Läste en intressant diskussion på ett annat forum och tänkte att den kunde vara aktuell även här. I programmet Ungt Val satt ungdomarna och verkade tycka att arbete var en rättighet, och att staten minsann skulle ge dem det. Men är det statens uppgift? Vart går gränsen för statliga uppgifter och individens skyldigheter?

Vad tycker ni?

Mänsklig rättighet? Kanske inte.

Medborgerlig rättighet? Ja, det tycker jag nog. Men det är ju något vi då får besluta om i god demokratisk ordning.

Det var de vänstervridna som sa det... Kommunister hela högen så givetvis tyckte de så!

Nu tror jag inte att jag förstår riktigt? Kan du utveckla?

Menade att det var lite nivåskillnad på rättigheterna, "Mänskliga rättigheter" ska väl vara i praktiken icke-förhandlingsbara. Du har rätt att inte bli torterad, punkt slut, exempelvis.
En medborgerlig rättighet är en förhandlingsvara som kan ändras efter rådande ekonomiska läge exempelvis.

Ex: Man har idag rätt till barnbidrag om man har barn. Men det är knappast en mänsklig rättighet. Ok, nu blandar jag "rätt" och "rättighet", men...

Jag menar att eftersom vi idag inte befinner oss i misär, samhället i stort, så bör vi vara mer generösa mot dem som inte har, men vill ha, arbete. Notera att jag inte säger att det är en skyldighet att arbeta, även om många säkert tycker så (ofta sådana som inte arbetar). Jag är f.ö övertygad om att de flesta vill arbeta.

Andreas - jag tror att det var meningen att ha starta en seriös och intelligent tråd... Inte att slänga skit eller försöka provocera.

Men är det verkligen statens uppgift att ge alla som vill ha jobb ett arbete? Har inte individen ett ansvar också? Jag menar, om det finns ett överflöd av matematiker kanske det inte är så smart att utbilda sig till det? Eller ska staten tvinga företagen att anställa?

Jag är kluven, visst ska alla som vill ha jobb kunna få jobb. Men jag tycker nog inte att ansvaret för den saken ligger hos staten annat än genom generella, långsiktiga satsningar, som att underlätta för företagen att anställa och göra det lättare att starta företag. (Naturligtvis har staten däremot ett stort intresse av att alla ska arbeta, om inte annat för att det är skattepengar och bidrag involverade.)

AMS kan de t ex skrota och satsa de pengarna på vård och omsorg, politikerna säger själva att 70% av alla tjänster förmedlas genom kontakter.

Självklart är det en mänsklig rättighet. Man skall har rätt att ha ett arbete så man kan försörja sig själv och sina barn, och känna tillfreds med att man är en del i samhället.

Ja jag är en vänster människa om ni inte visste det förut

Jag tycker att del av just problemet med "överutbildningen" är bristen på information från staten/kommunen. T.ex. IMER-programmet på Malmö högskola. Enstaka kurser är en sak, men om man lägger ner så mycket på att utveckla en stor treårig högskoleutbildning, varför lägger man det på något som knappt leder till några jobb? Känner så många som nu sitter där med en utbildning i integration och etniska relationer och är arbetslösa eller jobbar med helt annat. Man har bara rättighet till några års CSN, och man kan inte räkna med att ungdomar ska analysera jobbmarknaden innan de börjar studera. De litar på att om man skaffar sig en lång gedigen utbildning så ska man kunna få ett jobb...väl?

Finns inget som säger att inte både stat och individ har ansvar. Men att lägga 100% på individen, det tycker jag inte behövs. Kan inte staten också ha ett visst ansvar att försöka fixa jobb åt medborgarna? Om det är det medborgarna efterfrågar. Om valrörelsen inte handlade ett skvatt om jobb så kunde man kanske tycka att det inte har med staten att göra, men nu tror jag jobben blir en ganska viktig del av valrörelsen.

Tycker inte heller att staten ska garantera matematiker (eftersom det togs som exempel) matematikerjobb, men några andra arbetsuppgifter borde väl kunna skapas? Det är också viktigt att statligt anordnade jobb är ett VAL och inget TVÅNG, för blir man TVINGAD till ett jobb är man ju i praktiken livegen. Valde bort ordet "slavarbetare" eftersom det är ännu mer historiskt laddat.
Eller om nu matematiker är hopplösa att anställa (de är de inte, men i detta exempel så), så får väl staten bekosta en omskolning kanske.

