
Då är det bara för mig att börja gräva då.. Innan det stora snöfallet kom här i Stockholm förra veckan såg jag klungor av nästan utslagna snödroppar och vintergäck på sydsidan.
Nu ligger de under 50cm snö...
Så fort snön försvinner och jorden tinar upp lite så är det bara att börja gräva. OTålig!
Eftersom vi bor i ett hus från 20-talet är det endel stora etablerade perenner intill husgrunden bla höstanemon, sedan är det stora rosa malvor och blå martorn och gul rudbekia tar vid när malvorna har blommat ut. Det finns stora kejsarkronor och krokusar och dagliljor och tremastarblommor. På sydsidan mot köksfönstret klättrar tre olika kaprifoler upp längst husväggen. Rabatterna längst huset är så stora och växtlivet så omfattade! Det blommar från april till oktober på olika ställen.
De växter jag är allra mest försiktig med är just de vilda små liven som bott här längst av alla. Blåsippor, jag har hört att det tar typ tio år för dom att blomma om man försöker så från frö. Och de är ju fridlysta. Dessutom låter rådjuren dom vara ifred!

Ja jag har insett nu att jag kommer att få gräva loss hela jordskicktet intill huset 1,5 meter ut från väggen och ca 40-60 cm djupt och flytta alla gamla växter. Perennerna är jag inte så rädd för att missta, de tål väl att delas och flyttas. Dessutom kan man i värsta fall köpa nya plantor av malva och höstanemon.
Men de vilda vännerna är jag lite mer rädd för att de kommer flytta sin kos och aldrig komma tillbaka.
Julrosor har man ju dessutom hört att de direkt ogillar att bli flyttade och jag kommer att vara TVUNGEN att flytta allt som jag vill ha kvar.
Det känns nästan som att jag kommer att bli tvungen att göra en fotodokumentär blogg sida om hela det här rätt knepiga problemet. Alla pratar jämnt om att bevara gamla trädgårdar och att man ska gå försiktigt fram. Men vad händer när man måste ta fram spaden för att rädda det som kan räddas?