Vi har 3 katter, alla lika underbara med olika personligheter.

Men hanen, jagar de andra och "misshandlar" dem flera gånger om dagen. Och man hör hur de skiker av smärta när han kör i klona i dem.
(Samt att han markerar innomhus varje gång han kommer åt, trots att han är kastrerad)

De andra katterna är jätterädd för honom och stryker från gömplats till gömplats.
De är alla utekatter med kattlucka som de kan gå in genom.



Och nu kommer mitt problem, vad gör man åt det???

Det ska finnas ett medel på djursjukhuset som lugnar katters beteende. (Kommer inte på vad det heter)
Felet är bara att han är bara hemma 2 minuter för att äta, sedan går han ut igen...
Att göra honom till innekatt är inget alternativ.


Att lämna bort honom är inte heller något alternativ.
Bara en fråga: får man avliva en katt hur som helst, eller måste man ha giltliga skäl, som sjukdom, eller ålder för att göra det?


Jag sitter och gråter, för vem har rätt att bestämma att någon annan ska leva eller inte. Men vad ska jag göra istället för att se till att han inte skadar de andra katterna hela tiden?

Han är så kelen, och så glad när han kommer hem att få bli klappad.
När han är påväg hem så hörs det lååång väg för han skriker och hoppas att vi ska komma och möta honom så att han kan bli klappad lite tidigare än om han hade behövt gå hela vägen hem.
Han följer alltid med ut och går när vi ska någon stans, han kan gå en halvmil utan problem...


Är det någon som har tips på hur man avvänjer katter från att jaga andra katter???
Det räcker inte med att vi säger till honom, för han är så inställd på jakt när han väl sätter igång att inget förmå honom ändra riktning...

Ja jag tror att man får ta bort utan någon viss orsak.

Det där medlet du talar om tycker jag du ska prova, blir inte det bättre så borde du se om det inte är nån som kan ta över din katt och ha avlivning som sista alternativ.

Tycker inte att du ska må dåligt av situationen, hur det nu än blir så är det ju för kattens bästa du gör det.

Själv har jag två ute katter, Tiger och Puman. I början innan "Lilla Tiger" kastrerades så tyckte in Puman att han va nån höjdare, men nu kan dom nog inte va utan varandra. De gosar inte med varandra och så utan de busar och leker och verkar bara vilja ha varandra i närheten.

Angående katter som jagar andra katter så har jag tyvärr inte nått råd där...men det kanske nån annan har..

LYCKA TILL!

Jag personligen tycker iofs att du har ett "giltigt skäl".
Det är ju inte rättvist mot dom andra katterna.
Tycker att även dom har rätt till ett liv.
Dessutom har du ju ingen koll på vad han hittar på med andra djur (förutom dina egna) när han är ute på sina äventyr.

Det läkemedel du tänker på kan vara Clomicalm.
Jag själv tror väl inte på det som en permanent lösning på problemet.

Man måste inte ha något skäl - men veterinären har rätt att vägra. Medlet du nämner, är det Feliway eller Felifriend? (Felifriend kanske skulle funka att ha på de andra katterna *funderar*)

Prova omplacering istället? Han kanske skulle trivas bäst som ensamkatt?

Vi ringde vetrinären och det enda svaret som de kunde ge var att "sitta och titta honom i ögonen tills han vet att det är vi som bestämmer".


Feliway tror jag inte skulle funka eftersom han knappt är innomhus...

Ja, man får avliva katter utan anledning.
Men du har ju i och för sig en anledning, din katt har ju eventuellt beteendestörningar.

Men jag tycker att du ska prova att omplacera honom först, om du har möjlighet till det. För han kan ju trivas bättre, som nån annan skrev, som en ensamkatt.

Jag är i och för sig inte någon expert när det gäller katter men jag vet i varje fall om att du behöver inte ha något själ för att få avliva ett djur. Det enda de kan fråga är varför och kanske hjälpa dig med en omplacering, händer ibland att någon just varit där och tagit bort sitt djur pga sjukdom tex och uttalat att de gärna vill ha något annat. Det har hänt mig med en hund en gång.

