Är det fler än jag som tycker att det är lite knepigt att man sätter in annons i tidning åratal efter det någon anhörig dött.. i annonserna riktar man sig till den bortgångna... talar om hur mycket man saknar henne/honom.
Det "värsta" exemplet var när det gällde en som gått bort för mer än 30 år sedan.

Min fundering är... Vill de tala om för levande folket (grannar, släkt och vänner) att de minsann inte glömt?
Eller tror de att posten når till underjorden

Jag har faktiskt haft samma tanke...!

Har reagerat precis som dig. Har lite svårt att förstå det hela.

Skönt att höra att det är fler än jag som reagerar på samma sätt.

Det kanske känns bra på något vis att få skriva ner det, kanske har det med att visa upp det för omvärlden.. eller kanske bara för att man saknar och känner något slags behov för att må bättre.

Tja.. jag vet inte..bara spekulerar.

-- och det blir fler och fler sådana annonser, åtminstone i vårt "blad" Göteborg Posten.
Tänkte extra på det i morse.....
Kul att du tog upp det just nu, Agneta!

Jag tror att Jenny har rätt... Det är nog ett sätt att göra sorgen konkret, och ta itu med den. Jag har nog gjort så själv, tror jag, till viss del.
Fast visst är det lite besynnerligt, ändå? Att det behöver vara SÅ offentligt...
Fast jag vet inte - alla sörjer på sitt eget privata sätt, och jag vill inte döma någon, heller, egentligen.
...men fundera kan man ju göra!

lite grand samma sak som när föräldrar sätter in "grattis" till sina barn som fyller ett år, inte läser ettåringar tidningen?

I många år har jag försökt förstå mig på dem som sätter in annonserna,
men än har jag inte klurat och alla jag pratat om detta med... de har liksom inget svar... säger bara att det är "sed" för en del att göra så.
För mig ter det som att det är någon sorts behov att för andra visa....

Jesses... precis så säger jag också sååå ofta.
Maken brukar säga att det kanske är för att föräldrarna vill klippa ut "grattisen" och spara i barnens bok så att de får se att de var i tidningen.

Precis hur mycket förstår barnen av det!

Jag har ställt mig samma fråga, men som sagt sorg ser olika ut.

Kan man inte se samma tendens på en del kyrkogårdar numera? Man pyntar gravarna som om det vore en souvenirbutik eller leksaksaffär. och inte bara där det ligger barn. Små hjärtan av stenar, plasthjärtan - såna man hänger i granen - i ett miniträd, och allehanda tingeltangel runt omkring.

Det stör mig oerhört. Om man har behov av detta kunde man väl ordna lite runt ett foto i hemmet. Det ser så billigt och stillöst ut på en kyrkogård, en offentlig plats dit människor går för att få ro och stillhet. Blommor, ja,visst, men inte annat pynt.

Där jag har mina rötter tar kyrkogårdsansvariga bort allt plastigt som inte är blomvaser. Det är förbjudet. Men här i Malmö ser det hemskt ut på vissa kyrkogårdar.

Jag sticker kanske ut huvudet när jag skriver detta, men jag upplever det också som någon slags uppvisning.

Visst är det fint med välvårdade gravar med blommor och kransar, men man bör ta hänsyn till andra besökare när man "dekorerar" sin grav med annat. Vad tycker ni? Är det samma tendens?

Folk vill skriva av sig, få ner något "på pränt" tror jag. Folk flest, eller många iaf, har inte internet. Hur ofta ser man inte ömmande inlägg på diverse forum om att "nu är det 1 år sen lilla misse-kisse gick bort" etc?

Jag är traditionalist när det gäller gravar, det ska vara enerkvistar och annat neutralt. Men när småbarn går bort så har jag full förståelse för att föräldrar, förtvivlade givetvis, lägger dit lite stenhjärtan, mer "barnsliga" blomkonstellationer, etc. Om det hjälper dem så är det ett litet "pris" för mig att betala när jag går förbi tingel-tanglet.

Du menar väl uppåt till himlen?!

