Tack alla för intressant kunskap om såpa! Tur att jag har gått och funderat på det så länge i livet att jag fick till fälle att fråga just här på forumet.

Nu kommer en annan existensiell undran:
är det skillnad på folk som bor vid kuster och folk som bor i skogsbygder?

Jag har för mig att man säger att det är så, men jag har aldrig begripit vilken skillnaden skulle vara, för själv är jag uppvuxen i stan.

Folk som bor vid kusten kan inte andas när dom inte ser havet.

Folk vid kusten är inte lite kinkiga, när det blåser lite...
Jag är ett stadsbarn som har anpassat mej.

November förra hösten.

Inte tror jag att det är någon större skillnad på människor som bor vid kust och i skogsbygd.
Däremot så tror jag att deras livsstil skiljer sig,
Kustbor älskar båt och vatten ... Inlandsbor gillar att ströva i skog & mark.
Säger jag som är uppvuxen på landet men stadsbo sedan 40 år tillbaka och har nästan vattenskräck.

här är en infödd stockholmare mao stadsbo
som älskar havet o vill vara nära vatten
men kan absolut inte leva utan skogen
o ängarna o naturen.
så jag kanske e olika i mej själv
nej skämt åsido jag tror
att de inte beror på varifrån man kommer
de e nog så att intresset avgör våra skillnader
inte varsifrån man e

Jag tror också att det har med intressen och naturliga förutsättningar att göra, och som kustbo är nog intresset för havet och fiske m.m. naturligt, medan inlandsbon föredrar fastare marker, plockar bär och svamp, jagande m.m. Däremot ser jag en ganska klar skillnad på folk från byar eller mindre orter (kommer själv från Lycksele) och folk från större städer (t.ex. Umeå). De senare tenderar att prata fortare och stannar aldrig för att småprata, medan "vi från vischan" finner det naturligt att stanna upp en stund och prata med vårat lugn!

/Ann-Louise "född inlandsbo för närvarande kustbo"

Hmm..jag är uppvuxen vid Vätterns strand med stora skogar runt omkring mig. Jag trivs bra där. Men jag trivs också bra i stan (om man nu får kalla nåt annat än Sthlm för stan), kan inte tänka mig att bo för långt ifrån tätorten. Kan däremot inte tänka mig att bo i storstan, med trafikbuller och betong omkring mig.

Kan det vara därför jag köpt en villa med några få km till city men har naturreservatet kant-i-kant med tomtgränsen och dessutom utsikt över Vättern? Antagligen...undermedvetet isåfall, det var inte förrän jag läste denna diskussion som jag konstaterade sambandet...

Själv har jag haft olika faser i livet, många år i uppväxten delade mellan stadsnära och kustliv, sedan mitt i smeten i ett antal år och nu mitt ute på landet i en by. Alla är nog inte renodlade heller, just nu vill jag ha grönska och sol och bördighet. Förr ville jag ha friheten i hav och vind. Och ett tag friheten som finns i stans alla möjligheter. Nu vill jag ha friheten som finns i att bygga ett hem att utgå från. Kanske behöver man inte välja definitivt och kanske förändras man.

Visst förändras man, men frågan är ändå om inte en del männinskor har en väldigt tydlig gräns för var man "måste" bo. Jag tycker skogen är vacker och kan promenera i den utan problem. Men HAVET det kan jag INTE vara utan. Jag har bott både i stan och på landet men det finns inte i min värld att jag skulle flytta till skogen!!! Jag säger som Louise; folk som bor vid havet kan inte andas i skogen...Och jag ÄLSKAR när det blåser!

Jag tror inte att man behöver göra frågan så existensiell . Om man tittar på geografiska skillnader i Sverige så är tex dialekter ett bra exempel. De största skillnaderna uppträder när hinder (geografiska) uppstår i utbytet mellan populationer. I Sverige är det framförallt skogen som utgjort hinder i resandet, man kunde ganska enkelt färdas på vattnet, längs kusterna och in i landet via floder/älvar. Därför så tror jag INTE att det är så stora skillnader mellan mellan folk som bor i skogsbygder och folk som bor vid havet. Det är i alla fall större regionala skillnader som beror på att man inte haft så stort utbyte , skogen har utgjort en hinder.