Håller med dig om att det bästa är att staten satsar på långsiktiga åtgärder, men det behövs också arbeten här och nu och fort och genast. Istället för att betala ut A-kassa för att någon "ligger på soffan" (<=OBS! Stereotyp, men det är ju så det brukar låta) så MÅSTE det ju vara bättre att staten betalar ut LÖN till någon som GÖR något. Fast då får väl staten fan för att något stackars privat bolag missar en chans att tjäna pengar.



Och därför är det extremt viktigt med offentliga arbetsförmedlingar och åtgärder så att de människor som INTE har kontakter också ska kunna hitta arbete. Nyutexaminerade, personer som flyttat hit från andra länder, folk som flyttat inom Sverige och saknar regionalt kontaktnät, etc, osv.

Håller med Catlady om att det informeras för lite om vilka alternativ de unga har, hur arbetsmarknaden ser ut osv. En lång, gedigen utbildning garanterar inte jobb om man inte prickat den del av arbetsmarknaden där det råder brist på arbetskraft.

Det finns sådana områden till och med idag, det är bara det att folk vill inte ta de jobben. Om alla har rätt till ett arbete, då borde det också vara deras skyldighet att ta det som finns, eller?

Det är inte statens skyldighet att skapa arbete för alla som vill bli matematiker, däremot är det nog allt statens uppgift att se till att alla kan försörja sig (och det är billigast för staten om alla jobbar, ergo det ligger i statens intresse att få ut så många som möjlig i jobb).

AMS, som kostar miljardbelopp, förmedlar 1 fast tjänst per förmedlare och år hävdade Maud Olofsson på TV igår. Om det är sant är AMS den fetaste felsatsningen på länge. Det måste finnas effektivare sätt att få samma resultat utan skenmanövrar (låtsasarbeten via praktik osv), halvtvång och förtäckta hot om indragen a-kassa.

Jag kopplar ihop långtidssjukskrivningarna pga överarbete/utbrändhet med företagens rädsla för att anställa. De lassar hellre över mer och mer på de anställda de redan har än att riskera att dra på sig mer kostnader för att anställa en ny. Det blir ett ondskefullt ekorrhjul som vi inte verkar kunna stoppa. Kanske läge att förbättra villkoren för företagen, innan det blir värre?

Nog viktigare att förbättra villkoren för de anställda, som du beskrev som riskerande att bli utbrända.

Visst, många företag kämpar på en svår marknad. Men många företag gör rekordvinster. Känns som att det idag är i offentlig sektor, med ständiga omorganiseringar, nerdragningar, omflyttning av personal, det ena med det andra, som anställda oftast drabbas av sjukdom som kräver sjukskrivning.

Men jag ska nog ta en paus från den här debatten ett tag, hur intressant den än är, ska ägna kvällen åt obetalt arbete

Jag inkluderade offentlig sektor i "företagen", det var lite dumt. Naturligtvis ska förbättringar "drabba" alla som anställer folk, så att alla anställda får det bättre

Fast obetalt arbete låter fruktansvärt ineffektivt om man vill bli rik Pirum (om det inte är rikt på erfarenheter förståss, då är det en annan sak.)

Jag undrar hur det skulle fungera att erbjuda 6H arbetsdag, som V föreslog. Skulle det vara genomförbart, tro? Jag är inte säker på att kortare arbetstid skapar mer arbeten, bara kortare tid för folk att göra samma saker på - alltså mer stress för mindre pengar.

Jag ska studera, och det är ju i det närmaste obetalt så

Men, jag tror inte vi kan införa 6t-arbetsdag. Tyvärr. Varför inte? För att vi konkurrerar på en global marknad.

Annars vore det såklart rimligt med 6t arbetsdag. Vi är ju så enormt mycket effektivare än förr! Den mat vi äter producerar vi på mindre yta, på mindre tid, och med mindre folk. Samma sak gäller alla industriprodukter. Vi är dessutom, otroligt nog, friskare än förr. Så såklart skulle samhället gå att organisera så att vi bara behövde jobba 6t eller varför inte 4 dagar i veckan istället för 5.

