Idag tog jag en liten stekelfångartripp till Gråbo och sandtaget där. Jag var där några gånger på sommaren och hösten förra året och hittade många roliga arter då så jag visste att det kunde bli givande. Men att jag skulle stöta på en sån här bikoloni hade jag ingen aning om. På en ganska begränsad yta, ca 10x15 meter, fanns det nånstans mellan 200 och 300 bon. Varje sandhög på bilden nedan är ett bo.



Ibland låg bona så tätt att det var svårt att sätta ner foten utan att sabba något.



Här är en närbild på ingången.



Jag är inte helt säker på vilket bi det är frågan om men det mesta pekar på Vårsidenbi, Colletes cunicularius. Det är ett kraftigt bi, större än ett honungsbi. Framförallt tjockare. Ingångshålet är ytterligare lite större, kanske en cm i diameter.

Honan gräver en bogång ner i sanden och därnere gräver hon ut boceller som hon fyller med nektar och pollen från sälg. Innan hon stänger till cellen lägger hon ett ägg och sen fortsätter hon med nästa cell. Vet inte hur många celler hon hinner med.

Varje hona gräver sitt eget bo, det är därför dom kallas för solitärbin, men ofta bygger dom så här tätt tillsammans i aggregat.

Jag lyckades inte få nån bild på ett bi men det är svårt att hinna med sånt även om det var ganska tät trafik. Det är ju lite svårt att veta vilken hona som skall komma så det går knappast att sitta på pass vid ett hål och att försöka springa fram till ett bo just när honan kommer är omöjligt.

Så nu har man lärt sig nytt igen
Inte visste jag att Bin har bon i sandtag... Svalor däremot hart jag (för måååånga år sedan) sett ha bon i sanden... massor, massor med bohål... det var på en liten ö ett par mil härifrån.

Vad läckert! Kul.
"Stekelfångartripp"? Men du fångade inte någon av dessa? Bra! Kvinnor och barn ska man låta vara, särskilt gravida kvinnor .

I boken "Mina insektsvandringar" av Göte göransson så har ju otroliga skildringar av olika jordbyggande steklar. När han sitter och studerar ett hål en hel dag så får han också se de olika parasitsteklarna som patrullerar för att hinna med och smyga in sina ägg tillsammans de andra äggen.

Hrmmm... Jo... Alltså... Nu är det så här... Vädret var ganska fint i alla fall.

Ett par honor strök nog med, fast fler hanar. Det är lite kluvet det där. Bin och andra insekter är oftast vackra att se på men för det mesta krävs det lupp eller mikroskop och då är en förutsättning att dom är stilla. Sen är jag inte säker på vilken art det var och för att få dom bestämda måste man ha några ex.

Å andra sidan så är många insekter hårt trängda av markexploatering mm så man bör vara försiktig med samlandet. Här var det dock inga såna problem, i så fall är moped- och mc-lössens framfart ett större hot. Sen är deras levnad snart slut ändå, om någon eller några veckor är alla borta. Så i ett annat och längre perspektiv kommer dom jag samlade att existera mycket längre än dom som fick leva vidare. Först i min samling och sen på museet när min samling hamnar där så småningom.

*hihihi* Jasså minsann, så är det...

En annan aspekt är ju faktiskt, att utan ordentlig katalogisering och kunskap om de olika arterna, kan man faktiskt inte skydda dem! Till exempel freda vissa platser mot exempelvis "moped- och mc-löss".


Jag är inte emot seriös insamling - även fast jag själv personligen trivs bättre i natursammanhang när jag är "iakttagare" och "delaktig".

Det är inte omöjligt att jag själv startar en insamling av flugor en dag. Men först behöver jag lära mig mycket mera, tycker jag. Annars är risken att jag har sjuttioelva exemplar av "samma sort" och har missat de andra

Insamling är A och O i natursammanhang. För att säkert kunna bestämma, för att kunna gå tillbaka och se förändringar mm. Förutom det som också Amaira nämner. För att materialet skall ha så mycket värde som möjligt måste man också ha ordentliga fynduppgifter. Numera använder man sig av koordinater ner till 100-metersnivån i rikets nät, så också jag. Annat än forna tiders insamlare som kunde skriva "Lappland". Ger inte mycket information.