Att ge någon form av medicin tror jag inte heller på som alternativ tyvärr.

Om du tänker på omplacering så kolla först upp om det bara är mot era egna katter han beter sig "illa", annars hjälper det inte att omplacera för han hittar andra då att ge sig på, tror jag och det är inte roligt.

Att sitta och titta honom i ögonen tills han vet vem som bestämmer funkar säkert bra på en hund men knappast på en katt. Hunden vill av naturliga skäl ha en ledare som talar om vad den får och inte får, en katt är en ensamströvare utan ledarhjälp.

Jag tror din katt ska vara själv, han verkar väldigt dominant och ser till att de andra "håller sig på mattan". Finns ingen anledning att ni ska sätta igång och "vänja hon av" ett naturligt beteende. Antingen får ni lära er katters beteende eller så får ni avliva/skänka bort honom. Han kanske är sjuhe..vetes råttjägare. Tycker att medicinera bort ett djurs helt naturliga beteende gör att vi människor börjar vrida och vända på saker vi inte har med att göra. Inget konstigt att katten är kelen mot er, ni står ju högre i rang.

Kan inte ser någon skillnad mellan min förra häst och er katts beteende, hon var oxå väldigt dominant (markerade dock inte revir). Där handlade inte om att "förmänskliga" djuret utan helt enkelt lära sig och få henne med på spåret.

Håller med, prova att placera om honom. Han vill nog helt enkelt vara en ensamkatt. Katter är ju inte flockdjur. Trist att det inte fungerar.

Det här låter bekant.
Hade en katt som betedde sig likadant + att han även rymde.
När han skulle kastreras vid 10 månaders ålder så visade sig att att han bara hade en synlig testikel. Den togs bort.
Några månader senare blev han opererad och den andra skulle letas fram i buken. Inget speciellt hittades och han syddes ihop igen.
Eftersom han fortfarande betedde sig som en okastrerad hankatt så fick han en hormonspruta en gång/år som tog bort detta.
Jag märkte direkt när sprutan slutade verka och beställde tid bums.
Så höll vi på i 8 år och då vid ett veterinärbesök så kände veterinären en knöl. Det blev operation igen och ut plockades den största testikel vet hade sett på en katt.
Efter det behövdes inga mer sprutor.
Jag tycker absolut du ska ta upp problemet med veterinären.
Testa en spruta och se om han lugnar ner sig.
Du märker skillnad inom 1-2 veckor.

Klura:


Jag skulle jättegärna testa en spruta, men när vi ringer till djursjukhuset så säger de att det FINNS INGEN SPRUTA ATT GE!!!!


Har du någon aning om vad det är för spruta???


Vad säger man till vetrinären om de fortsätter vidhålla att det inte finns något att göra???

Ibland (ganska ofta) funkar p-spruta. Även på kastrerade hanar.

Ring runt till olika veterinärer. Även fast det kanske ligger för långt bort för att åka dit, kanske de kan komma med något råd?

hur länge har det pågått?
var han den första av alla?

jag har en hankatt (kastrat) som gav sig på dom andra med , men efter ett tag lugna han ner sig . han har lixom betat av dom 1 efter 1 men nu är det lungt faktiskt , han är mer vold än tam och kommer hem för kel,kärlek,mat och gosa lite med tjejerna

den andra hankatten vet att han är sur men dom kelar iaf ibland om min får komma fram först

och avliva får man göra hur som helst , katter avlivas ju på löpande band numera . avlivning hos vet kostar runt 350 kr oh då somnar dom bara sen kollar vet om hjärtat stannar , men i vissa fall har dom ingen möjlighet att ta hand om katten utan det får man göra själv

droppar finnes , har hemma nu som vi ska testa på kaninen nämligen =) hon ska ha 1 droppe per dag i 30 dagar och kosta 120 kr , kan vara värt det o billigare än en tänkbar avlivning

alternativvt kolla på zoonen.com där finns kunnigt folk eller katt.se eller katter.nu

får man avliva en katt hur som helst, eller måste man ha giltliga skäl, som sjukdom, eller ålder för att göra det?



