"I missförståndet prövas vänskapen".

Har en vän (hade?) som jag såg som min bästa vän. Visserligen har vi bara känt varandra i ett och ett halvt år, men vi "klickade" verkligen.
För några veckor sedan blev det ett missförstånd. Jag skulle hämta en grej och förstog aldrig att saken ska hämtas före ett visst klockslag. Sedan var det försent. När jag skulle försöka förklara sa hon: "NEJ! Jag vill inte lyssna!!" Varpå en lång utskällning följde. Jag gick mitt i denna utskällning utan ett ord för att jag tyckte inte att jag förtjänade den, i synnerhet inte när vi befann oss i en offentlig lokal. Efter en vecka skickade hon ett sms där hon skrev att det var väl dax för en fika. Jag hade inte hört av mig till henne för att jag väntade på att hon skulle ha tid att lyssna på mig...

Så då träffades vi och hon sa inget om det inträffade. Efter ett tag sa jag att jag inte förstått att saken skulle hämtas före en viss tid och då tyckte hon att vi inte skulle prata om detta. Oki tänkte jag och dagen efter träffades vi igen och låtsades som att det aldrig hänt.

Men jag kan inte bara låtsas som inget och hade en obehaglig känsla kvar. Så gick det drygt en vecka igen. Jag har haft massor att göra och har inte haft tid att höra av mig och hon har inte hört av sig heller. Nu tänkte jag att jag åker över och kollar läget. Då säger hon:" vad gör du här helt plötsligt?! Vad vill du?!?" PAFF!!
Sa att jag vill träffa henne och att jag vill veta vad hon vill så klart också... Men hon hade inte tid för att hon skulle sova lite längre så jag bad henne att ringa mig när hon vill prata då.

Så nu ligger bollen hos henne. Har en känsla av att den inte kommer tillbaka till mig...
Vad tycker ni? Ska jag höra av mig om ett tag eller ska jag bara skita i det?! Alltså, jag har inte en enda gång varit eller låtit arg under denna tid, så hon kan ju knappast tro att jag är arg på henne?

Har iallafall lärt mig att aldrig aldrig aldrig se en människa som min vän förrän vi varit igenom ett missförstånd...

Usch...missförstånd år inget roligt...
Jag tycker att du ska ta ett alvarligt prat med henne och reda ut saker och ting...om ni ska fortsätta vara vänner så måste båda må bra i relationen och det gör ju uppenbarligen inte du om det ska tystas ner det som var...

Prata ut med henne...vänta en vecka...har hon inte hört av sig så gå till henne igen...

Håller tummarna att det löser sig...för vänner ska man vara rädd om...de växer inte på träd...

Om du känner obehag och det är svårt att resonera ut det som har hänt så kan man ju fundera på vad vänskap är. Om hon nu är din bästa vän borde det ligga i hennes egna intresse att prata om det där om hon ser att du mår dåligt av det. Det kan vara så att hon inte alls upplever det som en "stor grej" eller upplever att du mår dåligt. Kan oxå vara så att hon helt enkelt inte alls bryr sig.

Låt henne höra av sig. Du har ju gjort dina försök. Gör hon inte det så vet du ju var er vänskap står. Hon kanske inte alls betraktat er som "bästa vänner" utan bra bekanta och på den nivån kan man ju hålla en relation. Upplever du att den här händelsen är besvärande för henne så är det ju viktigt att tala ut om det. Hon upplever ju uppenbarligen inte alls detsamma. Tar hon kontakt så tala om för henne vad det betyder för dig, vill hon inte prata så får du tala om för henne att det har du redan förstått men att DU vill berätta vad som hände för DU tycker detta är jobbigt. Du kan ju aldrig tvinga henne "prata ut" men du kan klart och tydligt informera DIN upplevelse.

För min del betyder nära vänskap att man tar och ger. Det är ju ofta i tråkigheter som vänskapen prövas (hårt men tyvärr ofta sant).

Det kan vara svårt att lösa det öga mot öga ibland om någon har satt sig på tvären. Du kan prova med att skriva ner hur du känner, tänker och skicka det till henne, sedan får du hoppas att hon läser det och att hon därefter hör av sig.
Gör hon inte det så var vänskapen från hennes sida inte så allvarlig tycker jag. Man måste rensa luften ibland för att bibehålla vänskapen, man kan inte vara lika i allt och tycka samma i allt, missförstånd ska och kan man reda ut om samtliga vill.
En riktig vän måste kunna respektera detta och lyssna, sedan om man inte ser att det var ett missförstånd utan vill sura, då får man väl avvakta och vänta ett tag så kanske det lugnar ner sig och man tar upp vänskapen igen och glömmer gammalt groll.