Aha, du ska bli rik på kunskap. Bättre börda bär man ej på vägen än mycket mannavett (och öl, hävdade De Höges Sång ).

Det skulle vara rimligare för alla barnfamlijer också, som ska hämta och lämna på dagis/förskola osv. Alla skulle må bättre av det i längden. Synd att vi inte bara kan strunta i resten av världen och köra vårt eget race.

MEn om man gör det enklare att starta företag och enklare att driva dem skulle kanske fler våga satsa på att starta en egen firma? Som det är nu är det både krångligt och dyrt att komma igång, men det skulle väl gå att göra enklare?

Det kan knappast vara en rättighet att få ett jobb. I så fall är det en skyldighet att ta ett erbjudet jobb även om det är ett skitjobb. Eller är det nån bortskämd curlingunge det är frågan om.

Vad vet du om curlingungar? Blanda inte ihop saker och ting!

Det finns en viss skyldighet att ta jobb, annars kan A-kassa eller socialbidrag minska eller försvinna. Men en absolut skyldighet att ta anvisat jobb, det finns väl bara i Nordkorea antar jag.

Jo jag är beredd att hålla med om att det är en skyldighet att jobba och försörja sig i den utsträckning man kan, får och orkar.

Sedan är detta med statlig styrning och "överutbildning" något paradoxalt. Jag är själv arbetslös akademiker och vi är ganska många. Ändå är det regeringens mål att 50% i varje årskull ska vidareutbilda sig. Till vad???

Det stora problemet i min bransch är att majoriteten är anställda av kommuner och landsting (alltså staten), privata alternativ är få. Den stora flaskhalsen som gör att folk inte kommer ut i arbete är just att stat och landsting inte har råd att anställa fler. Det är paradoxalt att regeringen kan skjuta till pengar till nya utbildningsplatser men inte till anställningar för dem som utbildas???

Vadå, rättighet att få jobb Var då ? Vi har en skyhög arbetslöshet (trots Perssons försök att dölja den inför valet genom + jobb och förtidspensioneringar osv)

Tycker nog att det är opp till individen att ligga i ... OK ta ett sk. "skitjobb" tills något bättre dyker opp och vandra vidare ...

Tror inte ett dugg på bidragsförsörjning, det skapar bara passivitet och rädsla att gå ut i arbetslivet ...

Utan att ha läst alla inlägg så vill jag påstå att rätten till arbete borde vara en självklar rättighet.
Arbete = Du har din försörjning tryggad.. Har något att se fram emot och gå till.

Sedan så kan man ju diskutera reglerna... Ska du ta vad jobb som helst... bara för att ...
Ja det tycker jag... Så länge det inte är alldeles omöjligt för personen i fråga att orka
med det... psykiskt eller fysiskt.

Man ska inte få tacka nej till städjobb bara för att man har tre års universitetsutbildning.

Ett problem här kan vara att det inte finns lika många "skitjobb" som det finns arbetslösa.

I den marknadsekonomi vi har idag så BEHÖVS dessutom arbetslöshet för att få den flexibla arbetsmarknad som så många företag eftersträvar.

En liten nöt : Det finns för många arbetslösa. Detta är de arbetslösas fel, då de uppenbarligen inte söker jobben tillräckligt bra. Som recept ordineras sänkning av ersättningen, så att man piskar folk att söka fler jobb.

Ännu en nöt : Det finns folk som myglar till sig socialbidrag trots att de arbetar svart. Det finns dessutom folk som har a-kassa trots att de arbetar. Recept på lösning? Sänk ersättningen och ställ hårdare krav för att få socialbidrag.

En annan nöt : Det finns för få jobb. Detta är statens fel, då reglerna för företagande är för hårda eller krångliga. Som recept ordineras förslappade regler, så att man genom att exempelvis göra det enklare att sparka folk, eller sänka arbetsgivaravgifterna, lockar företagen att anställa fler.

En nöt till : Många företag fuskar med moms, svarta pengar och anställningar. Problemet är tydligen att skatterna är för höga. Receptet måste då bli att sänka skatterna.

