I januari fyllde mina föräldrar år. Jag ville så gärna fira dem och köpte en stor, fin blombukett för 300kr.
Med tanke på att det är januari (efter helgerna och så) så hade jag inte så mycket pengar, men jag tyckte ändå att de var värda buketten.

Förra veckan kom jag ihop mig med min mor (om andra saker) och i min dispyt med henne så gled det ur mig att jag inte har så gott ställt just nu.

Igår fick jag ett brev av henne där hon skickade över de 300kronorna till mig eftersom jag har dåligt med pengar och hon vill inte belasta mig med att jag har uppvaktat med blommorna.

Jag blir så ledsen över hennes tilltag.
Bägge mina föräldrar är gamla och min mor är sjuk.....och många gånger får jag ta hennes frustration över allt som hon tycker är jobbigt.
Hon skuldbelägger mig för att jag inte hälsar på dem tillräckligt ofta (de bor 10 mil bort) och hon klankar ner på mig över det jag gör eller inte gör och så blir vi osams.

Idag returnerar jag pengarna till henne, för jag vill inte ha dem. En present är en present.

Det här är fruktansvärt jobbigt och den här problematiken mellan min mor och mig har legat över mig i snart 20 år. Jag orkar snart inte längre.
Jag vill så gärna ha en god relation till henne för jag vet inte hur länge till hon lever, men det känns som om det är på bekostnad av mig och mitt liv.
Hon säger att hon "vill väl" men ibland upplever jag hennes om rent elak.
Jag får alltid höra hur tacksam jag borde vara för allt de gjort för mig under min uppväxt.

Hjälp mig, jag orkar snart inte längre.....vad ska jag göra?

Sååå tråkigt.

Det är aldrig roligt att komma på kant med människor och ännu jobbigare är det när man både vill och måste ha en fortsatt relation med dem.
Du kommer nog inte att kunna ändra på din mamma, men ditt sätt att förhålla dig till hur hon är kan du göra något åt. Om du påverkar det får du lättare att stå ut och relationen kan förhoppningsvis fortsätta. Det innebär inte nödvändigtvis att du ändrar ditt sätt att vara mot henne. Kan du inte själv göra detta kanske ett samtal med en kurator skulle hjälpa.

Om man försöker ändra sitt eget förhållningssätt till en människa kan man också bättre handskas med besvikelser och motgångar utan att ta dem för personlig.

Hoppas det löser sig!

Väldigt tragiskt att ha det så
Kan du inte skriva ett brev till henne och prata om hur du känner det och att du vill att ni har en vänskaplig relation? Hon kanske inte tänker på eller förstår att du känner dej så illa behandlad? Då har du tagit första steget och det är upp till henne hur det skall bli.
Välkommen hit förresten, och hoppas att det reder upp sig med din mor. Vad har din pappa för synpunkter på det hela?

jag tycker du ska sätta dej ner och prata med din mamma om just dessa raderna
få henne att inse, att även om hon "vill väl" så sårar det dej.
du ska också få henne att förstå, att du behöver inte känna tacksamhet för det dom gjort när du växte upp....
DET ÄR DERAS SKYLDIGHET!!!! så länge du var omyndig
berätta för henne, att du har ett eget liv nu, och kan inte komma så ofta som du vill.
vill hon inte lyssna på dej, så "hota" med att "då kommer jag inte alls i fortsättningen" det brukar ta skruv...(gjorde det på min mamma)
om hon slår i från sig, så fortsätt att säga, "det är så jag känner det mamma" och att du mår dåligt av det.
lycka till

och naturligtvis är du välkommen hit till odla

Tack för era ord.

Skriver detta inlägg under pseudonym, eftersom jag inte riktigt vill gå ut med detta "offentligt". Det är alldeles för känsligt för mig. Jag har pratat med min mamma under flera års tid, men det har inte hjälpt.
När jag säger ifrån och sätter mina gränser, då är det jag som är oförskämd. "Jag känner inte igen dig. Då du var yngre var du alltid så snäll.
Jag har funderat på att skriva brev istället för att prata med henne, men risken med det är att hon vrider och vänder på mina ord och "läser in" en massa saker som inte står där.