Tack för era svar! Jag vill inget heller än att lösa detta. Att vi ansåg båda två att vi var/är riktigt goda vänner var för mig självklart. Jag har fått massor med bekräftelse på detta, likväl som jag gett det till henne. Ofta sa vi till varandra att vi inte klarar oss utan varandra och att vi är bästisar...

Men ord är bara ord. Det är i handling man visar sitt rätta jag...

Jag ger henne en vecka eller två, om hon inte hört av sig skriver jag ett brev som hon får ta ställning till. Känslan av att hon inte kommer att höra av sig grundar jag på hur hon brukar göra när det blir jobbigt. Hon skjuter sånt framför sig för att slippa konfronteras. Tillslut har det gått så lång tid att det inte "finns" längre. I min enfald trodde jag inte att det skulle även gälla vår vänskap...
Jag är tvärtom. Jobbiga saker ska man ta itu med på en gång, för då är dom inte jobbiga så länge.

Ja..usch vilken jobbig situation...jag tycker nog att du gör rätt som du tänkt göra...vill hon inte alls bry sig om vad du har att säga så är hon väl inte mycket att ha ändå..
Och jag tycker inte att man ska behöva "krusa" vänner...

håller med där

och tesa också....vill hon inte lyssna och försöka, så är det ingen vänskap...krusa inte...det finns fler vänner som står pall för missförstånd

Asch.... nu börjar jag faktiskt bli förbannad på riktigt... Varför i h**vete ska jag behandlas som en lort på väggen för?!?!?!?!??!?!?!?!?! Hon kan fara dit pepparn växer, jag ska ändå flytta härifrån... GRRRRRRRRR!!!!!!

(Kommer nog ångra dessa ord om hon hör av sig, men har iallafall fått ur mig lite besvikelse...)

Det är som min man alltid sagt. Jag är alldeles för blåögd och naiv vad det gäller människor. Jag tror alla om gott tills motsatsen är bevisad. Ska kanske bli mer som han, tro alla om ont tills motsatsen är bevisad? Då slipper man bli besviken... Nä, är nog hellre som jag är, besvikelser går alltid över, tillslut...

nä...man ska tro mäniskor om gott tills motsattsen har bevisats
annars är risken stor att man jagar bort goda vänner av rädsla för att bli sårad...det är som med kärlek....satsar man inte vinner man inte

Hur gammal är denna människa?

När jag var 25 år ( för 5 år sen ) så fick jag en "bästis" ( hon var 23), vi var jätte nära vänner, sågs varje dag oftast. ( vi båda var singlar då ) Hon mådde ofta dåligt och jag var vid hennes sida.

Hon kunde messa om kvällarna att hon inte kunde sova, så jag gick dit så hon fick sova . ( men jag kunde inte sova istället)

Sen kom smällen, vi blev osams.. jag krusade men inget dög. Det handlade bara om henne.. hela tiden.

Jag är glad att jag har min sambo nu, han såg nått som jag inte såg. Hon utnyttjade mig.

Nu för tiden ses vi bara då o då, men jag är på min vakt.

Hon är 43. Själv är jag 36. Nu när jag tänker efter har det varit mycket på hennes villkor, vår sk vänskap. Jag är alldeles för snäll, alldeles för hjälpsam. Begär aldrig något tillbaka. Min man har sagt det förr, jag bara ställer upp och får inte något tillbaka. Men jag har sett det som självklart att ställa upp, vad det än må varit. Samtidigt vill jag gärna klara mig själv och då ber man gärna inte om hjälp med ditten och datten. Hon har, nu när jag tänker på det, inte erbjudit sig sin hjälp mer än någon sällsynt gång.

Men men, det finns bara en förlorare i detta, och det är inte jag...

Ska nog gå en kurs i hur man blir en bra människokännare....