Det där med lössens framfart är lite kluvet också. Lite slitage är bara nyttigt för marklevande insekter föredrar vegetationslösa partier. Misstänker att det blir för svårt att gräva bland gräsrötter. Men det får inte bli för mycket. Går det en stig genom ett sandigt område så hittar man stekelbona i utkanten av stigen där slitaget är måttligt. Inte mitt på där alla går eller åker och inte ute i gräset vid sidan om.

Om man skulle råka trampa på eller köra över boöppningen nån enstaka gång gör det inte så mycket, honan gräver snart fram den igen. Själva boet nere i marken skadas inte. Annat är det när lössen kör fram och tillbaka, sladdar och spinner ner hjulen. Det är lika effektivt utrotningsmedel som att DDT:a området.

Aha...se sådana där bon ofta vid åsen här hemma. Hade ingen aning om att det var ett bi

Det som gör mig ledsen, är "trenden" att "köpa en håv" (finns lite överallt, som leksaker också) för att kunna fånga för att bestämma vad det är.

Och då menar jag inte i forskningssammanhang, eller ens amatörsammanhang, utan bland människor som inte kan ett enda dugg och vill "starta" sin bana på detta vis , eller bara få svar på en ensaka fråga: "vad var det jag såg?"

När man inte kan "ett enda dugg" lär man sig knappast mera genom att döda och på måfå titta i olika insektsböcker- eller fjärilsböcker, utan att ens veta att begränsa sitt fynd utifrån t.ex. fyndplats.

Utifrån sitt eget dödade exemplar, lär man sig inte de viktiga skillnaderna t.ex. mellan snarlika arter, och får i de flesta fall knappast kunskap som leder vidare.

Den som vill lära sig mera om insekter, skalbaggar och/eller fjärilar och annat, går med i någon lokal entomologisk förening, Svenska Naturskyddsföreningen, eller ansluter sig på annat vis till någon som kan. Det är en bra mycket mer givande variant av kunskapsinhämtande, än "fånga och döda för jag `vill veta´".

Tycker amaira

Menar du att det finns folk som gör så? jag trodde inte folk var intresserade av naturen alls längre och inte bryr sig om vad de ser.

Givetvis ska man ha en god samlar etik. Sveriges entomologiska förening har "entomologernas budord" eller vad de kallas, de är bra att följa. Sedan finns det givetvis ett värde i en samling som är väl skött och etiketterad. Själv är jag lite kluven till hur jag ska fortgå med mitt dagfjärilsamlande. Det finns egentligen ingen mening med att sträva efter alla arter då det finns så fina böcker nu som nationalnyckeln med dagfjärilar. De vanligaste arterna känner man ju igen ändå. Då blir det mest samlande för samlandets skull, ett form av hamsterbeteende.

Jag funderar på om jag inte enbart ska rikta in mig på de grupper som jag tycker är svåra som blåvingar och pärlemofjärilar, så jag kan lära mig skillnaden mellan dem hemma, i naturen sitter de sällan still tillräckligt länge. Fast än så länge har jag fler fjärilar i digital form (digitalfoto) än uppnålade.

Det är i huvudsak olika steklar som gräver boplatser i marken på det här sättet. Många bin men inte alla, många rovsteklar likaså. Dom som inte bor i marken gnager hål i trä. Sen gräver alla vägsteklar markbon. Dom flesta myror också. Utöver steklarna så kan en del skalbaggar gräva markhål. Sandjägarens larv sitter i ett hål och lurar på andra insekter. Myrlejonsländorna också.

det är alltid lika kul att läsa om dina/era insektsbravader.....
hade inte en aning om att dom bodde så...trodde bara det var jordgetingar som gjorde så