Vi har ju som jag nämnt tidigare ekorrar på gården. Alltid nya kullar varje försommar som busar och härjar. Redan i fjol (när jag tog korten på mamman som var dräktig) funderade jag på om hon har boet på vinden...

Mycket riktigt! Idag var det ett fasligt liv på taket. Hon sprang så det lät som en människa däruppe och skällde oavbrutet. Jag rusade ut i bara en t-shirt och tittade upp och fick se henne i full färd med att ta sig ned på marken. Tyckte det var märkligt att hon var på marken fastän jag stod en bit ifrån bara.
Vände om och skulle gå in då jag fick se en unge ligga på altan. Så liten och söt! Alldelens röd i pälsen och kanske 10 cm lång med svansen.

Mamman hade ett himla sjå att hålla reda på mej och att komma fram till ungen som låt blickstilla. Hon klättrade upp via spaljén på altan och satte sig vid ungen och såg på mej som stod en bit ifrån. Då tittar ungen upp på henne och hon tar upp den i famn och tumlar den runt runt och luktar och "tvättar" den. Sen sticker de upp på taket fast först ned på marken, upp i en gran, hoppar över till en björk och ett sista hopp över till stuprännan.
Ungen måste ha trillat ned men såg ut att må fint!

Så charmigt! Det är sånt här jag kallar för "vardagsdramatik".

När man bor på landet sker det så oerhört många "draman-i-det-fördolda" alldeles inpå en, som det kan vara lätt att missa, men som handlar om liv och död för de inblandade.

Om ungen låg alldeles stilla kanske den tuppade av en stund av fallet?

Tur att det gick bra!!

Nädå, lite chockad kanske den blev men den såg på mej hela tiden.

Tror att när mamman skäller så där så ligger de helt still -som ett varningsläte.