Ja hur man nu ska se på det hela... själen far upp och kroppen ner

... eller kanske bara att man inte vill att minnet av den bortgångne ska dö? Då finns ju ingenting kvar, inget "tecken" på att den som har levt, har levt.
Om nån förstår hur jag tänker.

En del blir "odödliga" genom monument av skilda slag, andra "bara fanns" och "bara försvinner" ... utan att lämna något synligt tecken efter sig som för tankarna till honom/henne.

"Du lever i vårt minne" står det ibland på begravningskransarna. Hur man låter detta minne finnas/synas (eller inte synas) är väl olika, tänker jag.

Du skulle inte kunna försöka ha en anings förståelse för att det kanske är en älskad förälder som ligger där i den "löjligt" pyntade graven? Om vi haft klart med begravningen före julen, så inte skulle jag hindra lillan från att dekorera graven med allehanda egentillverkade grejer hon ville ge sin mamma. Är man så hård i hjärtat så man inte kan se djupare vad som kan ligga bakom all dekoration, allrahelst i juletid, man blir lessen när man ser hur andra reagerar. Lillan ville så gärna ge mamma lite tomtar och en snögubbe, men jag sa att det får vänta till nästa år, tur att vi har en förstående kyrkoförvaltning här.

Jag har ingen egen erfarenhet, så vem är väl jag att döma

Men nog har jag också reagerat på detta ibland. Kanske är det
helt enkelt, så enkelt, att människan har svårt at släppa taget?
Eller tom att man inte " får" gå vidare utan att visa att man
minsann fortfarande minns. Att det blir som nåt bevis på det
utåt?

Ja, inte vet jag, men spekulera kan man ju alltid

/Gillan

Det gör så ont när man förlorar någon, någon som kanske stått väldigt nära, som alltid funnits där, med ett stort gott hjärta.
Tiden läker inte alla sår, man lär sig leva med dem.
Sorgen går aldrig över den förändras med tiden och vi som person också.
Tänk vad mycket den personen måste vara omtyckt när fortfarande efter många år någon bryr sig.

Javisst bryr man sig... och saknar och tänker ofta på nära som gått bort.
Men det jag funderat över, är varför man annonserar om saknaden i tidningar.



Reserv jag har sett gravar som barn (och även vuxna) smyckat med små minnessaker...det tycker jag är helt OK. Till o med så fanns ett julkort på svågerns grav...barnbarnet ville skicka morfar en hälsning
Här plockas inget bort från gravarna... det är upp till ägaren att bestämma.

Joo, du Reserv, det kan jag verkligen förstå. Och jag
hoppas verkligen att lillflickan får pynta sin mammas
grav vad det lider

Kram/Gillan

Vilket otroligt inskränkt tänkande. Saknar du helt empati?

En kyrkogårdsförvaltare som tar bort saker från en grav begår ett grovt tjänstefel. Jag ryser när jag läser det.

Du har ingen aning om vad som ligger bakom de små sakerna på graven, i vissa kulturer smyckar man gravar med presenter, foton och t.o.m. smycken.
Barn kanske vill ge en älskad mormor något dom gjort på skola/dagis.
På barngravar ser man ofta både nallar och små bilar.

Jag tycker det är lite mysigt när man ser dessa lite udda saker på gravarna, särskilt de som har "barnanknytning" till barn eller gjorda av barn.

Reserv, jag håller med dej till 100%, inte kan man väl "reglera" hur andra skall visa sin sorg och kärlek. Så Margaretha, nästa gång Du blir störd av andras gravdekorationer tänk då på att de kan betyda oerhört mycket för dem som lagt dit dem, och med vilket rätt kan du ha synpunkter på det.
Birgit Ek

Jag förstår inte riktigt varför ni/en del - tror att man sätter in minnesannons för att "visa omgivningen" att man inte har glömt...
Jag tror inte att det har alls med omgivningen att göra utan som någon sa att man vill sätta det på pränt för sin egen skull.
För mig är "mina döda" levande i mina minnen, jag är inte alls främmande för att öppet hedra minnet av dem som stod mig nära men inte längre finns bland oss. Jag tycker inte det är konstigt alls med dessa annonser.
Och att någon skulle rent av reta sig på att sörjande länmar små saker vid sina bortgågnas gravar är för mig obegripligt. Nej jag förstår som sagt inte alls...

