När jag var liten var farmor min största idol. Det är hon fortfarande och vi har brevväxlat från att jag lärde mig skriva tills hon blev allt för senil för att kunna skriva. Nu skickar jag videoinspelningar ibland. Det blir lättare för henne. Det var för att kunna skriva till farmor som jag kämpade för att lära mig att skriva och det var henne jag helst ville besöka av alla. Hon fick mig intresserad av växter.Ja, farfar också såklart.

Det var så jag trodde att min dotter också skulle få det. Hennes farmor bor på andra sidan Europa och vi träffas en månad om året, men den månaden ägnar hon sina barnbarn (min dotter + kusinerna) 100% av sin tid. Min lilla känner igen farmor på bild och blir alltid så glad när farmor ringer för att prata med henne.
Så finns mormor och morfar, min föräldrar. 5 mil bort och vi ser dem i stort sett aldrig. De ägnar all sin tid åt ett av mina syskonbarn. Min flicka och min systers barn känner knappt igen dem. Min lilla vet då i alla fall inte vem mormor eller morfar är och behandlar dem som vilka främlingar som helst. Ett par gånger om året ses vi och då på en snabb fika. Det avgudade syskonbarnet är alltid med och då ser de inte de andra två barnbarnen eftersom de får springa efter honom.

Vad gör man? Jag kan ju inte gärna tvinga mina föräldrar att umgås med min dotter om de inte vill? Jag vill inte ha någon barnvakt eller presenter eller något. Jag vill bara att hon ska få en mormor och morfar som bryr sig om henne och som hon tycker om. Att de ska se henne också.

I dag har jag varit och handlat present från mina föräldrar till mitt "osynliga" syskonbarn. Mamma ringde och sa att hon inte hade haft tid för att hon och pappa skötte hämtning och lämning på dagis hela veckan. För favoritbarnbarnet, såklart. "Köp nåt från oss så får du pengar". Jag gör det för min systers skull. Så ledsen hon skulle bli om hon visste på hennes barns första födelsedag...

Okej att alla har olika behov och att barnbarn säkert kan bli en börda om de blir för många, men lite kan man väl försöka fördela sin tid. Hämtar de och lämnar favvisbarnet hela veckan plus att de alltid passar honom på söndagarna så kan vi väl få en lördag någon gång ibland? Nu var det 6 veckor sedan vi sist sågs på en snabb fika.
*suck* Vi vill ju också gå på Barnens zoo med en mormor eller vattna rabatterna med en morfar.

jo du...
tyvärr är det så, att alla inte kan eller vill vara den mormor/farmor som vi ibland önskade att dom var.
att dom prioriterar din systers barn...och varför vet bara dom.
men för din dotters skull så häng inte upp dej på dom.
den mormor du vill ha till din tös, finns inte, och din mamma gör sina egna val.
vill hon inte vara den mormor du hade hoppats på, så gå vidare och häng inte upp dej på deras kyla för din dotter.
hon klarar sig ändå...

Hmmm...funderar...
Känns nog som att du hamnat i nåt "jag ska då inte krusa"-läge..
Kanske man får be om uppmärksamheten om man nu inte ber om hjälp...
Tror absolut inte att dina föräldrar har nåt "favoritbarnbarn" även om det känns så...men kanske finns det närmare och då faller det sig lättare..och naturligtvis kommer man det barnet man umgås med mest närmre..
Mor- och farföräldrar idag är ju ofta i en ganska aktiv fas av livet fortfarande och då blir det kanske svårt att hinna med många barnbarn...särskilt om det inte faller sig naturligt..
Ser själv hur mina föräldrar har svårt att hinna engagera sig i alla men de ställer upp om man ber dom och de har tid...
Och deras dörr står alltid öppen för oss att komma dit...det händer inte så ofta men för det är några mil dit..men de har precis lika långt hem till mig..

Kan det vara så att det är det första barnbarnet som är favoriten?
Tycker att det verkar vara ganska vanligt...

Min farmor värdesatte bara pojkar och vi flickor var inget att ha.

Jaa, vad ska man säga? Vad tråkigt för er att inte få ha den kontakten med morföräldrarna. Jag tycker också för deras skull att kontakt med barn o barnbarn är viktig.

