Stora svarta rubriker på framsidan av vår dagstidning idag:

Vi blir fetare men mår allt bättre!

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=1-AV_ID=4...=486202,00.html

Nja, nu har du ju förvanskat innehållet i artikeln något med din rubrik. .. Om man läser artikeln så tolkar jag det som att feta mår sämre p.g.a. sin fetma men i största allmänhet mår man bättre p.g.a. högre levnadsstandard, ekonomiskt etc.

Nu är ju jag i den sitsen att jag varit både ock. Jag har vägt 152 kg.
Förutom att jag var flåsigare d.v.s. hade sämre kondition kan jag inte påstå att jag mådde sämre då än vad jag gör nu när jag väger 67.

Blev faktiskt glad när jag såg dessa stora svarta bokstäver på rubriken i morse.
Jag är trots att jag idag är smal så himla trött på kroppsfixering och förutfattade meningar om hur vi ska se ut och hur vi ska vara.
Jag har inga bättre värden på kolestorol, blod eller blodtryck idag än då, jag mår precis lika bra.
Det som gör mig gladare idag ändå är bara egoistiska skäl som jag nästan skäms för, nämligen att jag kan ha snyggare kläder och att det finns läckrare utbud i affärerna.
Det får mig att skämmas inför mina feta medsystrar som kanske inte har något val.
Jag har ju varit där och vet hur det är!

Jag tänker nog inte så mycket på utseendet utan snarare hälsan. Och det står ju klart och tydligt i artikeln att feta mår sämre ....

Även om man nu som fet tycker att man mår bra (trots flås, ont i knän och vad det kan vara) så behöver det inte betyda att KROPPEN mår bra - precis som det står i artikeln. Kroppen far illa invärtes.

Det är väl samma som rökning. Rökarna njuter säkert av sina bloss och säger att de mår jättebra men vi vet ju att kroppen inte mår så bra av nikotinet.

Det var inte meningen att dra igång en diskussion här - diskussioner av det här slaget brukar inte bli så populära här av någon anledning . Jag tyckte bara att rubriken var lite förvrängande, det var inte mer än det.

Jo jag håller med om att min rubriksättning är lite provocerande. Måste också erkänna att jag bara ögnat igenom artikeln.
Sen det här med att må bra, det är väl det man känner och det man får fram genom värden o.s.v. jag kanske är lyckligt lottad som trots grav fettma inte hade förhöjda kolestorolvärden eller högt blodtryck. Det är möjligt att det hade kommit, men lika möjligt är det ju att det aldrig kommit. Tror det finns flera faktorer där.

Vad jag vill ha fram är att ohälsa och fetma inte behöver gå hand i hand. Det är t.ex. lika vanligt med höga kolestorolvärden hos normalviktiga som feta.

Sen att jag och en och annan till går på det här med kroppsideal och bantar ner oss, men som sagt idag har jag mer besvär av min viktnedgång än jag någonsin haft med min fetma. Både kroppsligt och mentalt. Jag är liksom fortfarande fet mentalt har inte riktigt hängt med där, blir fortfarande förvånad när jag ser mig i skyltfönstren för det där är inte jag.

Hur har du kunnat gå ner SÅÅÅÅÅÅÅ mycket i vikt, det var beundrandsvärt. Jag har svårt att tänka mig ett liv med bantning trots att jag skulle behöva. Är 167 cm och väger 84 kg så det finns ju lite att ta på, men det är nästan mest andra som mår dåligt av att man är lite rund.

Det är som du säger mest den dagen man skall köpa lite kläder som man tänker på varför det inte finns något ärtigt till mig som då drar 48 och jag kan förstå att du hade problem med att hitta rätt när jag har det.
Alla dessa tuffa jeans som finns med olika mönster de är ju bara för det mesta upp till storlek 42, i alla fall där jag bor.
Nu har ju Lindex lite urval till oss lite större så där kan man hitta lite men sedan är det oftast dyrare också och sällan något på rea.
Grattis till dig som lyckats.

mne artiklar är inte alltid sanna
i en artickel för ett tag sen läste jag att folk som bor på landet mår sämre, hur hade dom räknat ut det..
jo för att man i genomsnitt tjänade mindre än dom i stan...
det kanske är sant att man tjänar mindre på landet men vad säger att pengar ger lycka?
dom flesta jag känner som bor på landet (jag har själv bott i by och bor nu i en liten stad) mår till och med bättre än dom i stan.
man blir väl inte så matrealistsk som undersökningar säger att man ska va.

