För drygt 4 år sedan gick jag i väggen. Inte så att jag blev sjukskriven, eftersom jag är så envis och vägrar släppa taget trots att jag behöver. Jag hade tunnelseende, yrsel, ångest och var bara trött, grät hysteriskt utan anledning och kände mig helt värdelös. Pga. allt för mycket stress på jobbet och mobbing. De första åren mobbades mina kollegor, en ny för varje som "gick under" och det sista halvåret var det min tur. Trots att jag kände mig beredd på att det skulle hända så var det knäckande. Det som räddade mig från fullständig kollaps var att jag blev leasad som konsult till ett annat företag under ett år och sedan kursade det företag som jag var anställd på. Det var en befrielse att bli arbetslös för annars skulle jag förr eller senare vara tvungen att gå tillbaka och det satt hela tiden som en klump i magen. Att ta steget och säga upp mig orkade jag inte.
Sen har jag varit både deltidsvikarie och mammaledig och jag har mått fantastiskt bra. Självförtroendet och orken är tillbaka. Jag är glad igen, vilket jag inte varit på många år. Magkatarrerna är som bortblåsta.

Men nu börjar det bli dags att ta tag i livet. Inte att vi ekonomiskt lider av att jag bara vikarierar, men man kan ju inte ströjobba och stämpla hela livet. Problemet är att jag inte fixar heltidsjobb! Jag har blivit otroligt känslig för stress och oro. Har aldrig varit sådan förut. Om jag jobbar en hel arbetsvecka så är jag helt slut i slutet av veckan. Orkar ingenting, inte ens enkla småsaker som att handla eller att ringa ett enkelt telefonsamtal, vill inte träffa folk och blir bara trött, ledsen och stressad. Stressad övar allt som jag inte tycker mig hinna med samtidigt som jag inte har ork att sätta igång.
Jag är inte arbetsskygg eller lat, jag vill jobba, men inte heltid.

Blir man återställd efter utbrändheten? Hur lång tid tar det? Jag känner mig hur bra som helst så länge jag inte utsätts för stress eller många dagars jobb i rad. Och i min branch är det heltid som gäller. Gärna med lite övertid till.

Jag personligen tror att det är individuellt, men det jag är övertygad om är att det aldrig blir som förr.
Ju yngre man är, ju bättre odds för återhämtning tror jag.

Den arbetssituation som du beskriver, "heltid och gärna lite övertid" är nog inte nån särskilt bra idé faktiskt.
Min gissning är att du ganska snart kommer att få problem igen.
Du har ju redan nu svårt att orka en hel arbetsvecka.

Det bästa för dig tror jag faktiskt vore att ha ett jobb där du själv har stor kontroll över saker och ting.
Men det är ju ofta lättare sagt än gjort

Tror, precis som Anita, att det aldrig blir som förr.

Bäst för din del måste väl vara ett halv- eller trekvartstidsjobb. Om ni fixar det ekonomiskt måste det ju gå att lösa. Det måste vara bättre för en arbetsgivare med en person som orkar jobba halvtid än en som jobbar heltid och sen får vara hemma månadsvis för att återhämta sig. Försök få tag på ett arbete med en vettig arbetsgivare. Kanske inte är så lätt men dom borde finnas.

Ja vännen du blir återställd. Men du blir inte som förut och det behöver inte vara till det sämre.
Att du just inte orkar jobba heltid beror på att du är en sådan personlighet som gärna vill göra rätt för dig och ger mera än vad som krävs. Du har inte lärt dig ännu att man kan använda ordet nej, i alla fall inte i tillräcklig omfattning.

Någonstans där bak så skyddar reptilhjärnan dig för att ramla tillbaka i gamla hjulspår. Alltså så är det så att kroppen skyddar dig med att slå till med alla gamla symtom igen, eftersom du inte själv har lärt dig att skydda dig ännu.

Så småningom så kommer du att bli lite "estersmart" och lära dig tänka mera på dig själv.

När reptilhjärnan där bak någonstans ser att nu, nu har ester äntligen lärt sig ta vara på sig själv, så kommer alla dessa stress-symtom att utebli och du kommer att orka igen.

Men det tar tid, att förstå en sak med hjärnan och tillämpa det med automatik är en ganska lång process. Din egen vilja till förändring är egentligen det som talar om hur lång tid det tar.