Har du frågat dina föräldrar varför det har blivit på det viset? Gett dem din version av hur du upplever detta?

OM det är så att dina föräldrar tycker att en fika varannan månad räcker för dem, så är det upp till dem. Tråkigt, men.... Finns det någon annan person i din närhet som kan bli bonusmormor/morfar? Tyvärr finns det många ensamma gamla, som kanske saknar sina egna barnbarn eller inga har.

Jag hoppas att det ordnar sig för dig, för din egen skull, så at du slipper bli mer ledsen för att inte få den kontakten med dina föräldrar, som du vill ha.

Kramar till dig o din flicka!

så var det i min familj också...
pojkarna var viktigast

Visst är det, som Leia föreslår, första barnbarnet som är det som får all uppmärksamhet. Det finns anledningar till det. Förutom att favorisera, vilket de också gör. För det första är både barnet och föräldrarna lätt handikappade och de behöver mer hjälp och stöd än vad vi andra gör. För det andra så tror jag att i alla fall pappa känner det som ett svek mot sitt första barnbarn om han gullar med de yngre. Tror att vissa har svårt att tycka om många samtidigt utan att få dåligt samvete och sån var pappa även när vi var barn. Fast då var det inte äldsta som var favoriten.
Vi andra två syskon tycker att våra föräldrar gör en jättebra insats, men att de tar i för mycket. Ju mer de hjälper desto mer hjälp tas det för givet att de ska ge och desto mer oförmögna blir föräldrarna att ta hand om sitt barn. Dessutom knäcker mina föräldrar sig själva. De är inga pensionärer ännu utan ska fixa både sina jobb, barnvaktande och hjälp med allmän rådgivning till sitt ena barns familj. Mitt syskon må vara dyslektiker och ha lättare bokstavshandikapp, men han är varken dum i huvudet eller en dålig förälder. Bara lat! Det finns ingen anledning att mina föräldrar ska behöva kämpa så, för ofta är de helt slut.

Vi har berättat hur vi känner och att vi vill träffa våra föräldrar själva. I alla fall för det mesta. Att inte det äldsta barnbarnet alltid ska vara med för då vågar inte mina föräldrar ta i något av sina andra barnbarn pga svartsjuka. De gånger vi träffas får vi bara höra om första barnbarnet, vad han gör, vad han kan och hur fantastsik han är. En liten stund tycker jag allt kan ägnas åt de andra två barnbarnen. De är ju fantastiska de med!
Vi andra två syskon behöver varken hjälp med barnpassning, dagishämtning, ekonomin eller att laga bilen. Vi vill bara träffas och tycker att det kanske kan vara en avkoppling för våra stressade föräldrar, men de vill inte. Vi vill inte heller pressa på. Dels för att jag vill att de ska vilja umgås med min dotter och inte att det ska vara något som jag tvingat fram och dels för att jag är rädd att pressa två redan överarbetade 60-åringar med ännu mer plikt och toppa det med skuldkänslor.

Det är bara tråkigt. Jag tycker ju att min lilla bebis är det mest underbara i hela världen. Även om man är vuxen så växer man nog aldrig ifrån behovet att få sina föräldrars uppmärksamhet och bekräftelse.

Kanske skulle du skriva ner precis det du skriver här i ett brev och skicka det till dina föräldrar?

Verkar som om dina föräldrar har fullt upp. Fast kanske lite för fullt upp.

Förstår inte riktigt varför föräldrarna skall hämta och lämna från dagis. Även om din bror är dyslektiker och har bokstavshandikapp så borde han kunna hämta och lämna sina barn själv. Det behöver man inte vara läskunnig för.

Fast jag undrar om det inte bottnar lite mera i könet. Att det är en bror. Har han ingen sambo och hur är det med henne i så fall.

Föräldrar kan ibland var lite blinda och bedöma situationen utifrån hur det var för dom. Att hämta och lämna på dagis var kanske inte aktuellt när ni var små om er mamma var hemma?