En liknande sak hände mellan mig och en av mina bästa vänner för ett par år sedan. På min födelsedag skulle vi träffas tre tjejer på krogen och bara ta några öl, för det var mitt i veckan. Hon dyker inte upp men ringer efter en timme och säger att hon glömt tiden, somnat och sedan dök grannar upp så nu vet hon inte när/om hon kommer...
När hon dyker upp ser hon att jag är ett åskmoln så hon hälsar inte ens på mig. Jag skäller ut henne efter noter, hon stormar ut och vi hörs inte igen på ett år typ. Jag är en sådan som vill reda ut saker, som hellre skriker och gråter än stänger folk ute, men hon dör hellre.
Hon hade lånat en klänning av mig så jag messade efter ett par månader av tystnad att jag behövde ha tillbaka den. Då får jag den på posten med ett vykort om hur hon fortfarande ser mig som sin bästa vän, men att JAG sårar HENNE så ofta (!).
Hon är en person som nästan går under om hon blir konfronterad, som håller inne med vad hon känner och hellre låtsas och är lite småvresig mot folk än reder ut vad som är fel. Hon testar ens vänskap och hur mycket man gör för henne för att hon är så osäker.
Nu var hon visserligen inte en egoistisk och ogenerös människa, men definitivt svår. Vi har träffats hos vänner 3-4 gånger sedan dess och hon låtsas som ingenting, kramas och snackar. Men det är stor skillnad från att prata varje vecka och se varandra som tillhörande den närmsta kretsen.
Och så idag damp en inbjudan till hennes bröllop ner i brevlådan!
Ja, människor är olika!

Ja, varför är tjejer så här? Det kan man fråga sig. Åldern spelar tydligen inte någon roll.

Jag tycker du ska strunta i henne. Hon verkar vara precis som "min vän". Som suger musten ur en.

Är ni fler som umgås ihop eller är det bara du och hon?

Ja, du.. liknade hände med min vän med. Vi hade köpt en sak ihop, hon krävde att jag skulle köpa ut henne för att jag skulle behöva den mer. Jag mådde dåligt av detta, hade just då inga pengar.

så min jobbis tyckte synd om mig, så jag fick låna av henne tills lön kom, samma dag cyklade jag till henne o slängde in pengarna i brevlådan.

jag var så trött o besviken på henne då.

Skällde du ut henne offentligt? Om hon redan till att börja med är konfrontationsskygg så låter det som ett utmärkt sätt att skrämma bort henne för gott. Menmen, är du inbjuden till hennes bröllop så kanske det kan vara ett steg tillbaks till en bättre relation. Fast, jag ska inte analysera för mycket, är det något jag är dålig på så är det bråk.

Tror inte man ska se det som "vinnare och/ellerförlorare". Oavsett om vi är vuxna människor som logiskt sett borde tänka på vad vi säger och gör så är vi bara människor. Hon är på sitt sätt och du på ditt.

Tycker inte alls man ska förändra sig. Vill du hjälpa andra så gör det om du trivs med det men inse oxå att det är lätt att bli utnyttjad. Självklart är det betydligt lättare att be en person som säger ja om tjänster, hjälp eller vad det kan vara än någon som säger nej. Öva istället på att sätta gränser och säga nej. Det går att göra det utan att vara otrevlig. Då kan du ju redan där får bortrensat de som utnyttjar dig. Vill du inte göra något så säg nej, du har aldrig någon orsak att tala om varför för det är din ensak.

Det går bra att vara en snäll person och säga nej. Dina vänner respekterar det. Att vara snäll och ställa upp för allt och alla tycker jag inte alls behöver vara synonymt.

Det är så sant som det var sagt.. men varför ska det vara så svårt att säga nej? Ibland så känns det som man måste ha en anlednig varför man säger nej.

Jo, men det har man väl också? Om en vän ber mig om hjälp och jag säger nej så finns det ju en anledning till det.

Nej, det är sant. oj, jag kan redan säga nej. skämt o sido. jag vet vad du menar.

Jag har faktiskt skärpt mig på det planet.

Har din kompis betett sig så här förut?
Hade min bästa vän uppfört sig likadant hade jag blivit väldigt orolig över hur hon egentligen mår.
Eftersom hon aldrig har betett sig på något liknande sätt och jag vet att jag är viktig för henne.
Jag hade inte gått därifrån förrän hon berättat för mig vad som är fel och hur jag kan hjälpa henne.
Det kanske inte alls är dig hon är sur på, utan hon kanske bara mår förskräckligt dåligt just nu av någon anledning.
Hoppas att allt ordnar sig.

Möjligt att det inte är mig egentligen handlar om, vad vet jag? Men det är jag som råkar ut för det. Jag kan inte tvinga henne att prata med mig. När man får ytterdörren smälld igen framfrör ansiktet, vad ska man göra? Bryta sig in med våld?

Jag har lätt för att "krusa" för att jag inte vill att en vänskap ska avslutas i ovänskap, det är bättre då att komma överens om en paus eller vad som helst och förklara varför. Men när den andre inte vill varken det ena eller det andra, utan vill tiga ihjäl en vänskap, ja, då är det väl bara att acceptera det då. Men än har jag inte gett upp, jag ska kontakta henne igen om ett par veckor eller så (om hon inte hört av sig) Så får jag se vad som händer då.

