känner mig nerstämd... vår lada har just brunnit ner med allt vad den innehöll, bil, höns och allt annat man har i en lada...

att det kan gå så snabbt! tycker så synd om djuren som dog... och så tror man att det är sånt som händer alla andra utom en själv... eller hur! och när lågorna slickade på huset så fick man tanken om var ska man ta vägen om huset också brinner ner? och vad ska man prioritera? kort på döda släktingar? vad ska man ta med sig innan det är för sent...

vet inte vad jag vill ha ut av detta inlägg, mest beklaga mig tror jag...

Inte ett dugg konstigt om du känner dig nerstämd.
Speciellt med tanken på djuren .
Har själv minnen som gör att jag inte kan höra
sirener utan att få ångest .
Om min fars andra fru, vaknat tre minuter senare
hade vi allihop ( enligt brandutredningen) brunnit
inne.
Då var jag tolv år och det tog mig många år innan jag
förstod varför jag mådde så dåligt när jag hörde
en siren (nu är jag femtio, och reagerar nästan lika-
dant).

Tröstekram till dig/Gillan

Naturligtvis är du chockad
Man är så maktlös när det brinner.
Jag har varit med vid några eldsvådor.
Och att det går fort det, det har du rätt i......
Jag var med om en anlagd brand en gång Upptäckte det väldigt snabbt och försökte släcka, men det gick inte, brandkåren var snabbt på plats, men inte heller de klarade att förhindra en total brand.
Sedan vet jag precis hur det låter en sekund innan brandlarmet på jobbet startar......"knäppet" när magnet-låsen på dörrarna släpper............
sedan bryter "det löst".
Ångesten innan man vet om det brinner eller inte:(
Alla människor som man har ansvaret för
Får ångest bara jag tänker på det........
Hemma har jag brandvarnare i alla rum. Kan även berätta att jag redan haft nytta av min nya "trådlösa som skickar signaler brandvarnare" som jag monterat i det isolerade uterummet. ( Glömda ljus som brann)
Skickar också en tröste kram till dig

förstår precis den fasa du känner.
man har inte en möjlighet att göra något, mer än se på när ett livsverk försvinner.
jag har panisk rädsla för bränder.

djuren är tråkigt att dom gick åt, men trösta dej med att NI lever....
chocken släpper så småningom.

tröstekramar från Eva

Mitt djupaste deltagande i det du nu går igenom....



Jag har iofs aldrig varit med om nåt liknande men vet vilken pärs det är när man känner sig helt maktlös. (Har haft skorstensbrand med tillkallande av brandkår. Tack och lov utan att det gick galet... men oj vad liten man känner sig.)

Tror ochså att det är bra att "skriva av sig" sådant.



Hoppas att allt ordnar upp sig för er.


b

Usch vilken upplevelse. Skönt i alla fall att det gick så pass bra. Fast det är väl ingen tröst just nu när du tänker på vad du faktiskt miste...

Pratade just med Ina om detta... så gräsligt!!
Stor tröstekram från oss båda!
Fenja

Usch vilken upplevelse.
Svårt att veta vad man ska skriva för att trösta. Matriella saker går ju att fixa nya men djuren är ju familjemedlemmar och jag förstår att ni sörjer dom mycket.
Det enda råd jag kan ge är att du skriver av dig här, dels finns mycket kunskap här ni kan ha nytta av, dels finns här mycket empati, men det vet du väl redan.
Ha det så bra ni kan och ta hand om varandra!

Vilken tur i alla fall att ni och boningshuset klarade sig. Tråkigt förstås med djuren och allt det andra men ni klarade er och har någonstans att bo.

Skriv av dig här du , man behöver det när något så allvarligt har hänt.

Förstår att du har det jobbigt....stackare..vilken tur att boningshuset och ni klarade er ändå...

Förstår också att du vill skriva det här...jag hade samma behov när min son krockade med tåget...fast jag knappt orkade skriva så var jag bara tvungen att få dela det med nån...
Tröstekram..

Usch va hemskt...och inget kan man göra när det brinner...skickar *tröstekramar* men jag förstår att det känns tungt just nu.

