Sonen började på skolan igår "det var ju´inte så farligt!" utbrast han efter uppropet. Han var nämligen jättenervös och pirrig innan.

Idag har han åkt skolbuss hem för första gången. Jag väntade på honom vid bussen och en jättelycklig 6 åring kliver av och säger: "Äsch mamma nu pratar vi inte om det här!"
Jag kunde ju´ändå inte låta bli att fråga om det hade varit pirrit att åka buss (han är tvungen att ta en vanlig linjebuss, så det är inte en buss med bara skolbarn) "Nej det ända som var pirrit var när jag såg dig, för jag visste att du skulle fråga det här!"

Behöver jag tillägga att min son aldrig någonsinn har berättat vad de gjort på dagis under dagen när jag hämtat honom?! Han är som sin far ganska fåordig och gillar inte att ha uppmärksamheten på sig.

Men visst känns det väl lite vemodigt, samtidigt som du
naturligtvis är stolt över en så självständig liten man

Nej, faktiskt inte alls för han trivdes inte på dagis och nu är han så lycklig!
Han har dessutom alltid varit så blyg och försiktig, men att åka skolbuss var helt hans eget beslut. (Jag hade egentligen hellre hämtat honom för jag är lite hönsmamma...)
Det enda vedmodiga är att nu blir det varje dag han går, jag har ju´lediga dagar i veckorna och har då haft honom hemma, vilket har varit jättemysigt. Det kommer jag däremot att sakna.

Men nu har jag ju "dåren" hemma istället kom jag på!

Jag tänkte samma tanke som du idag minus små, men det var för att min lilla tös börjar högstadiet och har växt ur strl 170.
Nu har jag inget "barn" längre!
Fast jag tycker det är rätt skönt, också!

Leia, nytillkomna på forumet tror kanske att "dåren" är din man!

Kanon! Låt dem tro det! Annars får de sätta sig och leta efter en viss tråd där "dåren" förekomer ganska mycket....

Hum, testade att söka på "dåren" men hans tråd dök inte upp så för den som inte vet vem "dåren" är så kommer här en bild:

Äsch, det blev en sådan där liten en men jag orkar inte ändra!

Sån söt dåre vill jag oxå ha...namnet dåre har fått en ny innebörd

Sin första skoldag glömmer man väl aldrig.

Det är lite vemodigt att låta barnet gå, vare sig det är till skolan eller dagis. Jag tyckte det var jättejobbigt, men man kan ju inte hålla dem hemma heller. Vaddå jag hönsmamma?

Jag minns när äldsta barnet började ettan... tårögd stod jag längst bak
i klassrummet tillsammans med övriga föräldrar
när fröken ropade upp barnens namn

Lillgossen var inte längre liten... han var en stor skolpojke.

Likadant har det varit vid tösernas skolstart...
lite "blödig" är jag nog

Det är du inte ensam om isf, jag tutade som en brandbil när jag lämnade bort äldsta flickan till dagmamma för första gången, när det begav sig. Tror du ungen bekymrade sig? Inte en sekund

Den som hade separationsångest, det var jag

Fast det är nog ganska vanligt

Tror också att det är vi föräldrar som har störst "problem"
barnen tycker nog bara det är skönt att slippa morsan en stund.

Tror jag med!

Så är det nog antagligen.

Undrar om pappor reagerar likadant när de ska lämna junior på dagis första gången?

Borttaget.

De ger väl oftast inte uttryck för sina känslor på samma sätt som vi. Men nog tycker de säkert att det är jobbigt. Min gymtränare höll på att skola in sin dotter på dagis tidigt i våras och berättade då hur hemskt han tyckte det var.

Det var jag som skötte inskolningen när vår dotter skulle skolas in men hon var ganska stor då, 3½ år. Hon var mogen att börja dagis och vi kände att det var bra för henne, därför blev det inte särskilt jobbigt.

Det förklarar en del, för de pappor jag träffade när dottern skulle skolas in var mycket "coolare" än jag. Jag grina så fort jag kom runt knuten men de såg hur lugna ut som helst (bara två pappor iofs, inte tillräckligt för att göra ett statistiskt urval precis)

När dottern skulle till dagmamman första gången kändes det så hemskt, behöva lämna sin lilla ögonsten i någon annans vård. Ush, snacka om att klippa navelsträngen en gång till.

Idag har även "dåren" börjat skolan! Han skötte sig till belåtenhet!
Den enda valpen som kunde ta ögonkontakt och vänta på varsågod innan man får ta godiset, konstaterade en stolt matte!
Borde egentligen skriva om det i hans egen "Dino" tråd, men jag tyckte att det passade även här!

Mycket förändringar på en gång.

Det som är fördel med dåren är att du utvecklar hans relation och den blir hela tiden starkare. Han är bunden till dig hela sitt liv.

Jag tyckte det var så spännande när äldsta sonen började skolan. Fast jag var inte beredd på att jag inte var kvinnan i hans liv längre. Det var fröken.

Fröken säger si och fröken säger så. Och hur tokigt det än var för att sonen förmodligen hade missuppfattat det hela så var det rätt. Jag var inte riktigt beredd på den valsen så jag tyckte det var jobbigt.

Men får man tänka till ett varvså var det ju så, att jag inte hade mist min position. Mamma är ALLTID mamma. Det hade kommit en person till i hans liv som var viktig. Sonen breddade sin bas helt enkelt och det är positivt.
Mamma behåller sin position hela livet och fröken är bara en episod.

Nu vill jag inte skrämma dig, tvärtom. Men själv tyckte jag att det hade varit bra om jag hade varit lite mentalt förberedd. Fast du är säkert mycket mognare än vad jag var när jag fick barn.

Ja, sådant har börjat för länge sedan. Om han hör någon påstå en sak så tror han på det till 100% hur tokigt det än är. Och tokigt är det verkligen eftersom det i hans fall oftast är andra barn som i sin tur missuppfattat något och sedan säger det till Max.

Om han börjar ty sig till en annan vuxen ser jag nog som något possitivt, han har varit så bunden till mig jämnt så det skulle vara bra för honom. Det skulle vara ett stort steg för honom. Alla barn borde få ha sin egen "Alfred" sa Anna-Lena Brundin i en intervju. Och jag håller med henne! (Emils Alfred alltså) En vuxen som finns för barnet i ur och skur utan att vara dess förälder.

Hum, sedan kanske det svider för föräldern när den dagen kommer, men man får tänka att det är bra och utvecklande för barnet..

Oj vad snabbt ett barn kan svänga!
Efter tre dagar i skolan är Nalle Phu för "töntigt" att ha på tröjan! Han som alltid älskat Nalle phu (tapeter, gardiner, lampor, allt är det Nalle phu på, det blir dyrt när han kommer på att allt det ska bytas ut också! )

Nu har han blivit STOR!