När jag var småbarnsmamma fick jag ständig kritik främst av min mamma som var hemmafru i alla år. Hon ringde, kontrollerade och krävde en massa saker. HU, vad bannor jag fick om jag inte hade städat ordentligt när de kom, ifall alla kläder inte var strukna inklisive de stykfria, ifall jag inte sydde alla kläder för att spara pengar, Ifall jag inte syltatde och saftade för ett helt jädrans regemente, ifall jag inte högg all ved och eldade med osv.

Samtidigt hade jag en svärmor som skullle se till att sonen slängde ut mig ifall jag inte jobbade minst 75% och barnen skulle minsann tas ifrån mig för jag var en olämplig mor ansåg hon.

Hur jag än försökte förklara att jag inte hann göra allt som en hemmafru gjorde och samtidigt jobba hämta och lämna på dagis så lämnade mina föräldrar aldrig någon pardon, bara klagomål

Men jag tappade humöret och tog bladet från munnen när de ringde och beklagade att näst äldsta sonen vars fru var bortrest på kurs en vecka, skulle både behöva hämta och lämna på dagis och dessutom sköta hushållet på kvällarna när han jobbade HELTID. En hel vecka......... Stackars son så hemst han hade det.

Svaret blev att jag tyckte de skulle ringa upp honom och fråga om han odlade alla familjens grönsaker, sydde alla kläder till tjejen, syltade och saftade, högg ved, städade osv också.

Varför då frågade min pappa?

För att det är just det ni kräver av mig samtidigt som jag jobbar heltid och jag gör det inte bara en vecka, utan 52 veckor per år. Och jag gör det inte bara ett år, utan år ut och år in.

Inte ramlade slanten ner alls. Nej visserligen tänkte de i lite nya banor.
Det var synd om SVÄRDOTTERN som visserligen satt i ett nytt hus med el-uppvärmning ( så hugga ved var det inte tal om) inte odlade hon grönsaker och inte sydde hon några kläder.

Men hon jobbade ju gudbevars och hon var förutom det, tvungen att BÅDE sköta hushållet och hämta och lämna på dagis.

Jag frågade då om det inte var synd om mig, Varför då? blev svaret.

Missförstå mig nu inte, jag älskade mina föräldrar. De var verkligen snälla människor men trångsynta. De såg livet i en väldigt smal tubkikare.

Jag var totalt osynlig, de fick mig att verka dum, värdelös, lat, ja alla dåliga saker som finns man kan säga om en människa. De fick mig mera att verka som en arbetsrobot och ägodel de kunde kommendera över.

Och de sa alltid att de inte gjorde skillnad på sina barn men visst gjorde de det.

Så jag förstår verkligen dina känslor av att vara osynlig. Att var osynlig för föräldrarna ger många smärtsamma sår långt fram i livet.

Jag skulle säga nej nästa gång dina föräldrar ber dig köpa present till osynliga syskonbarnet. Jag skulle samtidigt tala om att de har vetat syskonbarnets födelsedag ett helt år och att de kan köpa present själva.
Och tycker de inte att alla syskonbarn är värda att fira med ett besök ens en gång på födelsedagen, så kan de skicka paketet på posten.

Du har minsann egna barn att ta hand om och får ingen som helst hjälp av någon äldre generation SÅ DU HAR INTE TID.

Jag och min man och våra barn har väl upplevt liknande saker, och det känns som en stor sorg inom en, samtidigt som man någonstans måste sluta gräma sig och leva i nuet!
En annan stor sanning är att det går ALDRIG att vara riktigt rättvis mot sina barn&barnbarn, bara man inte påstår att man minsann(!) är det...
Och det är hårt ibland, när det inte ens blivit en kopp fika till juletiden, fastän vi stod för julaftonsfirandet, men vi har bestämt oss för att då firar vi högtiderna själva och gör egna traditioner...
Sedan finns det en annan grej i dagens samhälle, att anhöriga krävs mer på hjälp till de som blir äldre och inte kan allt själva längre...Då vet jag inte hur jag ska göra; vad mitt samvete säger, och vad mina syskon(som stått högre kurs) kommer att göra...Men samtidigt kan man kanske bjuda på att vara bättre själv,eller? Det man har tid&lust med dvs.
I nuläget är iallafall det rätt så bra relationsmässigt, men vi har lärt oss att klara oss själva, och leva våra egna liv, och hade det inte varit för att det regnat så mycket sista tiden, så känns allt OK.