(Förtydligande : Jag menar inte att det BÖR vara eller ÄR som jag beskriver ovan, men jag menar att det ofta låter så i debatten, där vissa pekas ut som tärande och andra som närande)

Notera dessa 4 nötter, som inte är så bra formulerade, men de ser ut som hasselnötter iaf :
* I de fall då den fattige medborgaren är "problemet" så är receptet PISKAN, hårdare tag ska ge en lösning. Att de flesta inte myglar till sig socialbidrag tas inte hänsyn till. De straffas som ren bonus. Straffet som styrmedel.
* I de fall då det rika företaget/medborgaren är problemet så är lösningen istället en MOROT, man ska BELÖNAS. Inte belönas för att man följer lagen (för det gör man ju ofta inte), utan för att man istället ska mygla lite mindre. Belöningen som styrmedel.

Kortfattat så verkar resonemanget vara som övrigt i samhället : Den fattige motiveras bäst med piska, medan den rike motiveras bäst med moroten. Underligt.
Borde det inte rimligen vara tvärtom?

I FN´s mänskliga rättigheter som Sverige har förbundit sig att följa står att ´envar har rätt till arbete´.

Då, på 40-talet när de mänskliga rättigheterna sammanställdes, kanske man inte hade tanken att arbetsföra skulle kunna livnära sig på bidrag utan snarare att staten skulle ha beredskap för att erbjuda arbetslösa ett sätt att försörja sig? Jag vet inte, det kanske mer var en målsättning än något som man visste hur man skulle lösa?

Samhällstjänst med lön i stället för socialbidrag/arbetslöshetsersättning? Skulle det fungera?

Halaj!

Nej, nej, nej!

Den poetiska eddan är inte alls så rusförhärligande som man kan tro.

Den höges sång, vers, stycke (el. vad det är)11.:
Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
Sämre vägkost
man ej släpar över fältet
än övermått av öl.

Som bonus knackar jag också ner nr 12:
Ej är så gott,
som gott man säger,
öl för människors ätt;
ty mindre en man
ju mera han dricker,
vet till sig, vad tankar han har.

//T/ som hittade ett par nödraketer längst in i kylskåpet när jag kom hem:-)

Problemet i siffror ( tråkigt sätt att se det?)

SCB’s Arbetskraftsutredning (AKU) som görs regelbundet visar att när arbetade timmar redovisas som 40 timmars arbetsvecka så motsvarar antalet arbetade timmar 3 170 000 arbeten.

Det innebär i sin tur att utslaget på vuxna under 65 år så ”arbetar” var och en ca 22 timmar utanför hemmet.

Att inte realisera 30 timmars arbetsvecka beror på bristande vilja/förmåga, mer än tillräckligt goda förutsättningar finns redan.

Kan det vara så att det finns organisationer som är beroende av ett utbrett missnöje för att rättfärdiga sin verksamhet?

Inte tycker jag att arbete är en rättighet.

Däremot tycker jag att man har en rättighet att få tak över huvudet och mat på bordet om man inte kan försörja sig själv. Är man sjuk eller av annat skäl inte kan få ett arbete så har man dom rättigheterna.

Likaså tycker jag att man har en skyldighet att försöka försörja sig själv om man är arbetsför. Både att söka arbete och att försöka behålla det.

Lite irriterad blir jag faktist när en fullt frisk femtioåring blir erbjuden jobb som vikarie i sjukvården. Denne har en adekvat utbildning osv.

Att då höra kommentaren: Inte skall väl jag som är femtio år behöva gå på vikariat, dessutom under sommaren då vill jag vara ledigt. Jag stämplar och jobbar i vinter i stället, med då får de faktist erbjuda mig en fast tjänst, annars får det vara.

När samma person sedan förfasar sig över hur illa städat folk har det, dom som arbetar och kanske till och med arbetar övertid för att få behålla sitt jobb. Då känns det som att man inte vill umgås mera.

Nu är ju gudsklov inte alla arbetslösa sådana. Många gör allt för att få ett jobb, men har kanske inte rätta utbildningen eller erfarenheten.

Tycker arbete är en rättighet att få utöva men inte en rättighet att få tillrättalagt om man är arbetsför.

Att arbete inte är en rättighet grundar sig nog i att jag tycker att ifall man inte får ett passande arbete så har man möjlighet att själv skapa sitt arbetstillfälle.

Rättighet att ha mat på bordet och tak över huvudet tycker jag nog att alla har.