Ja det får man, men jag tycker inte att man skall göra det själv. Det är bättre att få hjälp av djursjukhuset, jag är för blödig att avliva ett husdjur.

Det finns regler för hur djur skall avlivas, tror att det är jordbruksverket som har utfärdat vilka regler som gäller.

Nu tror jag i och för sig att du har missförstått AvalonCs fråga, men för att kommentera ditt svar. Nej, man får inte avliva en katt hur som helst.

Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller:
L 24, DFS 2004:7

Ja jag inser att jag har tolkat frågan fel. Läste rubriken och där av att det blev fel.

Jag minns inte exakt vad det var för spruta, det var några år sedan.
Men hormoner var det, (östrogen?) samma som honkatterna får.
Troligtvis sk P-spruta.

Dropparna som Pinhead skriver om låter intressant.
Undrar just vad det kan vara för nåt?

du kan höra av dig till mig angående dropparna på peter.lindvall@soderhamn.com så ska jag kolla med tjejen som håller på med det =) bara o maila =) så hjälper jag dig hjärna med frågan

Mvh Peter

Nu är detta en gammal tråd och problemet har säkert löst sig, men jag vill ändå framhärda att det är ägaren till djuret som är skyldig att bestämma över djurets väl och ve, liv och död.
Man måste. Man kan inte skaffa djur och sedan förutsätta att någon annan ska ta hand om problemen som uppstår, det finns inget som säger att någon annan lyckas bättre där man själv "misslyckats".
(Påstår inte att du resonerar så här utan talar rent allmänt om folks syn på husdjurshållning).

Tycker det här är ett jätteviktigt ämne som är värt att diskutera om och om igen. Det är alldeles för mycket djur som valsar runt bland olika ägare där den ene säger till den andre efter vartannat att "du måste lova att inte sälja honom/henne vidare" och alla tror att någon annan klarar det stackars djuret bättre.

Det finns heller ingenting som säger att nån annan inte kan lyckas bättre bara för att man själv misslyckats.

I just det här fallet låter det som om hanen kastrerats vid hög ålder, och då kan de behålla delar av normalt hanligt beteende (t.ex. aggressivitet mot andra katter och att markera med kiss). I så fall kan det mycket väl vara så att bägge problemen försvinner om katten hålls som ensamkatt - katten behöver då inte försvara revir mot två andra katter i huset.

Jag misstänker också att just den här katten kanske borde hållas som innekatt, den är antagligen mycket aggressiv mot andra katter och hundar utomhus och löper stor risk att bli skadad. Det är klart den kommer att klaga ett tag - den vill ut och försvara sitt revir! - men det går faktiskt ganska snart över.

Å andra sidan har jag ingenting principiellt emot att man avlivar katter man inte klarar att ta hand om heller. Det finns ingen anledning att sätta nån slags moralisk aspekt på det.

Men mitt råd vore att lämna bort katten, förslagsvis till ett katthem för utvärdering och omplacering eller till en katt-lös bekant med överenskommelsen att man betalar avlivning om problemen blir kvar.

I vilken utsträckning är veterinärer i Sverige beredda att avliva i övrigt friska djur? Vad jag förstår så gör inte veterinärer det i många länder, de följer i princip Hippokrates ed .

De veterinärer jag har varit hos avlivar djuret (nu snackar vi hundar/katter/kaniner/marsvin o.d på begäran, men de frågar naturligtvis varför och påpekar att de tycker att det är synd. Och visst, hur kul är det att avliva ett djur? Det är hemskt nog att vara den som tar beslutet att det ska avlivas.

Jag utgår från att det är upp till varje enskild veterinär att besluta MEN jag hoppas att de flesta veterinärer avlivar friska djur om ägaren begär det, för att undvika att ägaren antingen försöker avliva djuret på egen hand eller släpper lös det. Eller, i värsta fall, behåller ett djur de inte vill ha och behandlar det illa.

Men min åsikt är också att omplacering är ljusår bättre än avlivning.

