Jag minns första gången vi sågs. Förra våren, hos en gemensam vän. Du tog andan ur mig då, och varje gång jag tänkte på dig efter det fylldes jag av en känsla av att lyfta från marken en liten bit. Jag frågade vår vän, om jag möjligtvis kanske skulle kunna… Hon tittade nästan förfärat på mig, hon vet ju hur min situation ser ut hemma. Efter en stund gav hon med sig. Okej, jag fick sommaren på mig, sedan skulle jag få träffa dig igen till hösten, för då skulle du flytta. Ååå, så jag längtade. Jag hade en bild på dig som jag tog fram i smyg och tittade på, nästan varje dag. Jag visste att du skulle trivas hos mig och jag skulle ta hand om dig på ett sätt som du tidigare bara drömt om! Jag visste ju att du inte direkt blivit bortskämd förut. Jag sade ingenting till min sambo. Vad fanns det för anledning? Han skulle väl märka det så småningom, tänkte jag. Hösten kom, och med den ett inbjudningskort till en fest… Jag ringde genast upp min vän, hon hade väl inte glömt vad hon lovat? Nej då, vi skulle äntligen få träffas igen. Dagen närmade sig och jag hade förberett så gott jag bara kunnat.
Festen blev lyckad. God mat, trevliga människor, och så du. Du som funnits i mina tankar så länge vid det laget. Du anar inte hur lycklig jag blev när du följde med mig hem den kvällen. Nu var mitt största hopp att du skulle trivas med mig, och jag längtade redan efter din avkomma. Nu är våren snart här igen, och jag längtar till den dag du ska tina fram ur snödrivan och sträcka dina svällande knoppar mot den värmande vårsolen. Det sägs att du ska blomma redan till jul, men här där vi bor, kommer du inte förrän nu när vintern börjar släppa på sitt järngrepp. Det var snudd på att du inte skulle få plats i rabatten, men vad gör man inte... Ååå, så jag längtar efter att få se dig igen!! Jag hoppas att förälskelsen aldrig tar slut…
trodde ju att du hade som jag...... 
