I fredags kväll; sent, mörkt, kom vi fram till landet.
Tände och gick in. Efter ett ögonblick hörde jag ett högt dovt brummande och upptäckte till min fasa TRE bålgetingar som studsade mot de tända lamporna.
I nästa ögonblick stod jag ute på trappan och gnällde....

Hela sommaren har jag klarat mig tack vare myggfönster och moskitnät för dörrarna.
Vi har inga vanliga getingar; bara bålgetingar.
Jag hade så smått förlikat mig med deras existens. De bor i en fågleholk och har alltid bara flugit förbi.

Men nu är jag tillbaka på ruta ett ; hade jag varit ensam hade jag sovit i bilen.
Jo jag vet att bålgetingar är fredliga och allt det där, men vad hjälper det när man plötsligt blir tre år igen ...

Min undran är också ; kan de ha överlevt inne i två veckor eller kom de in så fort vi tände...?
Är jag ensam om att vara så här fånig ???

Nej, du är inte ensam (jag är också getingfobiker) och du är inte fånig.

En fobi är aldrig fånig.

Det är svårt att förklara den primala rädsla man grips av när föremålet för en fobi dyker upp, oavsett om det är getingar, hundar eller vad det nu kan vara. Det är absolut inget fånig att svetten sprutar, hjätat slår så hårt att man torr att man får en hjärtinfark och benen skakar. Det är dödsfruktan, även om föremålet inte är dödligt, och det är aldrig fånigt.

Antagligen smet de in när dörren var öppen, för jag betvivlar att de överlever två veckor inomhus om de inte har tillgång till mat osv.

Jag tycker inte alls aat du är fånig Nu är jag inte rädd för getingar men möss!! Jag reagerar likadant som du.........och det är inget att göra någonting åt.
På frågan om hur getingarna kommit in så tror jag nog att de kommit in tidigare (innan du öppnade dörren) och överlevt innomhus.
Tur att du hade med "hjälp" so kunde "ta ut dem"

Du är inte ensam!!! Jag är löjligt rädd för ormar.
Det hjälper inte att alla talar om för mig att att den där hemska ormen bara är en (koppar-)ödla
Den rör sig slingrande, lyfter på huvudet och för mig är det en hemsk orm. Det är nästan så att stora daggmaskar ger samma effekt på mig....
Jag blir förstenad med hjärtklappning och panikkänslor... och sen skriker jag... åtminstone om det finns nån i närheten

Tyvärr har jag ochså fobi. Klarar inte att se ormar på tv än gång, så jag förstår precis din panikkänsla.

Förrförra sommaren när jag kom in från trädgården låg det en livs levande orm (iof bara en kopparödla - men den ser ut som en orm, slingrig och dan) mitt på vardagsrumsgolvet och min katt satt förnöjt bredvid.
Hur jag kom ut ur huset igen vet jag knappt, men ett krumsprång gjorde jag så att jag hade rejält ont i ryggen i två hela veckor efter detta.
Grannarna och maken kom springade från olika håll. De trodde att jag klippt av mig halva handen minst (hade precis innan klippt gräset).
Även om jag minns detta med fasa så kan mina kära grannar fortfarande skratta när de ser mig springa runt och skrika (fast flera av dem har faktiskt förståelse för mitt lilla utbrott med.

Lisa

Du är långt ifrån ensam
Vi är nog många som har fobier för de mest mystiska saker
Själv har jag aldrig haft några bekymmer med möss, så länge de lever. Men fy sjutton när de är döda! Inget kan få mig att ta bort dem
Getingar har jag inte heller några bekymmer med, jag sitter still, de försvinner förr eller senare, är de inomhus finns de vanligtvis vid fönstret, då öppnar jag helt enkelt fönstret och släpper ut stackaren
Spindlar och insekter som jag inte vet vad det är har jag däremot svårare med
Så välkommen i gänget
Och kom ihåg: en fobi är aldrig fånig!
Men jag har lärt mig att jag har lättare att acceptera okända djur om jag har ett namn på dem.
Skogsödleungarna som sprang runt mina pelargonkrukor förra året höll på att skrämma vettet ur mig. Tack vare Amairas underbara bilder förstod jag att det var skogsödlor och plötsligt var de riktigt söta
Och ja, jag har de här i år igen Men i år verkar de föredra skogen framför pelargonerna

Getingar är onda djur som det är helt naturligt att vara rädd för. Inte bara försöker de sticka om man vill schasa bort dem från augustiäpplena, de kan dessutom finna på att sticka helt omotiverat. Slöa och sockerknarkade vimsar de runt, slår sig ner nånstans och sticker förstrött, men illvilligt och bara för att jävlas, gadden i underlaget de dimpt ned på. Har man tur är det en tröja, har man otur är det hud.

En ensam geting är illa nog, när de kommer i flock är de rent hiskliga. De hetsar varandra till allehanda hyss, som att gömma sig i läskeblasksburken, att svalka fötterna i glass, ligga på lur i äpplen, eller bara trassla in sig i folks hår.