Men skyldighet att försöka försörja sig efter bästa förmåga om man är frisk har man absolut.

Kloka ord

nuförtiden finns inte så många "skitjobb". för att söka städjobb så ska man oftast ha flera års erfarenheter, någon slags utbildning samt körkort.
eftersom det är så många som är arbetslösa och väldigt många ungdomar så kan även de s k "skitjobben" sätta höga krav på än det ena än det andra.

jag tror att de flesta som sitter med jobb och är en viss ålder tror att saker och ting är och fungerar som när de va yngre.

jag TROR att empatin och viljan till att förstå arbetslösas och sjukskrivnas situation inte är så stor hos de flesta med arbete. mycket av det beror troligtvis på "rötäggen" som roffar åt sig och gör allt för att lura systemet. som med allt annat så är det de som missbrukar systemen och bete sig illa som syns.

Jamen det här med dresscode på jobbet då?

Känner ungdomar som beklagar sig att de står utanför arbetsmarknaden. Men när man lite försigtigt påtalar att det gäller att smälta in på en arbetsplats för att få ett jobb, så blir det mothugg direkt.

Tex om man har spikes som är lila, tauteringar och piercingar överallt så faular man ut sig från många tillfällen att få ett jobb.

Jag vill inte påtvinga folk någon speciell klädsmak, har kanske inte så god klädsmak själv. Men jag anser att på jobbet så har man så att säga sålt sin tid mot betalning och då får man spela rollen. Man skall helt enkelt klä sig ungefär så som kunderna till företaget klär sig. Annars får man inga jobb.

Det är väl helt OK, för att inte säga ett krav att man har spikes, lila hår , tauteringar och en viss klädstil om man tex jobbar i en butik som säljer sådana kläder.

Fast jobbar man i kassan på ICA så gäller andra krav. Förmodligen så skulle man skrämma slag på gamla pensionärstanter så att de inte vågade handla. OCh vilken arbetsgivare skulle våga anställa dig då?

Privat så behöver man inte spela någon roll. Då kan man uttrycka sin personliga klädstil.

Fast vissa anser att de hellre går på soc än klär sig som en svensson även om det är på jobbet. Sådana personer är jag inte helt glad över att behöva försörja via skattsedeln. Men jag betalar gärna för den som är sjuk eller av något annat skäl som man inte kan rå för, är arbetslös.

Är man frisk och arbetsför så är det endast kriminalitet och prostitution som är giltigt att säga nej till i mina ögon.

Funderar lite på rubriken, och tycker nog att staten gör en rätt mycket för att man skall ha rätt till arbete, tex så brukar man starta stora vägbyggen i tider med låg sysselsättning och när försvaret bantas så flyttar en del statliga verk till dom berörda orterna.

Men man kan gå ännu längre, man kan tex införa medborgarlön, och man kan förbjuda all övertid och på så sätt tvinga arbetsgivarna att anställa folk, för problemet är ju att vi är färre som arbetar och dom som arbetar arbetar mer och mer, dvs risken ökar för utbrändhet och att bli långtids sjukskriven.

fast på ica går väl alla olika typer av människor och handlar? oavsett klädstil? (sorry kunde inte låta bli )

nu tillhör jag inte den gruppen av ungdomar med en speciell klädstil. tillhör ingen grupp alls, utan att jag inte har jobb beror på privata angelägenheter som jag inte vill ta upp på ett forum. (kör förresten med jeans, svarta enkla tröjor och färgglada linnen undertill. helt vanligt alltså.)

men att göra helt avkall på sin personliga stil kan jag förstå att många har svårt för. däremot så går det att tona ner sin stil lite beroende nu på vilken klädstil det nu gäller. som ung och arbetslös finns det inte hur mycket pengar som helst att ta ifrån, och då är det inte så kul att pengarna ska gå till kläder som lämpar sig mer åt timvikariatet man söker osv. för som ung är det inte fast anställning som gäller utan vikariat, praktik, timanställning osv. och det handlar allt som oftast inte om så särskilt långa tider. men till en fast anställning däremot så är det mer befogat med att införskaffa en särskild jobbgarderob.

det jobb som är lättast att få idag är som telefonförsäljare och det vet ni alla hur illa telefonförsäljare bli behandlade båda av sina arbetsgivare och folk som blir uppringda. det bygger ju verkligen upp ungdomars jobbsjälvförtroende.