Säger hon att du ska va´tacksam, det är väl dom som ska va´tacksamma som fått ett barn att älska För så gammalmodigt och blödigt kan det väl ändå inte va´att varje dag va´tacksam för att man fått barna och att dom lever och har hälsan Sen finns det juh en del gamla som ändrar beteendet rejält så man knappt känner igen dom, det kan ha med sjukdomar och felmedicineringar att göra också. Jag förstår om du känner dig lessen, men känner du att det tär på dig själv så tycker jag inte att du ska offra dig heller, vem skulle det gagna? Hoppas nån kan ge dig ett gott råd som du känner dig väl till mods med. Tröstkram av mig får du i alla fall, hoppas det löser sig Och du, välkommen hit, här finns alltid nån som har tid och lyssnar och tröstar.

Nu fattar jag nog inte riktigt är du ny, eller är du en av dom gamla som vill va´lite mer annonym just i det här fallet? Ursäkta en gammal gubbe som inte alltid har huvet på skaft, men väl en kram till övers för dom som behöver

Som mamma till 4 vuxna barn är jag lycklig över att just få vara deras mamma

Jag tror annars att många äldre föräldrar använder sig av "martyrskap" när de inte själva är nöjda över sina egna liv och livet för dem har kommit till "aftonen"

Men precis som Reserv skrev kan många föräldrar förändras p.g.a olika saker.

Kramar till dig sänder jag

det tror jag också

Usch, jag lider med dig.
Jag tycker ju också som flera andra här, att det enda
du kan göra är att prata med henne. Och om det är
som du säger, att det inte hjälper kanske du ska ta
och göra som jag har gjort.

Jag försökte i många år att få min mamma att förstå.
Men hon slog hela tiden dövörat till och tom sa att
saker och ting aldrig hänt. Till slut fick jag för min egen
hälsas skull, bestämma mig för att ta henne för det hon
är och helt enkelt göra det jag mår bäst av. Jag åker dit
när jag har tid eller lust och låter henne helt enkelt inte
bestämma över mig och mitt liv. Visst, det var tufft till
att börja med, men nu går det riktigt bra och hon har
accepterat situationen. Helt friktionsfritt är det inte,
men det gör mig inget längre.

Håller tummarna för dig. och välkommen hit förresten.
/Gillan

Ibland hjälper det faktiskt inte att prata -du har ju också försökt i flera år -det du kan göra är att sluta skuldbelägga dej själv.
Välj ett annat förhållnings sätt -säj vänligt men bestämt ifrån när du inte kan komma.Ursäkta dej inte , ibland blir ålderdomen en bitter kamp och en sorg över sådant man "missat" i livet-ibland går detta ut över de närmaste
-Detta betyder inte att de anhöriga är "skyldiga " till känslorna, inte heller att den som är bitter kan "skärpa sig " och sluta med det .. -Möjligen kan man kanske lyssna ibland, men inte jämt, och inte ta in och ta åt sig av det.

Lycka till
K

Hade samma tanke.

Tvärr är vissa människor/föräldrar så. Kanske menar hon inte att vara elak och uppfattar sig inte alls så men det spelar ingen roll. Lyssna på det du vill lyssna och försök att stänga av gällande det andra. Du har ju försökt att prata men det tycks ju inte hjälpa så det tror jag inte är en strategi att fortsätta med. Tror att vad du än gör så är det aldrig nog. Du har vuxit upp och är inte längre deras snälla flicka. Jag antar att du är en vuxen kvinna med eget liv.

Huvudet på spiken!!

Det är nog så att många av de äldre föräldrarna har jobbat och slitit för varje krona och kan då inte förstå ibland att man "slösar" pengar på något onödigt som de säger.

Tycker nog att du lite bäddade för just denna situation. Köper en blombukett och sedan efter ett tag beklagar dig att du har lite pengar fast det inte var riktigt meningen.

Men föräldrar tänker annorlunda. Din mamma tyckte nog att du slösade bort pengar när du nu hade så lite för dig själv. Mina föräldrar är så. De ger julklappar t.e.x. men vill inga ha själva för de anser att vi behöver dessa pengar mera. Då känner man sig lite ledsen för man vill ju ge något till sina föräldrar men samtidigt om de inte vill ha vad ska man då göra.