PS! Min man lider av skriv-och lässvårigheter, min yngste son har talsvårigheter och gått hos logoped sedan 3-årsåldern och min dotter har också vissa läs- och skrivsvårigheter. Visst, det är tufft och kan bli ett visst handikapp(om man gör det till ett handikapp?)men man måste se möjligheterna!!! D.S.

Milimeterrättvisa tror jag inte på. Alla har olika behov och önskemål. Mina föräldrar kör rätt hårt på den materiella rättvisan och tror väl att de på så sätt är rättvisa. Får äldsta barnbarnet en ny träningsoverall, för att föräldrarna inte haft råd, så får de andra också var sin overall vare sig de behöver en eller inte. Och vi behöver inte! Har heller inget emot att de ger den som behöver.
Jag försöker, liksom du, att inte grämamig så. Försöker att inte tänka på det, men det blir ju ändå alltid så. En enda gång har vi bett om barnvaktshjälp. Två timmar på en fredagskväll. Hade de sagt nej för att de var upptagna hade jag inte tagit illa upp, men de sa nej för att de inte känner mitt barn! Det gjorde ont!!!

I år firar vi också jul ensamma. I flera år har vi försökt få till att antingen fira vartannat år hos oss eller också ändra tiderna i traditionen så att vi slipper stressa så. Det går inte för det blir ju så jobbigt för äldsta barnbarnet att behöva åka bil. Och det är mina föräldrar som anser att det är jobbigt för min brors familj. Dessutom är både jag och mitt yngre syskon, med familjer, mest som statister. Favoritbarnbarnet kräver fullkomlig uppmärksamhet och får det också. Vi andra sitter bara i bakgrunden och håller undan våra småbarn så att de inte blir påsprungna eller hoppade på


Ett tips mot mycket regnande: Tänd små värmeljus, koka te och titta på nån bra film. Eller på med regnstället och gå ut i skogen. Kantarellerna lyser från marken då allt är blött och mulet.

Ditt barn är alldeles för värdefullt får att behöva ha en mamma som är ledsen för att mormor och morfar inte finns där. DU får helt enkelt dra en gräns. Dina föräldrar tror att allt är bra om du inget säger.

Tala om att du kännt dig osynlig under din uppväxt. Tala om att ett av dina finaste minnen är din farmor som den tid hon gav dig, uppmärkammade dig till 100% och fick dig att känna dig speciell.

Tala om att du vill priorotera din tid till ditt eget barn så att hon inte skall känna sig osynlig. Dvs du tänker inte täcka upp för att de inte ägnar någon tid för sina andra barn dvs ditt syskonbarn.

Tala om att du inte behöver overallen till ditt barn, du vill i stället ibland ha mormors och morfars 100% uppmärksamhet till henne, så bara hon är prinsessan. Tala om att alla små barn behöver egna stunder. Kvalité är viktigare än kvantite.

Att det gör ont i dig när de inte kan ge din lilla 100% ett par timmar varannan månad eller så, därför att du återigen känner dig själv som det osynliga barnet. ( För det gör du väl )

Ramlar slanten ner, så ger de sin syster samma sak eftersom de egentligen vill vara rättvisa fast de inte förstår hur.

Och vill de inte ta det, så säg att de är välkomna när de har tid och kommer själva. Ring inte, hör inte av dig utan låt dom ta kontakten nästa gång.Skulle de inte bry sig, så är det bättre att du kopplar bort det hela.
Varför ska ditt barn ha en ledsen mamma. Ditt barn skall ha en glad mamma.

Gläd dig då i stället åt din egen lilla unge och känn efter vilket fantastisk underverk hon är. Gör till din livsuppgift att hon inte känner sig osynlig.

Själv ångra jag djupt att jag inte bättre satsade på mina barn i stället för att försöka tillfredställa mina föräldrar och mina svärföräldrar. I mina mörkaste stunder känner jag att jag inte varit tillräckligt bra mamma för mina barn och att jag satsade mera på att vara godkänd dotter och svärdotter. Och hur hårt jag än slet så blev jag aldrig godkänd ens om dygnet haft 58 timmar. TÄnk om jag gett den tiden till mina barn i stället.
Jag önskar att jag haft självförtroende att sätta upp egna bedömningar och struntat i den äldre generationens.