Visst på ICA handlar alla slags mäniskor. Fast just gamla tror jag skulle bli skrämda av vissa klädstilar.

Just på ICA så är arbetsgivarens önskan att man har svarta byxor. Det är enda kravet. Tröjor brukar de hålla med.Sedan kan man tvätta ur hårfärg, föna håret i annan frisyr än spikes, ta bort de flesta piercingarna och avstå från att måla svarta motiv i ansiktet, typ ornament och tårar.

Det är faktiskt inte så dyrt.

Och de flesta människor har väl en "jobb-garderob" hemma. Själv sjavar jag gärna runt i jeans och stora tröjor, men tar alltid på mig något bättre när jag skall ut på jobb.

Att strikt säga att jag ändrar mig inte är detsamma som att man accepterar att vara arbetslös hellre än att göra avkall på sin klädstil. då tycker jag inte man kan begära att man skall bli försörjd.

VIsst kan jag förstå att man inte har så mycket pengar till kläder om man är ung och arbetslös. Men vore det inte bättre att kanske lägga de pengar man har på jobbkläder så att man får ett jobb. Då tjänar man ju pengar så att man privat kan anlägga vilken klädstil som helst.

Dert jag pratar om är just extrenklädstilar.

Inte vet jag, men jag tycker det vore smartare.

om vi säger att det är en ungdom, men egen lägenhet, nollklassad - alltså inte fått något jobb och därmed jobbat en viss tid för att få rätt till a-kassa då är det socialen som gäller. då har de en norm att hålla sig inom och i den så räknas ca 450-490kr till kläder och skor. inte så mycket alltså.

men visst kan jag hålla med om att många ungdomar prioriterar fel. även de med eget boende och räkningar osv. finns många som röker och gå ut och festar och sedan ändå klagar på att de inte har pengar. finns även de som inte förstår att man får dela upp sina inköp, man kan inte bara köpa eller göra sådant som är roligt utan fördela tid och pengar mellan roligt och "måsten".

själv tycker jag det här är en enkel situation. att bara behöva ändra lite på sin klädstil och sedan få jobb. en annan har ju mer komplicerat med lång sjukskrivning och annat bakom mig.

Jag håller med dig Bettsson, individen måste bjuda till lite själv också. Samhället kan inte anpassa sig efter varje enskild individ. I mitt arbete har jag ju särskilda kläder och det finns vissa bestämmelser. Tänk om jag skulle tjura och säga att "nej jag SKA ha högklackat och aftonklänning på mig och jag MÅSTE ha en massa ringar, piercingar och smycken på mig, annars inkräktar det på min integritet!" ...och sen vänta mig att samhället ska fixa mig ett sjuksköterskejobb.....nej det funkar ju faktiskt inte.

På samma sätt måste ju var och en ha ett ansvar för att utbilda sig till något som man kan vänta sig att få jobb inom. Hur skulle det bli om alla i hela världen utbildade sig till webdesigners och sen satt och krävde att samhället ska fixa jobb?

Just det. Och det är för sådana situationer som människor kan hamna i utan egen förskyllan som våra skattepengar skall gå till.

Man kan inte rå för att man blivit sjuk. Då ska inte skattesystemet belastas i onödan för att man inte vill ställa upp ppå arbetslivets villkor. Meningen är att pengarna skall räcka till de som verkligen behöver, som just dig.

Risken finns annars att en viss moderatlledare återigen gör ett idiot-uttalande som säger att vi sänker sjukpenningen till 50% så att folk kommer i arbete. Folk blir väl inte friskare för det.

Eller att en viss röd partiledare kommer att höja arbetsgivarinträdet vid sjukfall igen. Det gör ju att människor som du har minskade chanser att få arbete.

Allt beror ju på att en del människor överutnyttjar systemen och ser förmåner som rättigheter.

Ett annat uttalande jag hört som man kan se som att överutnyttja systemen.

Jag har inte tagit ut några dagar för vård av sjukt barn i år. Det måste jag göra, för jag har inte pustat fösterna på länge. När jag frågade om inte barnen skulle vara sjuka om hon skulle ta ut dagar för vård av sjukt barn, så tittade hon på mig som om jag vore tidernas idiot.