Bränder är hemska! Medför så mycket förtvivlan.
Kram!

Jag tänker på Er! *kram*

Skickar en Wilma kram också. Det måste vara en mardröm med brand, jag mår dåligt bara jag läser om det..

Kram!

Men fy så hemskt! Tur ändå att boningshuset klarade sig.

När jag var ett år brann vårat hus ner... jag hade "slängts" ut i snön ... hela familjen klarade sig.
Har alltid skräck för att någon ska vara vårdslös med eld... bor i flerfamiljshus.

ToT
(Om du läser detta)
Hur känns det idag?

Känns lite bättre. Fast det ryker fortfarande från resterna av ladan, hönsens gödselhög pyr och skalet av bilen sprider nån stickande gummilukt. Igår var jag hos en granne vars barn hade filmat det hela med sin mobiltelefon, när jag fick se filmen så spännde det sig i magen. Det såg ut som hela huset brann när lågorna tog sig uppför väggarna trots att de härstammade från ladans material. Idag var jag och tittade lite mer på hur det såg ut och på växterna som jag hade planterat runt ladan. (hmm, mikroklimat med skyddande väggar i all ära, fast funkar dåligt när väggarna brinner) Stumpar kvar av valnöt, magnolia och några buskar. Svarta pinnar av azaleor och rododendron. tror ju inte rötterna på klematisarna mår så bra heller.

Sen var ju hela tanken med trädgården vid ladan som bortblåst. Stenmur som slutar i någon konstig kolhög, resterna av hönsgården där kaprifolen äntligen börjat se så där gammal och vildvuxen ut. De förkolnade träden som skuggade hönsgården så att de inte skulle få solsting på somrarna. Mina påbörjade försök till kullerstengångar mellan bod och hönshus till huset. En gång välplacerade stenar som nu ser väldigt malplacerade ut. Köpte massor av vårlökar från eurobulb i höstas som jag anlade en ny rabatt till, en rabatt som nu ligger inom området av polisens avgränsningar. Spänningen om hur det kommer ta sig där i vår kommer säkert tillbaka, fast känns som bortblåst för tillfället.

Sen måste jag ju säga att jag är införstådd i att det kunde varit boningshuset som brunnit och istället för hönorna kunde det vara en familjemedlem som dog. Vi klarade oss ju oss undan med lite syrgasbehandling på sjukhuset, katterna var helskinnade även om de fortfarande luktar brand trots idogt tvättande.

Visst, det blir nog vår igen, fast inte för våra hönor, hmm, man ska nog inte vara för familjär med sådana och ge dom namn, man personifierar dom nog för mycket då...

Funderar på om man kan vända det hela till någon fördel, se om man kan lära sig nåt nyttigt av det hela... Fast kan i nuläget inte komma på nåt...

Tack för er omtanke förresten!

/Tiburtius

vad hesmkt .
får en kram av mig eller två
vi har själv haft vårt uterum eller utefåråd nerbrunnit å vi bor i ett radhus eller kedjehus . komemr inte i håg det . jag hadde sluta skolan så så jag en massa brandbilar köra till vårt hus men rälit var det . fast vårt hhus klarade sig med som tur å tur att du å din familj är vid livit det är det vitigaste växter och bilar går å köpa men det går inte sin familj
sen växtern låt dom var kavr dom kankse kommer
men kram på dig hoppas det bler bättre

förstår att du känner det som pest, när du ser hur det ser ut.
visst...det kunde varit någon i familjen, men nu var det inte det, och då lider man för det som gått förlorat.
både rabatter och djur.
och när man själv är helskinnad, så är det dom andra sakerna man mår dåligt av att ha förlorat.
visst, det kommer en vår och naturen är fantastisk, när det gäller brand, växternas rötter tål fantastiskt mycket.

det jag saknar mest, förutom en familjemedlem, efter en husbrand, är nog alla foton på mej och mina syskon som barn
samt alla minnesakerna.
brand är fruktansvärt traumatiskt, även om det bara är saker som en bil eller ett uthus som brinner.

tänker på er.

Usch så hemskt och stackars djuren
Tänker på er och sänder tröstekramar