Först händer ingenting, sen händer ingenting, och ingenting ser man. Sedan börjar det "hända saker".
Främst är det den mindre vattenödlan/salamandern som skymtar under ytan, och emellanåt snappar luft vid ytan. De har visst fortfarande äggläggningsbestyr för sig.
Sedan, om jag bara suttit stilla ett tag, dyker grodorna upp och lägger sig tillrätta med nosen över vattenytan.
Ja, de små grodynglena finns ju där hela tiden förstås, och de små vattensnäckorna sniglar omkring. En trollsländelarv visar sig. Bra, då de överlevt vintern i min damm.
En harkrankhona kommer och landar på vattnet och börjar lägga ägg i vatttenväxter som hon finner precis under vattenytan. Hon håller på länge och väl.
Och en massa annat som också är synnerligen intressant händer. (jag berättar inte allt)
Men så - efter ett långt tag - börjar det röra sig rejält bland vattenväxterna, och till slut sticker det upp en stor konstig nos!
Är det Storsjöodjuret!?? I min lilla damm!??Nej, det är nosen på en stor snok som har hållt sig dold under vattnet i min damm.
Ja, där finns det nog mat så det räcker och blir över. Jag har precis räknat till drygt tio salamandrar och några grodor.
Snoken försvinner under vattnet igen, och jag hämtar kameran och börjar vänta. Hur länge kan en snok vara under vattnet utan att andas?
Nej, jag har faktiskt inte tålamod! Men jag har en annan egenskap som hjälper mig. När jag blir fascinerad och intresserad, så glömmer jag tiden!
Ett par timmar går på några minuter bara.
För det mesta brukar det vara besvärligt med denna skenande tid, jag får alltför ofta avbryta mig, och ofta "kommer jag försent". Men nu tog det inte så lång tid att vänta ut ormen, nån halvtimme kanske. Medan skådespelet i dammen underhöll mig.
Och så kom hon, den ståtliga snoken! Riktigt stor var hon, som ett riktigt sjöodjur ska vara.
Denna gången kröp hon upp på land bland lite stenar och buskar jag har. Där stannade hon ett tag.
Jag frågade hövligt om jag fick göra ett litet reportage, och det gick hon för all del nådigt med på, medan tungan spelade otåligt. Några foton fick jag också ta, jodå i närbild också, men sen tyckte hon att det räckte och slingrade sig vidare.
Men visst är hon vacker, den sköna!!
