Usch vad man fäster sig vid djur alltså.

Har haft en katt här i ett år som nu fått ett eget hem. HAn var en riktig vildkatt som slog och fräste mot en i början. Under året har han utvecklats och fullkomligt älskar kel. Däremot är han inte hanterbra så jag kan inte hålla fast för att klippa klor eller lyfta honom. Allt är fortfarande på hans villkor.

Så blir man så överlycklig över att det finns människor som tycker att en sådan katt är precis en sådan katt de vill köpa. FAst de inte ens fått klappa den när de besökt 2 gånger. Är inte det fantastiskt?!?!!

Men visst känne det hemskt att rycka upp honom från här där han blivit trygg och så vet man att han kommer till en början att vara livrädd i den ny amiljön med de nya människorna.

Fy! Ett år är länge att ha en katt så avskedet blir dramatiskt och smärtsamt. Och just svårt är det för att det inte är en trygg tamkatt som klarar att byta miljö lika lätt.

Hoppas bara att det nya hemmet har tålamod.
Jobbigt att känna sig så ledsen när det egentligen är en så bra sak som hänt.

Varför behåller du inte katten när du kommit så långt att du kan kela med honom?

jag har två egna katter redan och brukar vara jourhem till hemlösa katter (är med och driver en org som heter Akutgruppen). Det är 7:e katten jag tagit in som vildkatt och som blivit så tam att den kan säljas till
eget hem. Och det är lika smärtsamt varje gång. Men nu var det tufft eftersom han bott ett år hos oss.

Du gör ett fantastiskt jobb ansan!

Vi tog hand om vår första katt förra våren då en dräktig katta hade vandrat in hos någon med öppen altandörr. Hon var mager, smutsig, hade mask och 5 små bebisar i magen, och kvinnan hade plötsligt tre katter (förutom två hundar och en kanin) Vi tog hand om henne och hon födde här hemma i köket! Vi trodde först att vi kanske skulle adoptera bort kattan när ungarna fötts och utadopterats, men trots att ungarna var det sötaste och bästa som någonsin hänt var de ju lättare att hitta hem åt, och vi kunde helt enkelt inte låta henne byta hem igen. Hon hade redan varit med om så mycket. När sista ungen fann ett hem tog vi in en övergiven, svart och rädd otroligt liten pojke. Han var mager och hade tappat massor av sin päls pga löss. Han tyckte mycket om vår katta, men känslan var inte ömsesidig...
Men nu, ett år senare har vi två underbart fina katter, som trots att de är två väldigt olika personligheter har blivit kompisar.
(Vi hade kontakt med Kattjouren då, men är stödvänner till Kattkommando Syd nu istället)

tack cic!

catlady det är tur att det finns folk som tar sig an de här stackarna. Jag förstår din känsla för den där honan. De känns så sköra. Därför är det mycket jobbigare att sälja iväg vuxna vildkatter än bedårande, klängiga supertama kattungar, hur bedårande de än är.

En av mina egna katter är en gammal jourhemskatt från början. Men vi hade inte maga att flytta på honom. Han var så ömtålig.

Vad roligt att dina katterna funkar bra ihop nu :=

Jag har också en omplaceringskatt. En dam på minst 13 år som nu varit hos oss i två år. Hon var skinn och ben när hon kom och skygg som få. Hon litar fortfarande inte på alla människor och hon är inte helt pålitlig själv. Men mot matte och husse är hon en av de keligaste katter man kan finna!

Vill skicak en kram till ansan som är en sådan djurvän! Om bara världen bestod av fler som dig!!

Härligt att höra om alla som tar hand om övergivna katter!
Vill gärna starta ett eget katthem någongång i framtiden när vi flyttat ut från lägen heten i Malmö.