Jag är född och uppvuxen mitt i sta'n i Stockholm. (S:t Eriksplan resp. Hötorget/Stureplan) Mer asfalt kan det inte bli! Har dessutom bott i Hannover resp. Frankfurt. Ännu mer asfalt.
Det har gjort att jag värdesätter allt grönt idag. Är rent "fjollig" med mina växter.
Alla gamla stockholmsvänner som kommer och hälsar på frågar jag: Hör du tystnaden? (Lyxvara idag!!) Känner du den rena luften? (Oxå lyxvara.)

Det lustiga är att mina "bybor" och mina arbetskamrater tycker jag är konstig som kan flytta från storstaden till vischan, men stockholmarna förstår det alldeles utmärkt!!

Jag är en smålänning som flyttar ner till lundaslätten. Här kallar folket minsta lilla dunge för skog! Landet för en skåning är en gigantisk åker med ett hus omgivet av några träd mitt i...

Jag saknar de småländska skogarna och sjöarna när skåningarna talar varmt om havet. Havet som jag tycker mest är blåsigt, salt och kallt!

Fast trots detta så gillar jag skåne. Klimatet är MYCKET trevligare här och snön är hyfsat sällsynt!

Jag har alltid bott vid vattnet, så att vara utan dess närhet känns fel på ngt sätt. Trivdes inte att bo inne i stan, ville bums tillbaka till skärgården där jag kunde ANDAS! Visst är skogen skön att promenera i men skulle inte kunna bo mitt i den, skulle känna mig instängd. På någon sätt vill jag se öppna landskap och känna havsvinden på ansiktet för att må bra.

Jag växte upp på en bondgård med utsikt över Vättern, men med storskogen i ryggen. Utan syskon och lekkamrater så blev det så att jag sökte mig ut i skogen. Där lekte jag och till slut visste jag var djuren och olika växter höll till. Måste säga att den miljön har präglat mig starkt.
I skogen, även på natten, känner jag mig trygg och skyddad.
Senare flyttade jag till Gotland, bodde där i 20 år och lärde mig att älska havet, ja, kanske stränderna framför allt...(Vill helst ha dubbla flytvästar innan jag sätter mig i en liten båt. )
Och nu har jag flyttat tillbaka till min barndoms trakt. Med skogen i ryggen och med utsikt över Vättern. Känns verkligen som att komma hem.
Skogen är fortfarande det ställe jag söker mig till om jag är deppig eller behöver lugn eller stimulans....
Men under åren mellan 19 och 25 flyttade jag runt mellan olika storstäder i världen och det passade mitt liv just då. Alltså tror jag att jag har anpassat mig efter omständigheterna, men alltid haft den ursprungliga präglingen i botten. Skulle få väldigt svårt att trivas i en stad numera.

Och jag är född på ostkusten, där skogen växer ner till vattnet, där öarna är trädbevuxna.
Bodde några år i Dalarna men flyttande för 30 år sedan till västkusten.

Till havet med kala klippor och vind
*jag älskar när det blåser* men avskyr regn.

Min dröm är att om några år (pension) kunna flytta till Österlen i Skåne eller i alla fall söder om Hallandsåsen, till det böljande öppna landskapet där förutsättningarna att kunna odla är så mycket lättare.

* Sverige är fantastiskt *

Särskilt nu när bokskogen i norra Halland slår ut och allt doftar och grönskar. Vi är verkligen previligerade som bor i Sverige

Väldigt vacker hemsida du har Åsa!

Intressant det ni berättar.

Kurt som tar ut kulturhistoriska svängar och jag kompletterar med vad jag har läst mig till under studietiden:

Att man i kustnära områden oftare var djupare religiös då näringen var "opålitlig", fiskfångsten var inte kontrollerbar på samma sätt som grödan. Men samma religiösa fenomen uppträder ju i skogsområden som t.ex Örkelljunga i norra Skåne, bibelbältet kring Örebro eller kring Jönköping förklarar inte detta. Att kvinnorna hade en högre status i kusttrakter då hon fick ta ansvar på land när mannen var ute på havet. Att kustnära samhällen inte markerade gränser mellan tomter som man gör innåt landet (varför kommer jag inte ihåg, kan det vara att dessa samhällen hade större behov av samarbete?). Men detta är ju en historisk tillbakablick.