Det är min "rättighet" att ta ut dagar för vård av sjukt barn.

Yes, sa jag. Om barnen är sjuka. Vi var inte helt överenns om kraven för att ta vba dagar. Enligt henne så tog man ut sådana dagar när man behövde vårstäda. Och barnen kunde vara på dagis.

Inte konstigt att det som ostädat ut hemma hos mig när ungarna var små. Jag hade ju inget begrepp om systemet.

Läser med stort intresse, och det ni säger fick mig att fundera på hur stort förtroende man skulle få för en polis med 42 piercings, lila hår och synliga ansiktstatueringar (som f ö måste göras i utlandet, för respektabla tatuerare tatuerar inte i ansiktet, på händer eller kön).

Skulle man våga lita på en gynekolog/urulog med spikes och 2Kg mascara?

Hur mycket skulle jag tro på nyhetsuppläsaren om denne/denna hade trasig skjorta, kedjor i ansiktet och säkerhetsnålar genom kinderna?

Ni förstår nog vad jag är ute efter.

Samma sak gäller f ö språket. Hur mycket pengar skulle jag låta en bankman placera åt mig om han lät som om han nyss lärt sig rinkebysvenska som andraspråk och inget annat?

Hur gärna skulle jag låta en fröken undervisa mina barn i svenska om hon själv låter så här: "Assa ba, ja ba sa va att asså du kan ju inte vara riktigt navlad ba."

Än så länge har jag inte sett några av exemplen ovan, och det beror nog på att om man ser ut sådär, eller låter så, då får man inga jobb.

Är det då inte läge att ta på sig hela, rena kläder och lära sig prata som folk? Jag tror att det blir lättare att få jobb då. Egen stil och individualism får man ha på sin egen tid, men under arbetstid är tiden inte ens egen. Den tiden är köpt av arbetsgivaren, och då är det deras regler som gäller (inom rimliga gränser naturligtvis, ingen ska tvingas gå naken på jobbet eller på andra sätt förnedras).

Tja, ska man uppfylla patienternas önskemål, ska man helst inte vara mörkhyad heller..

I Frankrike hade vi busschaufför med stilettklackar, bar mage och tatuering på ryggen.
Piercing... när är det "olämpligt"; vid två hål, tre...?
Alla har inte kund/klientkontakt, då kvittar utseendet! Även bankkassörskor har börjat visa magen..

Hej!

Jag tycker att arbete är en skyldighet snarare än rättighet.
Ingen borde få pengar utan att göra någon sorts arbete i gengäld.

Linda

Tänkvärd vinkling.

Hur kan du påstå att arbete är en skyldighet..
när så många inte har en chans att få något?

Har du sökt alla jobb som AF erbjuder och därtill
tagit kontakt med företag och erbjudit dina tjänster...
men Tyvärr! ingen har plats för dig.

Hur kan du då påstå att det är en skyldighet?

Ta som ex... Grundskola är en skyldighet..
Den finns där för alla... Ingen kan komma och påstå att
han/hon inte får plats där.

Ang utnyttjare och bidragsfuskare... det är en helt annan diskussion.

Inte ens de som pga sjukdom, handikapp eller andra omständigheter inte kan arbeta fastän de vill?

Där är jag. Jag vill men kan inte arbeta.

Är sjukpensionär, eller har sjukersättning som det heter numera, och har mitt jobb kvar då ingen på företaget har kommit på att dom kan säga upp mig... Så min skyldighet är då att gå till mitt jobb som jag inte kan utföra pga mitt handikapp fast jag vill?

Nu har vi kommit in på ett sidospår tycker jag. Självklart kan man inte kräva att någon ska arbeta som inte är arbetsför. Frågan var ju om arbete var en rättighet.

Lady G skrev i trådstarten:


DET tycker jag är lite väl halsstarrigt. Däremot skulle jag inte säga att arbete är en skyldighet annat än för friska, arbetsföra individer.

Självklart så är arbete en rättighet som alla människor har men däremot så är det individens ansvar att söka jobb. Det går inte att bara sitta hemma och vänta på att bli erbjuden ett arbete för det fungerar inte så, vilket många människor tycks tro.