Min veterinär har vägrat avlivning för friska katter när han ansett att det saknats skäl (det finns ju dessvärre en del som tycker avlivning är användbart när men lessnat på djuret). Fast han jobbar med stockholm katthem och har sett till att katten blir omplacerad.

Och angående att man inte ska "skyffla över problem" så finns det många solskenshistorier på katthemmen och djur som inte trivts/betett sig illa i ett hem som sedan funnit sig utmärkt till rätta på annat håll.

Ja, självklart gör det det, men ska man som enskild individ räkna med att någon annan tar hand om mina problem när djurägandet inte blev så rosenrosa som jag hade föreställt mig?

Jag menar bara att man måste tänka sig för innan man skaffar djur och bestämma sig för att det här djuret är mitt och jag ska hålla ut så länge det någonsin går och lösa de problem som uppstår och ta det fulla ansvaret för det här djurets väl och ve.

Jag håller med dig fullt ut!
Men i alla fall i det här specifika fallet så var det ju 2 katter som inte mådde bra pga stryk, och en som förmodligen inte var så lycklig, så att förändra situationen radikalt kan vara att ta ansvar. Ibland kan det vara bättre att välja nya lösningar över gamla problem.

Men naturligtvis finns det idioter som ger upp för lätt eller som är för bekväma. Själv kan jag tänka mig omplacering om liknande problem dök upp bland mina katter, men jag skulle nog följa upp och ta det yttersta ansvaret för djuren ändå, dvs följa upp och om det inte funkade i det nya hemmet skulle kissen komma tillbaka eller liknande.
Uppfödare till våra katter (och de flesta andra uppfödare också skulle jag tro) har tex kontrakt på att de inte får säljas vidare utan att hon har godkännt hemmet och att hon då har rätt att köpa tillbaka dem. Vi får heller inte avliva hur som helst och så vidare. Katthemmet har för övrigt samma avtal.

Menar du då BARA fysisk sjukdom hos katten som "skäl", eller även t ex familjeskäl eller ev allergier hos ägare?

Jo.

Men i det här specifika fallet så var det hennes fråga om man som djurägare har rätt att bestämma över sina husdjurs liv och död som jag lyfte upp, inte hennes katter eller hennes sedemera val - som sagt tråden är gammal.
Kontentan av det jag vill ha sagt - det är varje djurägares skyldighet att bestämma över sina djurs liv och död, inte bara skyffla dem vidare och tro att allt löser sig. En välgenomtänkt omplacering kan visst fungera, men den mörka baksidan är att omplaceringshemmen både för katter och hundar är överfulla.

Det bästa är nog att omplacera katten om de går att hitta ett bra hem där han är ensam katt.

Vill bara berätta hur jag löste motsvarande problem. Hade jämngamla kastrerade innekatter hane + hona, och en riktigt gamling, bondkatt, som fick gå ut tills han blev så gammal att han fick för mycket stryk av grannkatterna. I alla fall, innehanen var en riktig mobbare och anföll de andra så fort han kom åt, men framför allt gamlingen. Först hörde jag med uppfödaren, som hade slutat med kattuppfödning och inte kunde hjälpa till. Därefter bestämdes det att han skulle flytta till min son, åtminstonne så länge den gamle levde. Det blev ett par år och sedan den gamle var borta fick han flytta hem igen. Han var fortfarande tyken mot honan, men hon var bättre på att svara för sig och även att fly undan och fick till skillnad mot gamlingen inga fysiska skador. Nu är även mobbaren borta - han fick cancer, lymfom, med metastaser i magsäcken, så det var inget att göra, utan han fick somna in för gott på operationsbordet.

Hmm... vet inte, men jag tror faktiskt att det var fysisk (eller psykisk) sjukdom, men det kan säkert vara olika från fall till fall. Men eftersom katten avlägsnades från hemmet oavsett och fick nytt hem, har jag svårt att tro att allergikern (eller vad det nu kan ha varit) i fråga verkligen hade ngt att invända... Alla vill väl helst att djuret ska få leva vidare?