hon klarade sig och blev en gooosig tös som skulle fyllt 12 om drygt 2 månader.
Javisst är våra fyrfota till stor tröst och sällskap.

De lever ju trots allt kvar i alla minnen. Men sorg är ett sätt att gå vidare

Tänker på er alla . Vet precis hur det känns. För 2 år sedan tog jag farväl av Yang, 16 år gammal. Ser honom fortfarande ibland i trappan till övervåningen, känner tyngden vid fötterna i sängen . Han var jättefin, men usch så jobbigt det är med dessa beslut. Nu har vi en ny katt trots att vi bestämt oss för att aldrig mer... Grannens katt flyttade helt sonika in när det blev för rörigt hemma

Beklagar . Jag vet hur det känns, i förrgår var det nämligen vår lilla dvärgpudel Nicoles tur Det är så tomt och tyst i huset nu

Vet precis hur det känns Andreas och beklagar sorgen så mycket.

Usch så jobbigt!
Ja jag vet ju precis hur det känns.. beklagar sorgen jag med.