Och en sak som jag stör mig på det är att många företag/arbetsplatser kräver att man skall ha erfarenhet i branschen eller körkort. Hur har dem då tänkt att vi ungdommar någonsin skall komma in på arbetsmarkanden?

Självklart så finns det företag som anställer ungdommar och som inte har krav på att man skall ha körkort eller erfarenhet som tex McDonalds men då är problemet att det inte finns tillräckligt med jobb för alla ungdommar som söker istället.

Det känns tyvärr som att kontaker är väldigt viktigt om man är ungdom och om man vill hitta ett extra, heltids eller deltidsjobb.

Det är inte bara ungdomar som kan ha det kämpigt.

Så här sa en mycket kompetent väninna till mig när hon var 38 år.


Jaha, om de skall ha en chef som ska kunnan ungeför vad jag kan, då står det i annonsen att de söker någon som

har godkänd examina från universitetet
två utländska masters
tio års erbetslivserfarenhet i ledande ställning
någon som är max 25 år
och är man

Få ihop det om ni kan.

Hej igen!

Min mening är att ingen mår bra av att inte känna sig värdefull för omgivningen. Jag tycker att varje människa är skyldig att försörja sig, Ja.
Givetvis finns det en och annan som inte har någon som helst möjlighet att bidra p g a grava funktionella skador i samband med födsel eller annan olycka/sjukdom men jag tvivlar på att resterande inte skulle kunna bidra med något.
Om det vore ett optimalt Sverige vi levde i skulle man sett till att alla som t ex får a-kassa fick ge lite av sig själv, enligt min mening behövs fler vuxna i skolorna, äldre behöver stöd/tillsyn, det finns stränder att hålla rena. nattvandrare på gatorna mm mm. Ett par timmars arbete om dagen för den ersättning man får är det för mycket begärt?
Det är väl känt att möjligheten för den som gått arbetslös i mer än två år att finna ett arbete är i stort sett lika med noll. Det är viktigt att inte hinna dit och där kanske staten kan hjälpa till att fixa jobb om man inte hade krånglat till det så förbaskat.
Sen är det likväl individens skyldighet att anpassa sig till marknaden, finns det inga jobb som elektriker när jag utbildat mig till det, ja då får jag faktiskt ta ett annat jobb(sämre avlönat säkerligen) eller skola om mig.
Ibland kan det hjälpa att ta ett skitarbete som ingen vill ha, för det som händer i alla nya situationer vi hamnar i, är att vi får nya erfarenheter, andra sätt att se på saker och ting, kankse lite nya ideer o s v.
Jag är en småbarnsmamma och är inte ordentligt insatt i dagens politik, men tycka kan man ju.

Jag har själv aldrig varit arbetslös, så jag vet givetvis inte hur det är.....

Det är första gången jag "pratar" i ett sådant här forum, ville testa lite då jag blev nyfiken. Skulle egentligen bara prata lite trädgård men tittade in på denna sidan med. Är ledsen om jag rört upp era känslor.
Det var mest en test med mitt kort inlägg.
Men jag står för vad jag tycker.

Linda

Återigen så vill jag påpeka att skyldigheten att försöka försörja sig gäller de som är friska och kan få arbete.

Den skyldigheten är för att inte systemen skall bli överutnyttjade, så att det finns pengar till dig som ÄR SJUK och INTE KAN arbeta.

Det är ju bättre att man rensar så att de inte sänker din sjukersättning för att pengarna inte räcker till.

Bara för att man är sjuk så ska väl inte ens ekonomi utarmas år efter år bara för att vissa utnyttjar en förmån de inte borde utnyttja.

Sånt borde vara självklart , fast det är det nog inte

Bra Ingen som blivit upprörd, och som vanligt, om man blir upprörd så kanske man behöver tänka över varför man blir upprörd.

Ett problem idag är att det finns så få "tillfälliga" jobb (även om många är visstidsanställda osv), förr kunde man om man var arbetslös (och man) bara gå ner till hamnen en tidig morgon och hjälpa till att lassa av fartyg. Kanske inte så bra betalt, men ingen ratades, alla kunde hjälpa till. Sen fick ju den starke mer betalt visserligen, då man fick betalt per lass man bar.
Arbetslöshet är egentligen en ganska sen uppfinning.