Såg programmet i Svt 1 och blev så irriterad då jag inte förstod vad instruktören sa. Dialekter i all ära, men visst ska alla förstå vad som sägs i ett program av den karaktären.

Jag blev till och med så irriterad att jag för första gången skrev till Svt och klagade.

Var det bara jag som surnade till?

Du är inte ensam.
Här är en till som hade svårt att förstå och höra vad han sa.

Jag surnade inte alls. Tyckte det verkade vara ett bra program. Har inga problem med dialekter. Så farligt tycker jag inte det var. Hade varit värre om det hade varit en skåning från göinge- eller österlenstrakten. (Inte för mig, men för dom som har svårt för skånska.)

Jag tycker det är befriande att inte alla pratar rikssvenska eller att så många program sänds ifrån shlmstrakten.

Jag gillade också programmet, kanske därför jag blev så sur när jag inte begrep vad karln sa. Däremot hans dotter, som också talade skånska, var det inga som helst problem med att förstå.

För övrigt tycker jag mycket om att vi har olika dialekter, trots att jag är från Stockholmsregionen. (Inom parentes kan jag tala om att jag inte tycker stockholmska är fint, nästan tvärtom.) Kanske skulle skrivit med gult.

Här är en till som håller med Farmor! Det VAR svårt att höra en del av vad instruktören sa!

Jag brukar inte ha några större problem med dialekter som innehåller rikssvenska ord men den här gången missade jag faktiskt en del av vad som sades. Flera gånger kom jag på att jag saknade en textremsa! Norska textas ju ofta i svensk TV men jag tycker att den här gubbens skånska var svårare att förstå innebörden av än norska (men den var i alla fall lite lättare än danska...)

Irriterande svår att förstå var han nog... tyckte både maken och jag
Men... jag blippade fram Text TV sid 199 och vips så förstod jag varje ord han sa

Hos oss har ettans text inte fungerat bra på många år
men häromveckan fixades äntligen felet.

Hade också svårt att höra allt han sa.
Ansträngande .... vill gärna att TV-tittande ska vara lite avkoppling.

När det gäller programet som sådant, så tycker jag nog att han hade många bra idéer om hundfostran.

Däremot blir jag inte glad när jag ser en 4-månaders valp i strypkoppel
som ska korrigeras med koppelryck så den lättar från backen.

Tack för tipset
Tänkte jag inte alls på ... det får jag göra till nästa vecka!

Jag tycker inte att man ska ha strypkoppel på småhundar
och rycken som den lilla dvärgschnauzern utsattes för
tror jag, kan ge nackskador.

Öht gillar jag inte att man ska göra som dottern när hunden skulle få mat.
Snålvattnet rann och stackars hund fick sitta och vänta på kommando.

Visst... man ska ha "pli" på sin hund men jag gillar inte att se "kuvade" hundar.

Nu har jag inte sett programmet men menar du att hunden fick sitta och vänta på att maten skulle serveras? Har som sagt inte sett programmet. Men jag tycker att det är okej att säga åt hunden att sitta och sedan varsågod innan den kastar sig över matskålen.
Men poängterar ännu en gång att jag inte sett programmet.

Ciczi

Jag tycker också att hunden ska vänta tills man sagt varsågod... så gjorde vi med Felix.
Men som i programmet, ställa fram matskålen, hunden sitter och det bara rinner snålvatten från munnen medans matte sitter och pratar och pratar med programledaren.
Nej det tyckte jag inte om. Kanske också reagerade extra mycket på just det eftersom jag sett det på nära håll hur hundar kuvats till att darra så fort matte/husse spände blicken i dem och de kunde säkert suttit ett dygn och väntat på kommando.
Hundar är levande varelser, våra bästa vänner... de har inte bett att få komma till oss... vi har valt att ta hand om dem.
..........................
Programmet kommer i repris idag Svt1 kl 13.50

Om det var så de gjorde så är det absolut fel.... verkligen fel....

Du har helt rätt, vi har valt att ta hand om dem.

Ciczi

Det var en klart överdriven ledarskapsövning.
Har man en lite vekare hund så kan sånt där bli hur fel som helst.
Kanske i värsta fall börjar dom matvägra av osäkerhet.