Jag blir faktiskt uppriktigt ledsen när jag ditt inlägg, förstår så väl dina känslor.

Jag tycker att jag skulle kunna koppla bort det hela och tycka att det är deras förlust. Om det inte vore för min man. Han har bara sin mamma kvar i livet och för honom är familjen jätteviktig. Mina föräldrar är hans bonusföräldrar och även om jag kan vara envis och vänta ut ett ev. intresse från deras sida så kan han omöjligt göra det. Han ringer trots att vi (jag) bestämt att vi ska låta bli ett tag. Tycker att vi ska ha respekt för den äldra generationen plus att han inte är så envis och tjurskallig som mig
Det resulterar i att frågan ständigt kommer upp igen och igen och igen. Jag vill inte åka dit och känna mig osynlig. Eller egentligen bryr jag mig inte för min egen del, men jag bryr mig för min dotters skull även om hon ännu inte ens vet att mormor och morfar är en del av familjen. ändå bokar maken in besök, ber om att vi ska åka dit och så blir det som det blir.

Jag ska försöka igen att "förbjuda" honom att ringa dem. Sist jag faktiskt lyckades så tog det 8 veckor innan någon hörde av sig.

Jag måste haft tur i livet...mina föräldrar har aldrig "fattats mig"..och de finns till för och älskar alla sina barnbarn..fast det kan vara väldigt uppochner med när de ses..
De var väl kanske inte perfekta föräldrar men när jag läser andras historier så...jo, iallafall näst intill..
Och svärmor har jag bevisat för en gång för alla med ett jättejulkalas att jag KAN ALLT..bara jag vill...så nu gör jag saker på mitt vis...

Tycker jag ser en brist på respekt för sina barn överallt i det ni berättar och det är ju otroligt sorgligt och måste vara väldigt smärtsamt...

Ester...jag förstår dig nu...trodde inte att människor var såna bara...jag trodde faktiskt att morföräldrar älskar alla sina barnbarn förbehållslöst och vill finnas till för alla...det är vad jag har upplevt hittills själv...även om min morfar brukade glömma bort min födelsedag strax efter jul...men det var ju inte med flit, det förstod ju jag redan då..

Men jag tycker nog som Bettson..tala om för dom..och hjälper inte det så "skit i dom"..
Hoppas ni får en varm relation...hela familjen...det är alla värda

Då får du ta de sociala resorna, för din man skull. Men dra en gräns för dig själv. Gå inte med på att vara osynlig. Ta plats. Försök göra dig fri från barndomen osynlighet.

Jag tror att du måste på allvar tala om för dina föräldrar att du känner dig osynlig, och att det känns som om du kvittar för dom. De behöver vara medvetna för att ha en chans att ändra sig.

Och du behöver få säga det, för att bli av med känslorna antingen det blir en förändring eller inte.

Det kommer att kännas svårt för dig annars när dina föräldrar går bort en gång. Det blir svårt att sörja, för du kommer inte att sörja dina föräldrar. Du kommer att sörja den relation du önskar att ni hade, men som det nu är för sent att få. Och den sorgen går aldrig över.

Då är det bättre att veta att du talade om vad du behöver. Antingen får du bekräftelse från dina föräldrar eller också får du det inte. DÅ vet du vad du skall lägga din emotionella kapacitet på och slipper en massa bortslösade år.

Du begär inga pengar och inte en massa tid. Det du egentligen begär är att dina föräldrar ska ägna dig lite omtanke. Tex vid telefonsamtal kunna ringa själva regelbundet. Att samtalet skall röra sig om ERA relationer. Att de skall visa intresse för din familj och ditt barn och fråga hur hon har det. Att de skall prata om sig själva och inte om din bror och hans barn.

Du vill att de skall komma och hälsa på utan brorsbarnet, varför inte. Eller att du vill komma och hälsa på en lärdag när brorbarnet inte är där. Det är faktiskt inte så mycket begärt.

Kan det vara så att din mamma är en kycklingmamma och vill ha ALLA barnen samlade på en gågn antingen ni gillar det eller inte.