För en stund tillbaka satt jag i min skaparfåtölj och sydde på dockan Einari och tankar började snurra som vanligt så jag var tvungen att rusa hit och skriva och dela med mig till er andra

Detta med att växa som människa är för mig mycket viktigt och jag kom på att just när jag sitter och arbetar med min konst så verkar det som att jag faktiskt växer (inuti migsjälv så klart) och på något förunderligt vis håller jag på att bli friare och starkare för var dag som går!

Jag upplever som att alla kvinnorna genom alla tider talar till mig då jag arbetar med mina händer;likadant upplever jag då jag håller på med mina sysslor i hemmet:städa,diska,lagar mat,rasta vovvarna och ge dessa mat och tar hand om dem,eller när jag plockar bär i skogen och i trädgårdar och sedan syltar och saftar

Denna upplevelse går egentligen inte att beskriva med fattiga ord.

Jag känner dock att jag verkligen vxer dagligen och det till det bättre och jag är oändligt tacksam för detta

Jag skulle jo fråga om ni andra har någonting som gör att ni känner att ni växer som människor?

Jo, jag är en riktig gottegris, så jag känner ofta att jag växer på bredden

Skämt åsido, om man gör något för en annan människa som blir uppskattat så kan man väl känna sig stolt, eller om man gör något som man inte trodde man skulle klara av

Jag tycker precis som du att man växer inuti av att hålla på med konsten. Jag är inte alls lika djup som du Solis, men jag känner att det stärker en att skapa nåt med sina händer och se att man faktiskt kunde. Jag har alltid varit en sån som inte trott mig kunna så mycket. Det är lite samma sak med odlingarna, att dra upp plantor från fröer t.ex. Förra sommaren var jag helt förvånad över att jag lyckades få en stor blommande rabatt, jag hade ju bara "låtsats" att jag kunde odla! Ju mer man ser att man klarar av desto mer växer man.

Nu har det varit oerhört fattigt med målandet en lång tid men nu har jag hittat en inspirationskälla och väntar bara på tiden att kunna sätta igång.

Inte vet jag om jag är djup och HUR är man som "djup"?

Men jag är medveten om att jag arbetar på att gå till "mitt eget djup" för att få kontakt med ljuset inom mig eller den "äkta tomheten" som innehåller ALLT

Djupare jag når så mörkare blir det men det får tar den tiden som det tar och till slut kanske kanske "ramlar jag genom den låsta luckan" till mig själv

Med djup menar jag att du tänker och reflekterar mycket. Djup är väl motsatsen till ytlig, och ytlig är väl det sista man kan kalla dig!

Låter som ett meditationsliknande tillstånd när du håller på med dessa sysslor. Du kanske är en yogi i förklädnad !

Att måla, läsa vissa böcker, pyssla i trädgården haft liknande effekt på mig.

Många tränar i åratal för att uppnå detta, har du övat eller är du en naturbegåvning??

Nej,det enda jag gör är att jag lever,andas in andas ut och låter mina händer arbeta.

Jag hamnar inte i nån meditativt tillstånd utan jag på något märkligt sätt upplever denna närhet till kvinnorna genom tiderna och upplever att de "talar" till mig just genom dessa enkla underbara sysslor och detta "vaggar" min ande-själ till ro.

Samma sak händer när jag är i skogen. Jag kan inte fatta det själv överhuvudtaget På något mystiskt sätt har jag börjat uppleva att denna min kropp är bara en pytteliten del av mig själv och att jag är MYCKET MYCKET större än så och finns överallt

Jag har läst om sådant men trodde då aldrig någonsin att jag själv skulle få uppleva något så underbart.

Jag är bara lycklig,glad och oerhört tacksam

Idag kan jag överhuvudtaget inte längre läsa om sådana saker utan det är som att NU är det dags för mig att: LEVA och UPPLEVA och KÄNNA.....
och jag vågar tillåta mig att göra detta

Varje dag med ungdomarna gör att man växer som människa, att få känna sig tillfreds när det ordnat upp sig för en utslagen ung människa. Eller att bara få finnas till hands om nån har det svårt gör att jag växer, jag själv känner mig väl till mods om jag bara lyckas trösta, stötta och bara finnas till för en behövande. Sen så kan jag juh va´så in i bängen påfrestande och påträngande också, och då sjunker jag i mina egna ögon, kanske andras också Men att va´ett stöd och hjälpa andra att kunna gå raka och starka genom livet det känns som att stötta varann.