Lycka till ändå men att bli sams med din mor.

Nej, jag "beklagade" mig inte. Jag är inte sån.

Mycket klokt sagt!

Ibland måste man bli "mamma " åt sin Mamma -det kan vara svårt och tungt, men så är det.

Jag hoppas du och din mamma kan komma överenns så att ni kan vara vänner. Speciellt när du säger att de börjar bli äldre, man vet inte hur länge de finns. Ofta tar man ju illa upp även om det inte var meningen. Så kan det ju vara om man har många gamla saker som ligger och gnager sedan länge. Om du kan så försök se saker från en annan sida. Lycka till

Nu vet jag ju inte mer än vad du skrivit och det fick mej att fundera...
Mamma din... hon kunde väl inte veta hur mycket blommorna kostat om inte du talade om det för henne.

Kan tänka mej att du i ilskan kanske sa... "jag köpte blommor för 300kr fastän jag inte har så gott om pengar" ... eller?

Visst var det väl onödigt av henne att skicka dej just den summan... själv hade jag... (mor till fyra)... direkt frågat dej om du hade pengar så att du hade till mat mm
och om jag hörde att du hade det knapert så skulle du fått "pengapresent"

Som sagt... detta är mina tankar.
Önskar att ni kan komma nära varann och prata igenom det som känns jobbigt....reda ut alla frågor.
Skickar många kramar till dej

håller med där...
tänk på ditt eget välbefinnade först
det kanske blir bra att bara säja ja mamma så är det och nej nej mamma inte denna och så sedan leva som du vill, och besöka dom när du vill
hål med utan att ta åt dej, hon är som hon är helt enkelt, om du inte vill ta en knflikt med henne
lycka till

Svårt när man inte kan bli accepterad som en vuxen person av sina föräldrar. Känner igen det när det gällde min mamma. Jag blev ett par gånger riktigt arg på henne och då slutade hon att " bråka".

Är så svårt att råda någon hur man ska göra. Men huvudsaken är nog att man inte mår dåligt själv. Det spelar tydligen ingen roll hur eller vad du gör för att hon ska erkänna dig som vuxen och en egen person. Då finns det ingen orsak att försöka göra " rätt".

Tack för ert stöd i den här tråden och i de pm jag fått.
Nu har jag "fyllt på" lite energi och ska fundera lite kring hur jag ska hantera detta.

Därmed så "kliver jag ur" forumet med det här nicket.

Tack än en gång!

Nog gör du mig nyfiken alltid
Men,men.................

Hoppas det löser sig för dig


/Gillan

Du har knappast ensamrätt på att va´nyfiken, jag har funderat och funderat, mest på om det är nån jag brukar ha kontakt med eller inte Men jag hoppas verkligen att du laddat batterierna och hittar just din lösning på problemet.

Vill bara berätta att jag har skrivit ett mycket långt brev till min mor där jag pratat direkt från hjärtat utan att för den skull skuldbelägga på något sätt.

Det tog några dagar, men så ringde hon och vi kunde, för första gången, prata som vuxna människor.

Det känns både märkligt och helt otroligt. Men det är aldrig försent att få insikter om sitt liv och det är aldrig försent att försöka reparera relationer med brister, om bägge vill och är öppna för det.

Tack alla som lyssnat på mig.

Låter ju jättebra. Hoppas att ni kan fortsätta ha det bra tillsammans.

jättegrattis
håller tummarna att det håller i sig.

Härligt att det löste sig Lycka till nu så hoppas vi att det håller i sig och kan utvecklas till nåt varaktigt

Lycka till önskar jag också dig ...

När ens föräldrar har dött och man själv har blivit äldre så undrar man... och ångrar att man inte frågade om deras egen historia och vad de mindes av släktled tillbaka........

Gör det nu, medan de finns kvar.... är säker på att de gärna berättar och att du kanske får en helt annan bild av dina föräldrar än vad du har nu... önskar själv att jag kunde vrida tiden tillbaka ...

Vad skönt....ibland krävs det bara att nån får tala färdigt om hur de känner...
Hoppas det håller i sig..