För mig är också de döda "levande i minnet" och jag har inte heller svårt för att prata om dem... hålla minnet levande. Men...jag förstår inte annonsernas syfte.

Att reta sig på att man smyckar gravar... det förstår jag inte heller.

Jag förstår inte heller hur man kan reta sig på hur andras sorg tar sig uttryck. Dessutom - en helt annan anledning är ju att seder ser olika ut i olika länder och vi har nu många med annan bakgrund än den svenska, som vilar även på våra protestantiska kyrkogårdar.

I södra Europa ser man ju sk vägkapell m fotografier, ljus m m på vägar där olyckor skett. Även detta har ju blivit vanligt här och nu ser man ju ofta blomsterberg, nallar, marschaller på platser där någon dött.

caprifol

Vi gör precis så. Klippte ut hans ettårsannons och klistrade in i hans dagbok som vi skriver. Mamma klipte ut mina annonser och jag tycker det är jätteroligt att ha sånt sparat så nu vill jag göra samma för sonen.

Vi har en dagbok som vi skriver i varje dag, om hur hans dag har varit, vad han har gjort etc. Det är redan nu jättekul att gå tillbaka ett år i tiden och se hur mycket han har utvecklats, ska bli särskilt kul nu när barn 2 kommer och se hur Edvin lärde sig olika saker, i vilken ordning och vilken ålder.

Där klistrar vi också in sånt som annonser, hårtofsar, fotografier, kalasbjudningar, alla hjärtansdagvykort etc. Det blir som ett utökat fotoalbum som jag hoppas han kommer ha glädje av när han blir stor. Inte minst om han själv får barn.

När det gäller minnesannonser över döda så kan jag tänka mig att det kan vara ett sätt att påminna världen om personen som dött och kanske öppna upp för samtal. Man kanske inte har sörjt klart och behöver en orsak att få prata om det igen med människor, och detta kan vara ett steg på vägen.

Det där var skönt att läsa!
Jag är liksom kluven. Jag både förstår och förstår inte, men jag kunde bara sätta ord på den sidan osm inte förstod (jag tror att jag sa det i mitt första inlägg) - men nu fick du till det just precis som jag hade velat skriva.

jag tror inte heller att man sätter in annonser i tidningen för att visa andra hur mycket man saknar sin älskade utan kanske snarare för att man saknar honom/henn. på samma sätt som jag inte pratar om min pappa som gick bort väldigt hastigt för ett par år sedan för att visa andra att jag saknar honom utan helt enkelt för att _jag_ behöver det. han är för alltid en del av mitt liv och han är oerhört saknad. det känns extra just nu runt jul och mitt i min första graviditet. jag tycker det är oerhört jobbigt att mitt barn inte ska få träffa sin morfar och det tycker jag att man måste kunna få hantera som man själv känner är bäst? kanske skriver man en annons för att lindra saknande? på samma sätt som man sätter ljus i minneslunden eller blommor på graven? inte för att visa omgivningen utan för sin egen skull och för att hedra den som är saknad?

Att pynta vid graven tycker jag är helt ok. Jag tycker det är viktigt att man själv gör så man tycker det är fint. Om "grannens" annhöriga störs så ska man inte behöva ta hänsyn till det, de pyntar ju som de vill?

Jag tror att det här har blivit lite feltolkat. Givetvis får du pynta som du vill inom rimliga gränser - men det är när det överskrider dessa, som det ifrågasätts. (Tror jag? Det var i alla fall så jag tänkte.)
Det är ju samma sak som ett hus. Du får måla ditt hus cerise, om du vill, och ha limegröna knutar - så länge din granne inte störs av det - men du bör hålla dig inom rimliga gränser, för annars kan du få ta bort det. Du kan inte måla ett hus hur som helst, eller ha vad som helst i din trädgård, och detta gäller väl i ännu högre grad på en gemensam/allmän yta, såsom en kyrkogård?