Det är det jag tycker är mest skit när dom kör den där typen av TV-program.
Hundägare med dålig erfarenhet och kunskap av att "läsa hund" suger upp allt som sägs som svampar utan hänsyn till vilken typ av hund dom har själva.

Därför tycker jag man ska påpeka detta jäkligt tydligt när man lär ut hundvett via TV.

Håller helt med angående mat-skåls plågan, stackars hund Det jag fann lite konstigt var att det var så olika åldrar på hundarna

I mitt tidigare hundägarliv gick jag på valpkurs med valp och sedan fortsättningskurs osv ... Strypkoppel på valp är ju helt förkastligt

De flesta program på SVT textas... 199 och 299 (för 2:an) TV 4: 890 och femman också 199 .... bra för en som tappat en del av hörseln genom åren

Först idag kom jag på att SvT brukar texta många av sina program

Om en stund sänds reprisen (13.50) så då ska jag titta lite igen och ha texten på.

Det jag tänkte mest på när jag såg programmet igår var att INGEN hund verkade vara ett dugg intresserad av sin förare/ägare när dom gick runt! Dvärgschnauzern tittade till en kort stund i slutet. Annars gick alla hundarna och tittade på annat utan att verka fatta särskilt mycket av vad det var frågan om.

När jag gick på SBK grundkurs fick vi träna mest på just kontakt i början för att få hunden mer uppmärksam på föraren. Här sas väl inte något alls om att det var viktigt? Eller var det sånt som instruktören sa när jag inte hörde?

Det där var ju för övrigt "den gamla skolan" som inte bygger så mycket på fin kontakt utan hellre tar till stryphalsband, ryck och slit. Inget kul att se och inget kul att sånt lärs ut till nybörjare både framför och bakom TVrutan. Varför inte anpassa träningsmetoderna efter hunden och föraren istället och betona att alla hundar inte bör tränas på samma sätt?

Han var ju inte ens i närheten av riktig skånska

Och beroende på hur man ska fostra hunden så är det väl från hund till hund. Vissa hundar behöver inte tränas så hårt medan andra måste tränas med typ järnhand.

Jag vet till exempel en hund som gått på massvis med kurser med sin ägare men utan resultat (de här kurserna som anses vara bra), och så gick de på en med lite annorlunda metoder hos nån som har lite "dåligt" rykte om sig eller vad man ska säga, att vara väldig hård och inte så vänlig (inte att de slår eller så alltså, men kan väl verka lite tveksam för de flesta). Det blev hund av hunden direkt. Den behövde den sortens träning helt enkelt.

Jag är helt säker på att det är så att vissa hundar behöver en ganska fast hand.
Det jag tycker är faran med att visa upp det på TV, är att många oerfarna hundägare köper det med hull och hår utan att ha förmågan att läsa sin egen hund.
Det är ju faran med en envägskommunikation som ett TV-program innebär.

Jag tyckte att de ryckte alldeles för hårt!

I gårdagens program berättade dom i alla fall skillanden mellan en vek och hård hund.
Alltid något ... så att man är tydlig med att alla hundar inte kan fostras på samma sätt.

Fast jag stör mig fortfarande på alla ryck i kopplen.
Ett kraftigt ryck i kopplet när man säger "sitt"
Varför då? Räcker det inte med ett handtecken och lite beröm?

Våld vid fostran av djur är en bekräftelse på ens eget misslyckande brukar jag säga.

Då har man missat något före. Och har jag misslyckats med något före, så är det djuret och i viss mån jag själv som får ta konsekvenserna av det.

Därför är det viktigt att göra rätt från början.

Att underlåta att korrigera/fostra på ett tidigt stadium när det fungerar med milda metoder bygger upp ett större problem när djuret är äldre.

Det är ingen skillnad på att fostra olika djur, konsekvensen måste vara densamma.

Tex med min gamla häst. Jag ansåg att man riskfritt skall kunna utfodra den. ( försök göra det i många ridskolor får ni se, hästarna både sparkar och biter när det kommer mat). Jag vill risktfritt kunna släppa in en liten unge att utfodra hästen.

Alltså lär jag den att ALDRIG röra någon som kommer med maten. Och det kommer ingen mat förrän man slutat att sparka i boxväggarna. Havren hälls upp i krubban och hästen får inte röra den förrän efter ett varsågod.

