Nu går det inte längre, igår gjorde hon utfall mot min son...igen.. Utan förvarning, och den här gången stod jag så att jag såg hela händelseförloppet så jag vet att Melvin inte gjorde något som kunde försvara hennes beteende...
Han kom gående och gick förbi hennes sovhörna och det sa bara pang så gjorde hon ett utfall rakt upp mot hans ansikte.... Några millimetrar till och hon hade fått ett riktigt tag, nu rev hon bara honom i pannan. Melvin trillade baklänges av kraften från hennes utfall och blev så klart jätterädd, försökte hålla mig lugn, vill ju inte skrämma upp honom mer så han blir hundrädd...
Det känns för jävligt, det är en underbar hund annars, kopiöst lättlärd (tänkte tävla i lydnad till våren), mycket kelen och tillgiven men nu är det femte gången hon gör sånt utfall mot Melvin. Jag har verkligen provat allt, är ju tokig i min hund; aktivering, hundpsykolog och kurser men tydligen utan resultat. Det har varit lugnt ett par månader nu och jag trodde att vi fått bukt med bitandet men igår bevisade hon motsatsen.
Det som är så obehagligt är att hon gör det helt utan förvarning och att hon går rakt på ansiktet. Aldrig att hon markerar genom att morra eller nafsa i en arm eller ett ben, utan hon far upp från liggande läge rakt upp mot hans ansikte.
Nu går det inte längre, jag litar inte längre på min hund... Jag vet att hund och barn aldrig ska vara ensamma och att man alltid ska vara i närheten och aldrig lämna hund och barn ensamma (tro mig, jag har läst varenda bok som går att få tag på i ämnet...) och Melvin vet att han inte får röra hundar när dom äter och sover (jag tjata nog in det redan när han var riktigt liten...) , och jag måste få säga att han är mycket duktig med att lyda det.

Jag har verkligen provat allt och rannsakat mig själv. Funderade först på att lämna henne till omplacering men med den historien hon har tror jag det blir svårt att hitta ett nytt hem, dessutom är väldigt präglad på mig, det är verkligen "mammas tös" och jag tror det är där grunden till problemet med hennes bitande ligger; konkurrans om min uppmärksamhet och att hon vaktar mig, hade jag levt ensam hade det varit den perfekta hunden..

Fy sjutton, jag mår verkligen skit nu... Hela tiden snurrar tankarna, "tänk om jag gör fel?", "hon kanske inte biter fler gånger, då avlivar jag en helt underbar hund!!!" Men som sagt, det är femte gången nu, risken är mycket stor att det tar riktigt illa nästa gång.. Som tur är jobbar jag inatt, jag hade inte fått någon sömn ändå. Melvin är hos dagmamman imorgon och det passar bra, jag vill vara ifred, jag kommer alltid att undra vad jag gjorde fel och om jag inte kunde gjort något annorlunda, fast jag vet att jag provat det mesta.. Nej, fy för, jag känner mig verkligen usel, jag är tokig i min hund som i övrigt passar mig och familjen så himla väl....

Ville bara skriva av mig... Virrevarv

Fy, vilken tråkig situation. Det kan aldrig
vara lätt att behöva ta såna beslut. Du har
ju efter vad det verkar försökt allt med din vovve.
Och jag förstår verkligen att du inte vågar ta fler
chanser. Som du själv säger, nästa gång kan det ju
gå verkligt illa.

Skulle vilja säga nåt tröstande men hittar inga
bra ord. Det blir bara klicheér./Gillan

Förstår din sorg, men vill säga klart och tydligt att du GÖR RÄTT!

Och den slutsatsen drar jag av att din hund inte varnar först!!!!!

Oavsett vad djuret gör, så är just detta, att inte först varna, ett tecken på osundhet. Ett socialt djur (som hundrar är) som inte är "psykiskt stört" på något vis, varnar alltid först.

Det du berättar om din hund, låter riktigt otäckt, tycker jag. Så jag ställer mig bakom ditt beslut till etthundra procent.

(det är min slutsats utifrån de kunskaper som jag har)

Tusentals tröstekramar.

Jag lider med dig
Men du tar helt rätt beslut.
Du skulle aldrig förlåta dig själv om nåt allvarligare hände, och då är det för sent.
Du har ju inte gett upp utan att försöka, så du ska inte ha dåligt samvete.

Men sorgen finns där ändå, det vet jag.

du gör helt rätt!!!!
var bara glad att den inte lyckats bita honom i ansiktet...än
när den inte förvarnar, är den livsfarlig!!!!
jag hade en sådan också, den fick alltid ha munkorg utomhus.
han slutade aldrig och var rejält störd., efter ett hjärtstillestånd med syrebrisr till hjärnan.
när han avlivades gjorde han ett utfall mot vet.

det är jättesorgligt när det går så.
många tröstekramar till dej..

Åh...så tråkigt när sånt här händer.
Jag kan bara hålla med de andra om att du gjorde helt rätt.
Du har ju provat allt innan du tog ditt beslut.

SÅ jobbigt det är när man måste ta ett sådant beslut.... men jag ställer mej till skaran som säger att du gör helt rätt... ditt barn är så mycket viktigare än hunden.. nästa gång (för den skulle garanterat ha kommit) så hade det kunnat gå riktigt illa och det är det inte värt.

Kram till dej!

Självfallet gör du helt rätt val! Du kommer aldrig att kunna försvara inför dig själv att du lät hunden vara kvar om den skulle bita din son ordentligt till slut. Vad är det för hund du har?
Tänker på dig, det är alltid jättetrist att ta bort en vän. Men du verkar ha gjort precis allt du kan för vovven och det sista du kan göra är att följa den till slutet. Ta farväl och sörj ordentligt, det är ett mycket bättre alternativ än omplacering när det gäller en sådan hund.
Tröstekram
Fenja

Rätt beslut men likväl lika svårt.
Skickar kramar till dej.

Usch, förstår din sorg. Men kan bara säga som de andra att du gör rätt.
Kram på dig!

Jag håller också med alla dom andra och framför allt med dig...du vet innerst inne att du gör det enda rätta för din son, Signe och dig själv. Situationen är ohållbar och det skulle bara vara en fråga om tid innan nästa utfall kommer..
Jag lider verkligen med dig, en fruktansvärd situation som du är inne i. och det finns inget som kan hjälpa dig just nu. Vill bara att du känner att du inte är ensam och hoppas att den värsta sorgtiden inte blir för lång..
Stor och varm kram

Tack alla för ert stöd..
Det var tufft och att göra av med ett älskat djur och det är inget jag önskar min värsta ovän... Signe var som sagt i övrigt en helt underbar hund och vän och så klart är det jättetomt här hemma nu. Men jag var med hela vägen ända tills hjärtat slutade slå och fast jag är mycket ledsen så vet jag att jag gjort allt vad jag har kunnat innan jag tog det här beslutet.... Hon var värd alla försök trots allt...

Tack än en gång...

Du har haft en tuff dag
men som alla andra redan har skrivit så gjorde du det enda rätta.

Kram till dig