Men tappa inte hoppet

Vår ekonomi fixar att jag jobbar halvtid, jag fixar att jobba upp till 70% tror jag, men får jag en anställning (vilket jag ju hoppas) så är det heltid som arbetsgivaren vill ha. Som småbarnsförälder kan jag ju gå ner till 80%, men jag tror att även det är för mycket. Kanske kan det funka en kortare period, men inte alltid. Och om jag redan från början berättar om att jag mår uselt när jag jobbar mycket så lär mina chanser till ett jobb bli noll. Vill inte ge mig in på något som jag vet inte håller. Det är ju inte bara mig det drabbar utan även resten av familjen. Min man fick dra ett tungt lass under de åren som jag höll på att jobba ihjäl mig.

visst blir du frisk igen
men som dom andra sa...det blir aldrig lika som innan.
det är tre år sedan jag gick in i väggen, och en sak har jag lärt mej
låt det ta sin tid, fördsök inte att forcera fram ett tillfrisknande...då går det bakåt igen
du får göra som man ska göra...en dag itaget...ett steg itaget....så kommer du snart ut på andra sidan, frisk och mycket starkare...
lycka till

Ibland måste man stanna upp i livet och fråga sig själv är det värt det här.......eller ska jag göra något åt mina alla "måsten" för det är trots allt de som tynger allra mest.
Kanske det är dags att fundera på att byta arbete??????

Mobbing är något som ingen skulle behöva bli utsatt för varken i skola eller vuxenliv, har haft det på nära håll inom skolans värld, det är så grymt så grymt och ännu grymmare är när ingen gör något åt det. Måste i detta läge ställa frågan, vad var det för arbetsgivare som kunde acceptera detta att den ene efter den andre blir mobbad. Fy katten för en sådan chef.

Jag vet att det är lätt för mig som står utanför att komma med "goda råd" och att det inte alltid är så enkelt att göra något åt sin livssituation, men kanske är det min ålder som gör att jag resonerar som så att ingen får trampa på mig för det har inte jag gjort mig förtjänt av.

Själv jobbar jag alldeles för mycket enligt andra, har två jobb som ger 58 timmar i veckan, men jag mår bra och stormtrivs med mina enkla fria jobb, som tidningsbud och lokalvårdare.

Ändrar du inte livstid, blir du inte bra.
Vissa blir sjukskrivna, med livet som insats, om de fortsätter som förr.

Om du har ett yrke som kräver heltid och vill jobba med det, så är det kanske svårt att komma tillbaks i lagom takt.
Du har inte lust och möjlighet att sadla om?
Jag är lastbilschaufför och gick i väggen -02. Jag glömde bort vad jag hade varit, vad jag hade för last, vad mina kunder/kollegor hette, vägen var inte rak och jag var så förvirrad.
Det stora felet jag gjorde efter min första sjukskrivning (4 månader) var att gå tillbaks till samma jobb.
Jag skulle antingen ha bytt yrke helt eller i alla fall bytt till en annan form av körning. Det finns ju så många olika att välja på.
Nej, jag började jobba igen 25% och ökade succesivt till 50 och sen 75% för att sen falla tillbaka till 0 i flera omgångar. Så småningom var jag uppe i 100% i hela 8 veckor och så rasade allt igen. Jag kräktes nästan så fort jag såg en lastbil och jag tänkte att jag aldrig mer klättrar upp i en hytt igen.
Nu har jag gått två år helt sjukskriven och bara vilat hjärna och kropp, men samtidigt försökt att komma på ett annat yrke.
Under denna tid har intresset för körningen vaknat till liv och för ett par veckor sen började jag på en reaktiveringskurs för chaufförer.
Denna vecka har jag praktiserat på ett åkeri som kör helt andra grejor än jag gjorde och det är SÅ KUL att jag inte vill gå hem på eftermiddagarna Men jag har inte "ropat hej än". Jag litar inte riktigt på min hjärna.
Det tar tid och låt det göra det.
Gå gärna och prata med t ex en kurator. Själv tyckte jag det var skit när jag fick en remiss och tänkte: aldrig i livet, men efter varje besök så var jag så mycket mer peppad.
Även om jag är på fötterna igen till iaf 90% (tror jag) så har jag börjat gå igen på samtal.