Att inte lära hästen detta är en aktiv inlärning av att det är OK att anfalla den som utfodrar och att sparka i boxen. Det man inte korrigerar är alltså också en inlärning.

Men med några dagars arbete så får man lugna hästar i hela stallet som snällt står och väntar vid sin krubba och jag kan släppa in en treåring att fodra. Och man har uppnått det utan våld.

Om man släpper hästarnas ofog för långt, så kan det gå så illa att man måste ha en piska att försvara sig med när man fodrar. Det är ett exempel på att våldet är en konsekvens av skötarens eget misslyckande.

Tyvärr är det så att våld ibland är enda lösningen för att rädda djuret eftersom det inte annars kan hanteras. Men det skall vara som en övergång i så fall och inte som ett fortsatt sätt att hantera djuret.

Och då skär det i hjärtat på en djurvän.

Programmet var uppe till diskussion i Gomorron Sverige igår onsdag:
Hunduppfostran! - intervju med programledaren.

Jag har tyvärr inte sett programmet.

Men tänkte berätta en liten grej som jag och Gibson var med om häromveckan. Upp till han var dryga året kunde han alltid vara lös i skogen och kom direkt på inkallning. Sen hände det något, han slutade lyssna. Det var värst i "våran" skog, så där får han inte vara lös alls längre. Men jag har flera gånger per vecka tagit bilen och åkt iväg till en annan skog och släppt han, det är ju en greyhoundblandning och han behöver få springa fritt då och då. Det har fungerat ganska bra, han kanske har väntat ett par minuter innan han kommit några gånger.

Men så kom Ninni in i familjen och första gången hon var med ut på fria promenaden fick Gibbe totalfnatt och VÄGRADE komma på inkallning. Han sprang runt mig som en tok och retades och skällde, och så gjorde han en runda på att par hundra meter och så samma sak, cirkel runt mig på en så där 20 meter. Tillslut blev jag VANSINNIGT arg och av ren ilskereflex kastade jag hans flexikoppel mot han. Det var väl egentligen inte meningen att träffa honom, men det gjorde den, mitt på rumpan. Hunden ryggade tillbax utan att gnälla till och mer eller mindre kröp fram till mig. Jag kopplade honom och sa fot med bestämd röst. Vet ni, han gick fot som om han aldrig någonsin gjort annat.

Så efter ett tag släppte jag honom igen, bara för att testa. Han kom genast på inkallning och satte sig vid mig, men sådan koll på mig som aldrig förr, "undrar om jag gör rätt nu, hoppas matte inte blir arg igen" tänkte han nog... Sedan dess har jag haft honom lös några gånger utan några som helst problem. En glad hund som lyder!

Fast nu kommer han inte vara lös ute i det fria förrän mot höstkanten, med tanke på alla djuren som är/har varit dräktiga.

Att dra i kopplet var han också ganska duktig på förut, han får gå i ändan av flexin, men han får inte dra. Med vanligt koppel ska den vara slak hela tiden. Där har jag tagit i för kung och fosterland och ryckt allt vad jag orkat, är lite svag så det låter värre än det är... Men i vilket fall så hjälpte det. Max 2 ggr har jag behövet ta i ordentligt och han drar inte mer! Förutom när vi träffar på hans "fiender" det finns några hundar i området som Gibbe bara inte KAN låta bli att skälla på och dra mot, medan dom flesta hundar vill han bara vänligt hälsa på utan att dra som en tok. Några tips vad jag ska göra vid "hatobjektsmöten"??

Jag vet att det reagerats på att man flyttar fram strypkopplet på hundens hals. När jag hade min Berner Sennenhund lärde jag honom att aldrig någonsin dra i kopplet genom att just flytta fram det så det låg precis bakom öronen. Jag röck ALDRIG själv i kopplet när det låg där, däremot slutade han raskt att dra för det var tydligen fruktansvärt obehagligt . Tror att det snörper åt luftstrupen. Tror inte det skadade honom på något sätt och jag fick en hund som alltid gick med slakt koppel. Om han mötte någon hund som var ett "hatobjekt" så stannade han vid min sida, även om han inte kunde låta bli att skälla.