Oj från ETTHUNDRAFEMTIOTVÅ kg till 67kg. Är mycket imponerad, tänk om man kunde klara hälften,hur gjorde du och hur lång tid tog det? undrar andersen som har själv ca 30kgs övervikt och är mycket trött på att ha dom kgs övervikt. Det är väll självklart att man mår sämre med övervikt/fettma, jag själv har ryggproblem och huvudvärk som jag tror beror på övervikt.

Ja hur gjorde jag egentligen, åt på en assiett efter tallriksmetoden i början.
Åt 6 ggr/dag. Varav 3 mellis och två av dom var bara frukt.
Simmade, cyklade, stavgång.
Bestämde mig aldrig utan tänkte bara att jag kör på så länge det funkar.

Men det är inte så självklart att man mår sämre och hur vet du att huvudvärken beror på övervikten?
Hur skulle den kunna göra det? Kolla upp den!

Jag är inte överviktig, men har ändå gått upp en del i vikt senaste månaderna.
Vet banne mig inte varför. Men det blev så efter ett brustet magsår som nu har läkt.
Har alltid varit väldigt smal.

Jag tror man vänjer sig vid en viss trivselvikt.
Och jag känner skillnaden ... tycker allt känns "tungt".
Jobbigt med uppförsbackar, tycker att jag har mindre rörlighet o.s.v.
Men jag är ju inte van, så det kan ju vara det.

Jag vantrivs hemskt med detta och har köpt ett par jättefina vita byxor som jag absolut inte kan komma i just nu.
Målsättningen är att dom ska sitta snyggt till midsommar

Så har jag gjort måååånga gånger, och lika många gånger har kläderna bara blivit liggande jag kom aldrig i dom, och nu är dom för stora!

Inget ont som inte har nåt gott med sig
Du får åka en sväng till myrorna.
Jag skulle mer än gärna göra mig av med för stora kläder ....
Men att köpa helt nya kläder i storlek som jag inte trivs med ... no way

Ska väl tilläggas att du även gjort en op?

Ja det gjorde jag i maj år 2000 men för 2 1/2 år sen blev jag så less på att den inte hjälpt ett dugg så det var då jag började med detta projekt som nu är inne i sin slutfas.

Nu är jag inte själv opererad men vad jag har förstått på många som är det, så är operationen enbart ett stöd/hjälp för att klara av att gå ner i vikt. Man får ändå arbeta hårt med beteendeförändring, maten, motionen osv.

Jag känner ingen som bor i stan och mår dåligt..

Jag trodde jag mådde bra när jag bodde i stan, men ack vad jag bedrog mig! Nu när jag bott i ett litet samhälle där livet går sin gilla gång mår jag så mycket bättre! Förr var jag alltid stressad, även om jag trodde att det var "positiv stress" och att jag mådde bra av den, fick mycket gjort bland annat. Nu när jag faktiskt är lugn ända ner i själen märker jag att hela jag är mycket mer harmonisk och glad!

Angående positiv stress finns det undersökningar som visar att den är lika skadlig som den negativa stressen fast det mår man inte lika dåligt av på ytan.

Jag har aldrig haft någon jätteövervikt även om vågen visade allt för mycket. Vägde som mest dryga 75 kg till mina 156 cm, men nu när jag väger drygt 10 kg mindre mår min kropp mycket bättre. Mina knän värker aldrig och min spända höft värker mer sällan. Dessutom orkar jag gå längre och snabbare promenader. Mina värden hos doktorn är det ingen skillnad på jämfört med då och nu, allt är godkänt.

