Hej alla.

Har en liten undran som jag och min gravida hustru har pratat och funderat en del över. Det är så att vi väntar barn nu i juli och vi tycker att vår hund har börjat bete sig annorlunda. Hon är fysiskt pigg men hon har blivit "låg".
Vi tycker oss tro att hon vet vad som är på gång och att hon kanske kommer att bli bortglömd. Har Ni några erfarenheter när det kommer till hundar och 1:a barnet.
Vad ska vi tänka på förutom att inte glömma bort vår tik, vilket i och för sig är omöjligt då hon har varit med oss i över 10 år.

Väntar på era svar och erfarenheter..

MVH Magnus G

Har tyvärr ingen erfarenhet om detta mer än genom vänner. Där har hundarna som reagerat gjort det först när bäbisen kommit hem. Inte innan. En vaktade bäbisen så till den milda grad att dom tillslut var tvugna att omplacera hunden. En blev deprmerad och vägrade att vara någon annanstans än i mattes säng. Den deppige kom på efter ett halvår eller så att livet var ganska tråkigt ur sängperspektiv, så han blev normal igen. Nu är han och bäbisen, som hunnit bli 5 år, bästisar.

Din hund kanske bara är lite trött och deppig? Eller så har den ont någonstans, hundar är duktiga på att visa att dom inte har ont tror dom, men det brukar ändå märkas på något sätt.

Hej!

Vi fick en dotter för sju veckor sedan och bävade eftersom vi har en foxterriertik på fjorton vårar :-) Allt har hittills gått över förväntan och det känns verkligen superroligt. Vår hund har livsglädje även om hon noterar att hon inte är ensam längre att få all uppmärksamhet, men det accepterar hon. Det kan med andra ord gå relativt bra relativt fort :-) Lycka till!

Mvh

Salomo

Det blir inget problem om ni inte gör det till ett problem.

Hunden vet inte vad som är på gång. Hon känner av att ni är oroliga för något. Som tex att ni oroar er över hur hon skall reagera. Men det vet hon inte. Hon känner bara oron.

Bra att tänka på. Se till att det är ni som bestämmer över hunden innan barnet är fött. Ja, jag vet . Ni har haft henne i tio år. Men är det ni som bestämmer över henne eller är det tvärtom.

Är det ni som har kommandot så är det bara att låtsas som intenting. Den här bebisen skall vara här punkt. Då accepterar hon det för att ni har sagt så. Det finns inget problem för ni har inte gjort det till ett problem.

Men om det är hunden som bestämmer, så kan den mycket väl börja bestämma agående bebisen. Att då börja ta kamp om vem som bestämmer är inte så kul.

Så mitt råd skulle vara, ta en hälsocheck på hunden för att kolla att den mår bra och är frisk.

Sluta oroa er

Och tänk igenom vem som bestämmer hemma. Om det är ni, så behöver ni inte oroa er. Om det är hunden så ändra för all del på det INNAN bebisen föds.

Och talesättet att det inte går att lära gamla hundar att sitta är helt fel.

Det är aldrig för sent.

Lycka till och jag hoppas att er bebis får förmånen att växa upp med hund.


Bettson

Mina fyra barn har alla vuxit upp med hundar och det har aldrig varit några som helst problem.
Barnen lär sig ta hänsyn till djurens behov av vila och avkoppling, vilket många andra barn aldrig får chansen att göra.
Ska bara berätta en liten episod hur det kan bli om man inte tänker sig för vad man säger till "sin" hund.
Det är lite över 30 år sedan och jag skulle hämtas hem från BB med vår nyfödde son.
Vi hade en gammal combi och schäfertiken vi hade då låg som alltid längst bak i bilen. På den tiden var det inte så att det fanns barnbilstolar till små nyfödda babisar utan jag ställde in barnvagnsinsatsen bak jämte jycken och sa "nu får du vakta lilleman åt mig". Vi åkte hem och väl hemma skulle min man lyfta ut insatsen ur bilen, men det var en som inte alls ville acceptera detta. Matte hade ju sagt att jag skulle vakta lilleman åt henne, så då får minsann ingen annan ta honom.
Tilläggas bör att matte fick snällt tala om för hunden att hon var jätteduktig som vaktade babisen men husse får också röra honom.

Vi hade också en schäfer när jag fick mitt första barn. Var den bästa barnvakten man kunde tänka sig.

Alla mina 3 barn växte upp med hundar (först sc häfern sedan St. Bernhardshunden och till slut en Chow chow)), aldrig något problem.

Enda problemet var att när våra barn lekte med alla andra barn ute på gården så fick vi ta in hunden. För ingen fick ju springa efter våra barn när hunden var ute.
Inte heller kunde dom leka kurragömma (eller vad det nu heter) för hunden stod ju där där barnet var.

Problem blir det bara när man gör det till ett problem.

Elisabeth