/Stina

Nej, men det är stor skillnad tycker jag.
Om hunden rycker i kopplet själv, eller om hundföraren gör det.
Hunden känner ju själv var gränsen går, men det gör ju inte individen i andra änden av snöret.

Brukar också flytta upp kopplet under öronen när vi ska passera nåt som är extra intressant.

Men på programmet i går så rycktes det i kopplet på en stillastående hund bara för att den skulle sätta sig.

Ta en privat-timme hos en god hunddressör.

Grundgrejen är att du skall vara intressantare än "hatobjekten".

Det är viktigt med tajmingen i en åtgärd och då är det bättre du tar hjälp så är det gjort sedan. Kostar ungefär 350 kr och det är det värt. Du slipper bli omkulldragen.

När det fungerar så ser man en hund med stolt svansföring som visar att jag är ute och går med "husse" eller "matte" och jag har inte varken lust eller tid att bry mig om er.

Vår hund lämnar inte tomten fastän folk står med sina hundar utanför tomtgränsen och försöker locka ut henne. Likaså visar hon inget intresse för andra hundar när vi är ute och går, för att vi lärt henne att inte göra det.

Nu är vi inte så elaka att vi inte låter hunden leka med andra hundar. Hon får göra det inne på vår tomt men fortfarande inte lämna tomten. Hon får också leka med andra hundar vi träffar, men först efter att vi gett henne tillåtelse.

Och kommer det ingen tillåtelse så ser hon inte på dom en gång.

Visserligen så finns det folk som tycker att vi är vrickade som hundägare, men vi vill kunna ha med hunden överallt utan problem. Och vi vill kunna ha henne lös på tomten och inte alltid hålla henne kopplad bara för att vi är utomhus. Staket har ingen som helst effekt i det läget har vi upptäckt. Det är det mentala staketet som gäller. Riktiga staket för dyra pengar går det alldeles utmärkt att hoppa över med god marginal.

Varför tycker dom det????

Näää...finns det människor som tycker så??

Jag kan förstå mycket väl att man vill ha sin hund med sig överallt där det går, när man är hundägare.

För det som är mest viktigt av allt är att hunden får göra som den vill. Och om deras hund "vill" hälsa på vår, så anser de att den "måste" få göra det.
Det låter nästan ibland som om deras hund skulle ta skada i utvecklingen om den inte får hälsa.

I påskhelgen försökte till och med en tjej med en flat att locka ut vår hund på gatan för att hennes hund ville leka.

När vi sa nej blev det ett himla liv. Men vi har lagt ner flera hundra timmar i dressyr och där ingår att vi vill ha vår hund lös på tomten och att den inte går ut på gatan. Då är det så vi vill ha det.

Men konstigt nog så är det dom personerna som fostrar sin hund dåligt som gärna fostrar andras hundar till en massa ofog. Ofta rusar de fram med sin hund i sträckt koppel och skall låta den hälsa.

Jag anser att man frågar först hundägaren om det går bra att hundarna hälsar. Det kan finnas massor av orsaker till att hundägaren inte vill det.

Tex att man någonstans i dressyren vill lära hunden att när du går med mig så hälsar vi inte på andra. Eller att ens hund kan ha något smittsamt. Eller att ens hund har dålig erfarenhet av vissa hundraser och blir rädd.

Kolla bara hur många det är som har en hund som inte drar i kopplet.

Hur många är det som har en sådan kontakt med sin hund att de inte behöver koppel.

Att ha en sådan bra dressyr att man inte behöver kopplet tycker jag är att ge hunden frihet. Det strävar vi mot.

Att vi sedan har en himla intelligent tjej som skall pröva ALLT för att kolla OM det är förbjudet eller tillåtet ingår väl i utvecklingen. Hon testar mest för att få veta tror jag. För olycklig är hon i alla fall inte. Hon är en hund som strålar av lycka trots hennes "stränga" husse och matte.

Och hon är älskad

En hund utan fasta regler är ingen lycklig hund tror jag. Titta bara på den stränga rangordningen i en hundflock. För att inte tala om hur hundmamman gör när hon tillrättavisar sina valpar.... Naturligtvis ska det ske utan fysiskt våld, men en hund som inte vet vem som bestämmer och vilka regler som gäller mår inte bra!