Ang. att vara hjälpsam. Jag kan säga nej då jag inte kan/vill ställa upp. Men jag är en person som gärna ställer upp för att jag vill. Har nu aldrig tänkt att nu gör jag detta fast jag inte vill, för att vara snäll. Jag hjälper till för att jag vill.

Skrev tidigare: "Nu när jag tänker efter har det varit mycket på hennes villkor, vår sk vänskap. Jag är alldeles för snäll, alldeles för hjälpsam. Begär aldrig något tillbaka. Min man har sagt det förr, jag bara ställer upp och får inte något tillbaka. Men jag har sett det som självklart att ställa upp, vad det än må varit. Samtidigt vill jag gärna klara mig själv och då ber man gärna inte om hjälp med ditten och datten. Hon har, nu när jag tänker på det, inte erbjudit sig sin hjälp mer än någon sällsynt gång."

Som sagt, jag har inte reflekterat över att det varit så, att hon är ohjälpsam. Det har inte haft någon betydelse och det har det inte nu heller. Hon har gett mig annat istället. Roliga pratstunder och trevligt sällskap. Någon att dela förtroenden med osv. osv. Till hennes försvar måste jag säga att hon inte heller bett om hjälp titt som tätt. Ofta är det jag som erbjuder mig. (Typiskt mig att alltid försvara andra... oavsett hur dom betett sig....)

Nä, det finns inga vinnare eller förlorare. Det var mest ett sätt att få ut min ilska. Nu känner jag mig mest bara ledsen och trött. Trött på att småsaker kan bryta en vänskap bara så där, utan vidare... Jag har aldrig förstått sånt och kommer aldrig att förstå. Men står fast vid att när jag lär känna en ny människa ska jag inte se dom som min vän förrän det skett minst ett missförstånd. Om det så tar 10 år. Därmed inte sagt att jag inte kommer att bete mig som en vän för det kommer jag att göra.

Det är ju sällan så "out of the blue" som det känns för stunden, när något sådant här händer. I efterhand minns man ofta många "mindre" situationer man bara låtit passera, som ledde upp till sammanbrottet. I fallet med vännen som knappt dök upp på födelsedagen som nu bjudit mig på sitt bröllop, så var det ju inte första gången hon stormat ut och hellre klippt kontakten än pratat ut - och jag är inte den första vännen det hänt heller. Det var bara sista gången jag orkade ödsla tid och ork på att fixa det, hon var verkligen en mix av bra vän och energi-vampyr.
Och nej, på krogen var jag arg i samtalston. Hon stormade ut nästan direkt, och det var när hon vägrade svara på sin mobil som jag skällde på hennes mobilsvar.

min vän hotade med att ta livet av sig... så klart så gick jag till henne då. För att finnas där som en god vän gör.

Många gånger höll hon på så, mest på fyllan även annars med.

Om man mår dåligt så måste man kontakta nån med sina problem, beteende vetare. tex. Jag fick henne att gå dit, jag själv var helt slut så jag gick åxå till en sån.

Det är inget jag ångrar utan är tacksam för det. Han var jätte bra att ha att göra med.

Men det kan vara svårt att be nån att gå till nån sån, men man måste pröva.

Fast det där med att hota att ta livet av sig är ju i en helt annan division. Då är det ju inte bara två vänner som grälar, utan en deprimerad människa vi talar om. Det är klart att andra regler gäller!
Bra jobbat förresten, det är inte många som vågar stå på sig och hjälpa vännen att få professionell hjälp!

Håller med till fullo! I detta fallet har jag inte fått några som helst indikationer på att hon skulle må dåligt.

Bravo!

något som många psykologer säger är att de som verkligen menar allvar med att begå självmord är de som inte säger något om det utan går tysta och självmordet kommer som en chock för familj och vänner.

nu säger jag inte att så va det med det här fallet eller med alla. men oftast så menar inte de som hotar med att de ska begå självmord det. för om de verkligen vill dö så se de till att det sker. frasen kan användas som ett skuldtyngande av de runt omkring eller att man ska acceptera ett viss beteende från den som hotar, eller få bekräftelse : se mig, se hur dåligt jag mår och hur synd det är om mig. tror att många av de som hotar vill att någon annan ska ta tag i deras problem och ordna upp dem åt den personen för att de orkar inte/vågar inte göra det själva.

ja, precis så var det.. nu är hon mamma och har sin son att tänka på. Fast helt frisk är hon ju inte..