Det är bevisat för mig att värden inte säger så mycket alla gånger. Min man har mått jättedåligt sedan i julas, han är toktrött och yrslar flera gånger om dagen. Har svimmat också några gånger. Han har legat på sjukhus där dom kollat hjärta, lungor, hjärna. Dom har kollat ämnesomsättningen, borrelia, tbc + en massa andra prover varav jag inte minns hälften ens. Han har lämnat minst 20 rör blod de senaste 4 månderna. INGET visar på NÅGOT fel någonstans. Alla värden är perfekta! Det enda som visade något över huvudtaget var EKG som han fick ha hemma några dagar. Den visade på något förhöjd vilopuls ibland. Men inget alarmerande.

Hälsokontrollen på hans jobb i höstas visade att hans värden var som en idrottsmans. Konditionen fick han 5 på en skala från 1 till 6 där 6 är bäst. Kolestrolet låg så pefekt det bara kunde ligga (minns inte vilket värde det är, är det 3?) Ändå är han en äkta soffpotatis som aldrig rör sig mer än han måste. Ändå dras han med närmare 20kg övervikt. Ändå är han sjuk och har knappt orkat någonting i 4 månader.

Förklara det den som kan...

Hej.
Har aldrig mått så bra som när jag gick upp från 64 kg till 72.
Bmi är 20,81. Hur lång är jag?
MVH
Sven

det är ju bara dom jag känner...
men dom jag känner i stan har råkat ut för fler brott + att dom kan ju inte ta en lungnande skogspromenad...
men det är inte såå stor skillnad, men jag tycker att dom som bor på landet är lite mindre matrealistisk och lite mindre stressad....
jag tycker själv att jag har blivit mer matrealistisk sen jag flyttat till stan + att jag har/haft 5 anmälningar hos polisen på 2 år

Jag har aldrig mått så dåligt som när jag vägde 54 kilo. Jag är 160 cm. Alla ojade sig och tyckte jag var smal (berömde mig dessutom) men jag orkade ingenting och frös jämt.

Två barn och tio år senare hade jag gått upp i vikt till 75 kilo. "Vojna vojne, vad du gått upp" hette det då. Och det var nog för mycket mys och för lite muskler, det kan jag hålla med om. Så jag började träna.

Nu väger jag hela 80 kilo, men måttbandet rapporterar en omfångsminskning.

Så, ska man då bry sig om BMI alls? Jag lyfter en karl på 120 kilo, om jag måste. Jag kan springa, slåss och brottas i två timmar.

Men mitt BMI säger att jag är fet.

Man ska inte bry sig så mycket om BMI och vad omvärlden tycker. Sakta ner lite, vänd uppmärksamheten mot din kropp och känn efter vad DEN tycker. Är den nöjd? Ja, då väger du bra som du gör och då kan du också vara nöjd.

Ja, måttbandet är ofta bättre än våg.
Kvinnors midja ska vara under 88 cm för att vara hälsosamt, män 102 cm.
Det är bra mått, större siffror indikerar ofta dåliga kolestrolvärden och annat.

I så fall är det lugnt för min del iaf, trots att jag är tung och har ett BMI som skriker fetma

Till saken hör att blodtrycket blivit mycket bättre, alla blodvärden och sådant är bättre och konditionen (som var obefintlig förr) är bra. Så i ljuset av läkarundersökningens rapport känns mitt BMI löjligt fel.

Det var delvis tack vare er här på Odla som jag började tänka på det, att man inte skulle ta BMI på så stort allvar. Innan oroade jag mig för att jag var fet - när jag ju egentligen är vältränad! - för att BMI sa det.

Det kan bli så fel om man inte är vaken

men bmi räknas ju inte när man tränar, eller va ja ska säga 1 l muskler väger mer än 1 l fett om man tränar ska man inte lika noga kolla påbm... min målvikt är 60 kgväger ca 57 nu för då skulle jag vara överviktig enligt bmi (alltså jag vill gå upp i muskler)

Det bästa är ju att titta i spegeln! Det är inte bra att vara underviktig heller om man går och fryser jämt som någon skrev.

Men nu var det ju tal om fetma och inte vanlig trivselvikt eller övervikt. Fetma är ju en rejäl hälsorisk och jag har svårt för att tro att de som verkligen lider av fetma mår riktigt bra. Men det kan vara en fördom förstås. De ser i alla fall väldigt ansträngda ut och jag vågar inte tänka på hur det ser ut på insidan.