Jag tror att idag är skillnaden den att man har möjlighet att välja livsstil. Och välja olika livsstil under olika faser av livet. Välja mellan att vara stadsbo eller landbygdsbo. Många väljer också mellan de diametrala motsatserna under livets gång - att vara mitt i smeten i världens metropoler eller avskildheten. Troligen kommer det kanske att bli så att man t.ex. ska behöva vara fem generationer tillbaka malmöbo för att räknas som sådan, att försvinna. Och det är väl bra det.

Begreppet "trygghet" i relation till naturtyp, som någon nämner, är också intressant. Att skogen ger trygghet är självklart för många. För mig är det totalt obegripligt att man kan känna sig trygg i skogen - där kan ju dölja sig vad som helst! Jag däremot känner mig trygg på slätten eller vid havet - där har man full koll på vad som händer! Det är nog den naturtyp man hade omkring sig som barn som ger definitionen.

Jag har som många av er andra bott på många olika ställen i landet, och alltid ger det en pusselbit om en själv. Begreppet om "instängdhet" och att "inte kunna andas" är nog fenomen som uppträder för någon som är van att kunna se horisonten. För att ha mig själv som exempel:

På resor i otroligt vackra och bergiga länder som Norge och Österrike kan jag se och njuta av naturscenerierna - men jag får samtidigt en gnagande panikkänsla - av just instängdhet. Det småländska skogssjölandskapet eller det liknande i Dalarna - ja, det är så svenskt och så vackert - men instängdheten gör sig påmind för mig även här. Västkusten då? Ja, här har man havet och friheten, men inte heller här känner jag riktig glädje för det "vackra". Kuststräckan från Göteborg och norrut gör mig tungsint, den framstår för mig som ett öde månlandskap. Nej skärgården ska vara grön - som t.ex. den i Blekinge!

Jag trodde att jag skulle få en massa fördomar om hur folk är, när jag kastade ut min fråga: som att folk i skogsbygder är introverta och misstänksamma och att kustfolk är tolerantare mot främlingar. Sånt har jag hört som barn - men det var ju skönt att det inte dök upp.

Ja, människan är ett underligt djur. Men det finns nog en obotlig naturromantiker i varje svensk själ som älskar "sitt" land på ett alldeles speciellt sätt. Det är sånt här jag går och funderar över när jag krafsar i min täppa.

Den sista tidens väder med regn, hagel, kyla och bara sol några futtiga minuter emellanåt, har fått mig att börja längta till Grekland igen....

Jag har behov av närhet till vatten och helst salt sådant för att känna att jag har förbindelse med övriga världen. Men helst vill jag att det ska vara en stor skog med härliga gläntor och ängar bakom huset... Kanske också en dal, ett par fjäll och den härliga rymd som skapas mellan dem - och så några böljande platta Van Gogh jordbrukslandskap emellan förstås. Gärna vinter med snö hela året uppe på fjällen, och så heta långa somrar och kalla isiga vintrar där jag bor... Förresten - ett par fjordar i närheten och branta fjäll som rasar ned i havet mellan vidsträckta sandstränder och västkustska svenska mjukklippor, lite kalkstensschiffer här och var, ett par vingårdar, olivlundar och så en rejäl öken på ett par mils avstånd. Och just det ja - allt på en ö förstås, utan fast broförbindelse till något fastland. Ett par, tre timmars båtfärd från en stor, aktiv och livlig stenstad.

Men först av allt hav. Sedan skog och äng.

Jag längtar aldrig till Grekland, eller till solen nån annanstans...
I värsta regn tänker jag att vad mysigt det skulle vara,
om jag installerade mitt lilla växthus med fika- o läshörna...

Hmmm... jag skulle kunna tänka mig att "kustfolk" inte så blir så långa, istället lite vindpinade och korta, men annars...?
Båda kategorierna lever ju i naturen.

Nej, jag tycker den avgörande skillnaden måste föreligga mellan stadsfolk och de som inte frivilligt vill bosätta sig så.
Mellan de som ser som viktigaste mål i livet att bo så centralt som möjligt, och dem som strävar i motsatt riktning!

Både havet och skogen har ju sin tjusning det går ju liksom inte att jämnföra,själv gillar jag att segla på sommaren och gå i skogen och plocka svamp på hösten