Åkte in till akuten i torsdags eftermiddag med lillen. Låter nog mer farligt än det var men det finns ju inte så mycket annat att åka till på eftermiddagarna eftersom vårdcentraler o dyl är stängt då.
Han hade fått en blånad på ena pungkulan och de har varit vattenfyllda och stumma/svullna sen han föddes. Det här vattnet har alla små pojkar men det brukar försvinna av sig själv. Hade han inte haft en blånad så hade vi inte brytt oss i det.
Kirurgen blev inkopplade direkt och efter överläggande med högsta chefen så kom de fram till att han skulle opereras. Hjälp tänkte man då, var inte alls beredd på det. Blev ju orolig såklart, det är ju alltid en risk med att sövas m.m. speciellt när man är så liten.
Det kallas tydligen vattenbråck när de har såhär. När de föds sitter testikeln i ljumsken. Det är liksom ett rör där testikeln ska vandra ner från ljumsken till pungen, om det blir för mycket vätska så kan det göra att röret stryps/täpps till och då kan testikeln krympa och dö = inga barnbarn i framtiden (ungefär så fick vi förklarat).
Att det händer är ovanligt och att det skulle hända på båda sidor är väldigt ovanligt men läkaren tyckte att gör man inget nu så är det ju väldigt irriterande om det skulle hända. Finns inget sätt att se om det hänt eller inte förutom att operera.
Var det verkligen nödvändigt eller inte (det hade inte hänt kom de fram till efter operationen)??? Tja, det vet man ju inte eftersom det likaväl kunde hänt senare...eller så hade det aldrig hänt. Man får ju lita på att läkarna vet vad de gör och att de inte opererar på en sån liten i onödan.
Han mår i alla fall bra och är samma glada och spralliga kille som innan. Han totalcharmade alla på sjukhuset och på uppvaket ville de knappt lämna honom ifrån sig


Var likadant på andra sidan och ska dit på återbesök i maj, om det inte försvunnit på den sidan och testikeln inte vandrat ner där kanske de måste operera den sidan också men det hoppas jag vi slipper.
Nu när man är mor själv så FATTAR MAN hur det är att oroa sig för sina barn
