Jag missunnar inte tsunamioffren och deras anhöriga ett minnesprogram i TV. Det var ju en fasansfull händelse. Men vill alla ha det?

Och kommer det ett Gudrun-special och ett specialprogram för alla som förlorat anhöriga i olyckor - som bara blivit en litan notis i tidningen - eller i sjukdomar av olika slag under året? Knappast.

Var ska man dra gränsen? Vid 100 omkomna svenskar eller?

Jag känner mig väldigt tveksam till en heldag om tsunamin. Det är cyniskt på något sätt. Och mår verkligen alla anhöriga bra av detta?

Efter Estonias förlisning vet jag, hur en gammal dam (vän till min mor), som förlorade sin dotter, svärson och deras tioåriga tvillingpojkar, plågades av att hon aldrig fick försöka gå vidare. Alla sår revs upp hela tiden eftersom det var så mycket prat om bärgning osv.
Hon menade, att en minneshögtid som familjen hade var det viktiga för henne, och att all annan uppmärksamhet i medierna bara blev en fruktansvärd plåga.

Vad tycker ni? Det finns ju också så många andra tragedier i världen som behöver uppmärksamhet. Ta alla aidsbarn i Afrika t.ex. Och jordbävningen Pakistan. Osv, osv.

Nej jag tror inte alls att alla vill ha det... vet faktiskt inte om jag tycker att TV bör avsätta en hel dag (är det så) till att sända om katastrofen.
Men... det är ju mina tankar... Hur de som drabbats av det fruktansvärda känner... det kan jag inte ens föreställa mej men jag kan tänka att där finns många, många som skulle velat få slippa "ståhejet"

När det gäller tragedier så tror jag inte att det behövs några gränser vad gäller antal omkomna och inte behöver det heller handla om epidemier eller jordbävningar.
Tragedi är det också när barn mister sina föräldrar, fastän det inte sker i stora olyckor
Just idag är det ett år sedan min systers barnbarn fick besked att också pappa var borta för alltid... mamma gick bort i september.

Det är så jag känner också. Och barn dör i cancer och trafikolycor hela tiden och för den enskilde är den katastrofen lika stor.

Så förfärligt tragiskt med din unga släkting.

Jag är gräsligt trött på allt dravel efter tsumanin
Inte minst i frågan om svenska regeringens agerande.

Visst var det en fruktansvärd tragedi, det förnekar jag inte, men proportionerna, bara för att det var så många svenskar med, är ändå inte rimliga i förhållande t ex till jordbävningarna i Pakistan.

Om jag anat hur sned fördelningen av alla insamlade pengar skulle bli så skulle jag inte heller skänkt några pengar till Thailand.
Nyligen visades en karta över vad som var uppbyggt under året. I södra Thailand, turistområden, var uppbyggnaden fyrdubbel mot vad som förstörts, men i östra Thailand, dit turisterna inte kommer så mycket, var bara en tiondel uppbyggt och där fick folk inte några mer pengar.

Jag kommer inte att titta något på minnescermonierna i tv.

Visst--det var en fruktansvärd händelse!!
Men; allt ältande av o om det; gör ju inte att nå´n blir levande--igen!!
De ÄR borta o det är så hemskt!!

Här håller jag med dig Eva... häromdagen såg jag i någon tevesändning en kvinna berätta att de inte fått ett enda öre av insamlade medel. de hade fått hjälp av privatpersioner till att sanera området och bygga bostäder mm.
Såna gånger tappar man (jag) helt förtroendet för organisationerna som anordnar insamlingar. Det känns allt oftare som att stödet går dit där media har bevakning.

Jag som anhörig, vill ha det.

Jag har fler kanaler på min TV så jag kan välja.

Svenskar är ett folk som inte dör... man ser inte begravningståg, inte sorgekläder, man pratar inte om döden.
Och nu irriterar man sej över ett minnensprogram om det strörsta olycka som vi minns i modern tid.
Ja, man kan stänga av och byta kanal, köpa annat än morgontidning...

Jag tror att du har fel. Det som irriterar är inte ett minnesprogram - ingen har något emot ett minnesprogram - men en hel dag?!