Fånigt, det poppade upp en gammal sommarplåga från 60 talet i huvet *Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag, om det händer ibland att vi lessnar någon dag, ska vi trösta varann det är så det ska va, vi ska gå hand i hand du och jag*

Jisses Amalia!! Gubbjäveln är tokig Men puss på er alla ändå

Reserv:du ÄR en underbar människa och gör mycket gott för dina medmänniskor och DET tycker jag om

Den känslan känner jag så väl igen.
Speciellt starkt kommer den till mig då jag drejar.
När man sitter med leriga händer och inte helt sällan lerigt ansikte och leriga kläder, och känner leran växa och formas under ens händer..
Det är verkligen en stark kraft i det. Kvinnokraft. Urkraft.

Precis så är det:en urkraft-kvinnokraft!!!
Att hålla på med lera är sååå härligt och även med trä som doftar enormt gott av kåda och annat

Kvinnor är så vackra när de inte är stympade av manssamhället!

Är det här nån typ av könsdiskriminerande tråd? Det finns faktiskt män som lyfter sina kvinnor till skyarna, både verbalt och i praktiken

Tyvärr så tror jag att kvinnor tilllåter sig att bli"stympade" av mansamhället när kvinnor inte är medvetna om sin egen urkraft.

Det kan vara mycket smärtsamt att våga lyssna på sin egen innersta sanning;denna sanning som finns djupt där; under lager av de andras sanningar som man har tagit till sig och trott att så här skall det vara.

Alla människor har vi denna urkraft men vi vet inte ens om detta när vi strävar efter vad världen säger (andra människor).

Männen har också en egen urkraft Du behöver bara se på dig själv Reserv

Reserv:
Vill inte diskriminera någon!
Men i "min värld" (den värld som jag upplever utifrån mig själv) lever vi i ett patriarkat. (där männen är offer lika mycket som kvinnorna).

Men det kanske är en annan tråd...

Silos:
Så sant!
Kvinnan har väldigt effektivt lärt sig att hon är liten svag och undergiven.
Tror det är därför jag föredrar att umgås med män. Många kvinnor är som krukväxter. Små, stympade och förädlade så de knappt har nån livskraft kvar.
Medan många män är vildväxande. De går kanske inte lika bra att ha i möblerade rum, men de är äkta och sanna.
Och jag föredrar det vilda framför det tämjda.

Sen finns det ju en och annan urkvinna... dessa underbart visa kloka vackra varelser!
Tror du, Silos, är en av dem...

När jag gör saker som att snickra, sätta sten, plantera o s v kan jag känna en djup tillfredsställelse över att skapa något som är vackert på ett påtagligt sätt. En annan tillfredsställelse än jag får i jobbet - där jag i o f s gör saker som är nyttiga på sitt sätt men det finns inte så mycket påtaglig skönhet i t ex några sidor programkod.
Och ja, känslan får en extra dimension av att de där sakerna är så ursprungliga. Sten är sten, trä är trä. Jag läste häromdagen att en snickares verktygslåda under antiken innehöll i stort sett samma saker som idag - minus elverktygen och allt som har att göra med skruvar, som inte kom i allmänt bruk förrän under artonhundratalet.

Men även om det där är härliga känslor så tycker jag att det som får mig att känna att jag växer som människa mer handlar om sånt som Reserv är inne på - att göra något för och med andra människor.
En vild hypotes som jag inte vet om jag tror på själv ens...men bara för att spåna: Skulle det kunna vara så att vi män tycker att vi växer av sånt just för att det är sidor som inte är så välutvecklade i vår traditionella mansroll?

Jag instämmer med flera av er . Tänk när man utvecklar
något med sina händer. Det kan vara ett handarbete, ett
blomsterarrangemang. Eller när jag ser alla dessa fröer,
sticklingar och plantor som växer och frodas utan att jag
nästan aldrig kan svara på frågan om hur de kan bli så
vackra. Jag tror att de känner att jag älskar dom.

Eller som Reserv säger...När en utslagen ung människa
hamnar på rätt köl i livet igen. Det slår ut all
förtvivlan och hårt arbete som ligger bakom. Sen vet
jag inte om det just var jag själv som växte, utan att det
var den otroliga lyckan inombords över att just den männ-
iskan mådde bra igen. (det är kanske lite grann av sammma sak)

Det är många år sedan jag jobbade med unga människor i kris
nu, men yrkesmässigt var det nog det mest stimulerande
jag gjort. Kan sakna det ibland.

/Gillan

Det har du verkligen rätt i Reserv och det finns faktiskt väldigt gott om sådana män också...det är min upplevelse iallafall.