Man kan inte säga att våra midjemått inte ska överstiga ett visst mått. Det är förhållandet mellan midjemåttet och höftmåttet som räknas.

och hur man mår har nog mycket med att självförtroende..
om man blivit mobbad... vilken vikt man har haft förut m.m att göra
vadhette han som i tv gick upp flera kilo, boxare,
ja ja han blev ju deprimerad när han gick up... det är ju från person till person

Ja det där med vikt och bmi är verkligen individuellt!

Jag väger också 54 kg, är 162 cm och mår ändå som en prinsessa och har en sjuhelsikes ork och kondis. Har aldrig mått så här bra rent fysiskt som nu när jag väger så pass lite som jag gör. Mitt bmi är väl normalt, men jag har mycket muskler som väger och alltså väldigt lite fett på kroppen. Fast jag fryser inte....

/Stina

Ja, träning sänker blodtryck och ger bättre blodvärden.

Tack LadyG, jag har sett dej på kort och kan med det bestämdaste intyga: Du är INTE på något sätt överviktig!! Maken till vältränad tjej alltså!!! Dej skulle jag som jag tidigare sagt inte vilja få på halsen om du var arg! Då skulle jag vara glad att jag tränar så mycket löpning åsså skulle jag försöka kuta ifrån dej!

Tack

Fast det sitter ganska mycket i huvudet, tron att man är fet (eller tron att man inte är det i somliga fall). Det kan ta lång tid att vänja sig vid det verkliga kroppen, alla har ju en kroppsuppfattning, även om den är skev för somliga.

Min kroppsuppfattning är ganska off just nu, eftersom jag mentalt är kvar i fel läge så att säga. Men första steget mot en korrekt självuppfattning är ju att bli medveten om att man är ute och cyklar.

Det tar längre tid för hjärnan att vänja sig än det gör för kroppen att gå ner i vikt.

Håller med till fullo! Jag håller så långsamt på att fatta att jag faktiskt inte är mullig och "bastant"... Det blir som tydligast när jag ser mig själv i spegeln på gruppträningarna ihop med dom andra - då ser jag att jag faktiskt är ganska liten. Men jag känner mej som en cylinder - en kort sådan visserligen.

Man märker det när man ska köpa kläder, att huvudet inte är med på noterna, när man tar fel storlekar.

Det borde vara terapeutiskt att köpa kläder med andra ord, fast jag tycker bara det är traumatiskt. Jag känner mig som en flodhäst i båsen!

Vem gör inte det! För att inte tala om det fruktansvärda ljuset.... Finns det något värre än att köpa badkläder innan sommaren????

Totalt osmickrande ljus så att man känner sig riktigt deprimerad när man kommer ut därifrån... USH! Jag har svårt att tänka mig något hemskare - det är nog därför jag har samma bikini fortfarande

Jag har länge trott att jag är av minsta storleken men nu har jag börjat få in i skallen att jag inte har storlek 36 i trosor t.ex. Det är ungefär samma sak som med min ålder, jag har svårt att fatta att jag inte är 20 längre!

Jag har sån tur att jag bara greppar ett par jeans i rätt storlek (har haft samma storlek i många år, men får ha livrem nu), går in i provhytten, och sen provar utan att ens reflektera över om det finns någon spegel. (Har liksom aldrig tyckt att jag varit nåt att titta på ändå). Skjortor provar jag aldrig, bara köper XL så brukar det passa (Men så får jag heller aldrig komplimanger för hur jag klär mig )

Men visst är det väl så att man i affärernas lysrör, som sitter högt uppe, inte ser lika trevlig ut som i badrumsspegeln, där ljuset kommer från en varm 40w-lampa som mjukt suddar bort konturer genom att lysa rakt framifrån? Sägs väl att en del modeller föredrar att ta bilder utomhus i molnigt väder, tar bort 10 år direkt Eller det kanske var förr det, innan retuschering blev ännu enklare.

Tillägg : noterade efter att ha bytt till 15W lågenergilampa i badrummet att jag då såg jävligt mycket mer orakad ut

Sen är speglarna i vissa affärs omklädningsrum gjorda så att man ser något smalare ut än i verkligheten innebärande att man blir smickrad och så köper man plagget.

Det där känner jag också igen!