Framför allt undrar jag om det inte kunnat vara en finare handling att sända ETT program, och sedan skänka alla de pengar, som det garanterat kostar att sända en hel dags program om tsunamin, till de områden av de tsunamidrabbade kusterna som fortfarande inte fått någon ekonomisk hjälp.
Tycker jag.

Instämmer.

Och kanske är det en plåga för många anhöriga just att det slås upp så stort. Även anhöriga är olika. Även anhöriga kanske vill slippa det offentliga och få sörja i fred. Och det är inte lätt, när trailers påmint om denna dag och de minnesprogram som ska sändas ofta, ofta nu under julen mellan TV-programmen.

Självklart är dagen speciell för alla och särskilt för de som var med eller är anhöriga, men alla andra som sörjer då. Om detta är Sveriges sätt att visa respekt och medkänsla så kvarstår frågan, hur vi i TV visar andra som råkat ut för tragedier i år respekt och medkänsla. Det är många, många som råkat ut för att förlora sina kära i trafikolyckor t.ex. Och sjukdomar. Och självmord osv, osv.

Jag tyckte också det kändes onödigt med en hel dags tittande. Det var innan jag hamnade framför tv;n själv idag.
Nu måste jag i ärlighetens namn säga att jag inte tittat på precis allt. Men av det jag såg både från cermonierna där nere och ett program av Folke Rydén nu i kväll så tror jag att jag först nu fattat hela vidden av den hemska tragedin.
De tjejer som efter ett helt vanligt Svenssonliv nu suttit ensamma i jul, utan sina barn och makar, som en tjej sa "jag saknar vardagens stress, jag saknar att få stryka lucialinnen, jag saknar till och med konflikterna"

Visst kan vi sitta här i våra julpyntade hem och tillsammans med våra barn och makar och tycka det är jobbigt att dom visar det på tv, det påminner ju oss om att det hade kunnat vara vi som drabbats....

Jag tycker inte som dej. Har tittat på tv hela minnes dagen och tycker att det var en minnesvärd tv dag, speciellt Carolas framträdande var gripande.

Den här katastrofen tycker jag att vi alldrig får glömma. Vi svenskar var inte ensamma om att hålla minnesprogram i tv jag har parabol och det var sändningar liknade dom svenska på många språk.

Om alla vill ha det?varför den frågan? den frågan kommer ju alldrig upp i andra fall, jag tycker att det var viktigt att ALLA våra politiska ledare oavsätt parti var med på minnesdagen.

Mvh Cat

Jag tycker också att det är alldeles för mycket att sända hela dagen. Dansk TV hade knappt någonting alls.

Jag vet en del som mår dåligt av att ständigt matas med dessa katastrofbilder men som ändå inte kan hålla sig borta från TV:n.

Nej, de anhöriga som aldrig hörs - kanske inte orkar - har ingen "rösträtt".

Ett minnesprogram på en timme hade varit en naturlig sak eftersom så många svenskar var drabbade, att visa bilder från minnesceremonierna i nyheterna kändes också naturligt, men allt spekulerande i risker osv.

Tittade inte, inte på grund av att jag inte känner med de drabbade, men tycker helt enkelt att det blivit för mycket spekulerande.

Dessvärre är det riskfyllt att leva. Inget är självklart, varken att ett nyfött barn ska vara friskt eller att du och jag ska få ha det bra i alla tider. Kämpar själv med en livshotande sjukdom och tycker att jag fått perspektiv på en del saker genom detta.

Läste idag ett inlägg av en samhällforskare som skrev att man i vårt land omvandlat "en global naturkatastrof till ett nationellt mediedrama med utredare, ministrar och statsvetare i huvudrollerna" och att det blivit så kan man väl ha delade meningar om, UTAN att på något sätt frånta människor deras självklara rätt att sörja och bearbeta sina trauman - ALLA på sitt sätt - och att respekteras för det.

Hmm.. svårt ämne men min inställning är att jag som inte anhörig inte vill ha minnesceremonier etc över tv och radio osv. Men samtidigt har jag full förståelse för de som vill ha det. Jag har ett val och mitt val som icke anhörig är att jag väljer att inte delta i minnesceremonierna.

Med all respekt för andras åsikt.

mvh Ciczi