Små stenhjärtan är inget att tala om, inte heller en eller annan tomte i juletider (såklart) men när det blir störande för de som har en anhörig i graven bredvid, ja då får man ha en viss empati för dem, liksom de för en själv. Tycker jag.

Lite annorlunda, men inom samma område.
För några år sen fick jag en länk till ett galleri i elfwood (fantasy/sf galleri på internet).
När jag läste kommentarerna såg jag många önskningar att hon skulle krya på sig. Fick höra av en gemensam bekant att hon råkat ut för en olycka och låg i koma. Hon dog strax efter det.
Det är 4,5 år sen, hennes lillasyster har hand om hennes galleri, som finns kvar som hon själv lämnade det. Forfarande lämnar folk kommentarer till henne som om hon kunde läsa dem.

Jag tror att vissa behöver sätta ord på känslorna och inte har någonstans att göra av orden. Kanske känns det som om personen kan läsa det när man "släpper ut texten i rymden" eller sätter in den i tidningen. Eller så är det bara det enda stället man kan komma på att göra av sina ord.

Själv behåller jag de tankarna/orden i huvudet, eller möjligen delar dem med familj eller vänner, men vi är ju alla olika och har olika behov.

Vi har ju alla olika behov och sätt av att visa/inte visa vår sorg.

När mamma dog för ett år sedan satt jag och mina två syskon och försökte skriva ihop dödsannonsen.
Eftersom just skrivandet är mitt jobb blev det naturligt att jag förde pennan. Det första jag frågar mig när jag skriver, är alltid: för vem skriver jag detta?
Den frågan fullständigt paralyserade oss tre.
För vem??
För mamma? Självklart inte.
För hennes goda vänner? De visste redan.
För hennes ytliga bekanta? Var de så ytliga att de inte visste, då behövde de heller inte veta.

Det slutade med att det blev ingen annons!

Kan nog låta krasst, men ärligt talat; det kändes helt rätt. Mamma hade tyckt det också.

Man skall följa sitt hjärta.

Nej, självklart inte. Har just tillbringat en och en halv timme i telefon med en medmänniska som behövde prata av sig en mycket svår händelse i sitt liv. Vi pratar ibland flera gånger om dagen.

Jag har full förståelse för att barngravar måste få se annorlunda ut - det nämnde jag också - och att barn måste få pynta en älskad förälders grav - är mycket ledsen om jag gjorde dig ledsen Reserv - men det handlar inte om detta utan om att som någon skrev pynta "gamla" gravar på ett sätt som stör andra.

I vår tradition har kyrkogårdar varit en plats för stillhet och ro, där man kan gå eller sitta och njuta av blommor och det lite sparsmakade i en annars ganska bullrig och glittrig värld. Är det egentligen för mycket begärt med lite ömsesidig hänsyn även här?

Inom parentes är det nog lite väl starkt att påstå att man begår ett tjänstefel om man tar bort vissa saker från en kyrkogård. Det finns ju en kyrkogårdsnämnd som kan fastställa lite regler även för detta. Men jag är säker på att INGEN skulle ta bort en snögubbe som ett barn lagt på sin mammas grav. De som arbetar på en kyrkogård - i alla fall på mindre orter -vet ju en del om vilka som förlorat sina kära.

Ibland blir jag överraskad över hur svårt det är att skilja på en åsikt och en person för somliga. Om man tänker efter så kan man kanske se olika sidor av saker och ting! Så slipper man hetsa upp sig!

Varför tror somliga att de före detta levande inte ser och hör allt vi tar oss för i den fysiska världen....?

Ja, jag VET ju inte något, men om jag hela tiden gick omkring och trodde att folk "från andra sidan" kunde spionera på mig, se på alla förehavanden, läsa mina tankar kanske, nä, då skulle man ju bli helt nipprig av stress.

Jag tror inte att de "på andra sidan" är intresserade av våra små dagliga bekymmer. De är nog mer upptagna med att gå igenom sitt eget liv och sen gå vidare till en annan medvetenhet.