idag fångade katten denna vad är det för något??? är så dålig på möss råttor mm



blääääää ville inte gå närmre för kan leker och kastar den åt alla håll....
och sen ska han in och kela SKULLE INTE TRO DET

ingen som vet?????

Jag gissar på sork.

aj då det var det jag var rädd för då kanske det är dom som äter mina växter clematisen ...måste ut och kolla efter hålor....

Men har inte sorkar kort svans?
Här kommer katterna med knubbiga gnagare med kortsvans och jag har alltid trot att det var sork.

Jag är med andra ord inte heller så fin på det där med gnagare.
är bara glad att katterna tar dem, så slipper vi få sorkhål i kräsmatta, rötter uppätan, möss i hönsmaten osv.

ja men vad är det då????????

Min första tanke var sork, men jag vet absolut ingenting om gnagare och inte vet jag nåt om andra äckliga djur heller, för den delen

Min nästa tanke var mullvad och därför följde jag tråden för att kolla om jag hade rätt

Det här hittar jag på susning.nu:
Sork, ett däggdjur som lever i skogen och i odlingslandskapet. Det finns ett flertal arter, i Sverige har vi två. Ängssorken, Clethriónomys glaréolus, blir 8-12 cm, svansen 35-70mm. Vattensorken, Arícola terréstris, 13-22 cm, svans 60-100 mm. (Möss har längre svans än kropp, smalnar av framåt och rör sig kvickare).
Nån annanstans (har glömt var) hittade jag det här om mullvadar:
11-16 cm långa med 2-5 cm lång svans.

Så utifrån din bild tror jag fortfarande på sork

Margith tack!!!! jo tänderna tyder ju på att det inte är mus....
vi säger att han fångat sork jag tror det jag med....men jag trodde inte att det fanns här
möss ser jag men....

En bildsökning på Googles gav bl a denna bilden på Ängssork. Skulle kunna vara en sådan din katt fångat eller hur.

Åkersorken har kort svans.

Åkersorken finns i hela Sverige utom på Gotland. Man känner igen den på att den har kort svans, bara 3-4,5 cm lång och att denna är tydligt tvåfärgad. Kroppen blir 9-13 cm. Liksom andra sorkar har de väldigt små öron.

Man hittar dem överallt där det finns tillräckligt mycket växter för att de skall känna sig trygga - de finns på åkrar och ängar, i diken och i öppen skog osv. Ofta flyttar de en bit upp mot skogen på våren, och sedan tillbaka till ängar och fält på höstkanten.

Sådana här har min katt fångat två stycken i sommar. Trodde det var råttor men såg nu att det är Vattensork.



Vattensorken är den största sorkarten näst efter bisamråttan som är inplanterad från Amerika. De finns i hela landet.
Vattensorkarna blir 16-19 cm i norr och 14-16 cm söderut. De växer hela livet och de beror antagligen på att de sällan överlever mer än en vinter.
Att de blir större norrut beror på att det är kallare där, det är svårare för ett litet djur att hålla värmen än för ett större. (Detta är en allmän regel, våra svenska vargar är större än de italienska och spanska, nordamerikanska pumor är större än sydamerikanska.)
Vattensorkarna gräver gångar i strandbrinken och finns det inte vatten i närheten slänger de upp jordhögar som många tror är mullvadshögar. De äter gärna vattenväxter, eller om de bor uppe på land, grönsaker, frön, rötter och rotfrukter till trädgårdsägares förtret. På höstarna kan de skövla ordentligt då de lägger upp sitt vinterförråd.

De simmar gärna och har päls på fötterna i stället för simhud. Bakfötterna är ganska stora och på dem sitter det doftkörtlar som den gnider in sig med. Hanarna stampar med fötterna i marken samtidigt som de darrar med svansen för att stampa in sin lukt i marken, och lukten talar om för andra sorkar vem som bestämmer på detta området. Kommer det en annan hane skriker de åt varandra medan de slåss. Kommer det en hona genomför hannen en uppvaktningsritual innan de parar sig i vattnet.

Efter ungefär 20 dagar föds 2-8 ungar i boet som ligger under marken och är fyllt av torrt gräs och fina rötter. Ungarna väger
5 g när de föds men växer snabbt och är könsmogna redan efter
4 veckor! Honan hinner med åtminstone 2-3 kullar per år.

Vattensorken kallas också mullsork, och kan finnas långt från vatten! Jag har den själv i min trädgård, där den gräver gångar i marken och äter av rötter, gärna av mina rötter.

Jag har mina egna "knep" för att hålla den på sin plats, och ha min plats någotsånär ifred. Främst är den inte intresserad av att gräva under en kortklippt gräsmatta, utan vill ha lite vildvuxet och gärna skyddat på olika vis. Genom att skapa "oskyddade ytor" (för den alltså) håller jag den på sin plats.

De är söta, och vi samsas. Ibland till och med hjälper den mig! Jag har ett jordgubbsland som jag inte orkade sköta i höstas. Det var totalt vildvuxet och revade sig friskt och blev alldeles för tätvuxet. I våras hade mullsorken gallrat åt mig, och ett finare jordgubbsland än vad jag haft i somras, får man leta efter Godare jordgubbar - och fler - får man också leta efter.

Men jag vet Jag är Kärringen-mot-strömmen ... och jag begriper inte själv varför "skadedjur" är mina "glädje-djur"...

... Jo, det gör jag ju ... Det är så enkelt, som att om man vill "gå emot naturen" så får man faktiskt slita sig blå , det är en evig kamp. Men om man "anpassar" sina villkor en smula, blir det mer som ett samarbete...

Och jag är inte så "noga" med att allt ska vara så vackert och perfekt... jag är hellre "glad", och "delaktig".