Här ett recept skrivet av min mamma.

Croitellote Drenalliere petit Honore Montflacon med potatis.

Här ska lagas Croitellotes! Vi föredrar att tillreda den hannestiere, dvs på
gamla Hannas vis:
Plocka ur ränseln och kassera den. Plocka och ta ur croitellotes. Därvid
gäller att med varsamma nypningar rucka av de små horniga topparna på
bortsidan. Men försiktigt, ty de undertill häktande mjälla lynkorna vill
gärna förlja med och de utgör ju det läckraste på hela året. Sedan kammar vi
och hyfsar varje best för sig. Spar trynerna. De kan serveras separat, noga
slakade, och helt voillejeaux, marinerade i kort sololja.
Nu är tid att riva enris och brudväkta. Doppa gärna enriset i lite god gin
före så förstärks vildsmaken.

Under tiden har vattnet fått koka upp i kitteln med salt, massor av
coriander och ett par droppar Dr. Dumaraths testamente per dussin. Efter att
ha bundit framvingarna med tavletråd, vänder vi försiktigt ner dom två och
två. Så fort de blivit röda vräker vi på locket så att ångan får mola ifred
därunder i lika många timmar. De små bryntorna mår bäst av att, befriade
från sina gallkuddar, pösa för sig i lite creme sauterelle med kruspeppar
och några stänk skållad armangnac.

Under tiden tar vi fram degen, knibblar in örterna och ostglassen, vänder
den och sporrar den i biskopshattar om 6 gånger 12, vilka fåra tampera i 360
graders salamander någon stund. Ett tips: håll gärna ett finger i ungsluckan
sista kvarten, så att det blir så där sprött och gyllenbrunt, ni vet.

Under tiden sköljer vi soppan, hejdar krypbönorna, ställer i ordning
kalkonerna, tinar upp den monteringsfärdiga såsen och emblancherar en stilig
vavarois på vanliga slimetter, winchestersås och harstanning.
Lägg så de färdiga degstyckerna i botten på en smörad form, stjälp över hela
rasket och resten, sen spadet kokats bort någonstans. Bädda kring och stoppa
om med continuerad sur grädde och mängder av hyvlad mesost och så in i ugnen
tills det hela fått nog.
Och potatis.
Severas på förvarnade portionstallrikar, varvid man dekorerar varje smutt
med små champagnesjudna laxpåsar, var och en innehållande ett caviarrullat
hummerostron i gåsleverskrud. Vill man, kan man, om man så vill, servera
hela anhopningen oskalad, a la casquette, och i så fall gärna försedd med
små lustiga rim.

Jag försäkrar er att det hela är en fest för smakpapiljotter och närmare kan
man inte gärna komma den gamla hederliga livrätt som redan i senare delen av
Dalsland plägade nämnas “gnäggelöska”.
Lycka till och bonne guerison!

Varma haelsningar från Eva Holmberg i matlagningstagen.