Så är det för mig också, fast med döda fåglar. Har extrem fobi för det - accellererar meterlånga skutt på en halv sekund och blir svimfärdig, får hjärtklappning, osv om jag får se en död fågel.

Och ALDRIG att jag skulle kunna ta hand om en död fågel.
Tvi vale - de kan ju vakna till liv och flaxa upp i ansiktet på mig.

Samma sak med grodor, både livlösa och levande. Usch! Skulle aldrig kunna plocka upp en groda så där som en del kan. Blä - den kan ju också hoppa upp i ansiktet på mig.

Dags för någon form av freudiansk analys av dessa fobier, kanske....

Hej,
fobier är inget att skratta åt, har en väninna som har värsta ormfobin...hon klarar inte ens att se godisormar eller ormar på bild...

Om man skulle vilja bli av med någon fobi eller något annat problem, ta en titt här: EFT
Jag har gått en sådan kurs och det är bara att konstatera: det funkar!

KBT fungerar också, har det sagts mig. Har dock ingen erfarenhet av det.

Jag vet bara att jag brottas med min höjdrädsla genom att klättra på väggar, och mer än ett sådat projekt åt gången orkar nog inte mitt psyke med

Principen jag går efter är att lära kroppen att höjder inte är farliga. Först klättrar jag så högt jag vågar, tills härtat rusar iväg och sedan väntar jag tills rädslan ebbar ut (den gör det förr eller senare, kroppen orkar inte pumpa ut hur mycket adrenalin som helst), och då kan jag fortsätta. Beroende på hur jag mår klättrar jag antingen vidare en bit till eller så ber jag att få komma ner.

Det viktiga är dock att inte ta sig ner pga rädslan. För tillfället klarar jag av att klättra ungefär 13 meter, och det är inte så dåligt för en höjdrädd.

Hur jag ska tackla getingarna vet jag inte dock, de lär nog inte vara samarbetsvilliga i alla fall, de otäcka små krittrena.

OCj jag som har lastat stora farliga tjurar, kört stora maskiner, och gjort en massa saker som folk är rädda för. Jag står på köksbordet och skriker om jag ser en mus.

Blir ofta också sittande där med mobiltelfonen i högsta hugg för att ringa maken så han komer hem och slår ihjäl kräket.

Det var någon gång han inte ville komma och då skrek jag något om "att va farao ska man annars ha dig till om du inte kan komma hem och slå ihjäl en mus en gång".

Säger som alla andra här. Det finns ingenting som är fånigt
med fobi. Själv är jag paniskt skräckslagen för såna där
satans äckliga tvestjärtar. Det räcker med tanken.

Men jag tycker att det är intressant att alla som svarat i den
här tråden är så rörande överens om fobier.

Att jag tycker det beror på att man i det dagliga livet ofta stöter
på folk som har egna fobier, men som glömmer bort sin egen
rädsla när de träffar på andra med samma problem.

Ofta genom att tex uttrycka sig......Va!, men det där är väl inget att
hetsa upp sig för.....eller det där är väl inget farligt......elller, men
det där är ju inte ens högt.

Jag tror faktiskt att fobier i grunden är något nyttigt. Precis som att adrenalinet ska ge oss en extra puff genom fara så att vi överlever den.

Fobierna är nog egentligen något naturligt för att vi ska träna flyktreflexerna. Med ett så tryggt samhälle vi har så kan det nog bli så annars att kroppen inte vet att man skall fly instinktivt vid fara, eftersom vi så sällan utsätts för fara.

Jag har alltid varit rädd för råttor och möss sedan jag blev anfallen av en råtta när jag var tio år. Ett tag kunde jag nästan svimma när jag såg en mus på bild oförberett. Överaskningsmomentet var alltid något som gjorde raktionen kraftig.

Så för femton år sedan var jag utbränd. När jag mådde som sämst hade jag ganska kraftiga inslag av panikångest. Och då kunde en råtta i stallet kliva rakt över foten på mig och jag stod lugnt och tittade på. Det fanns andra saker som utlöste rädslan så jag behövde inte träna rädsla via en fobi för råttor.

Och likadant har jag det fortfarande. Panikångesten varade bara något halvår och har inte kommit tillbaka. Men fobin för råttor och möss har kommit igen. För nu känns livet så tryggt att mitt undermedvetna återigen tycker det är dags att träna rädsloreflexerna.

Så i grunden gör nog fobierna nytta. Det är bara när de tar över ens liv som balansen blivit så fel att man behöver göra något åt det.

ogillar allt surrande, särskilt randigt surrande....

bodde i tält nära ett bålgetingbo en gång och såg dom ofta.
Så en dag, när jag klädde på mej, kände jag ett sting i armhålan.
En vanlig geting tycks ha funnits i tröjan och stack mej. Men jag trodde några sekunder att det måste vara en av bålgetingarna jag hade sett tidigare och blev helt kall... gör säkert ont.

Däremot tyckte jag dom var långsammare än vanliga getingar

Det där tror jag du har förbenat rätt i. Jag har själ haft
panikångest och just, när det var som värst tror jag inte
ens jag hade märkt om de hade ställt mig högst uppe i
Eiffeltornet ( har höjdskräck också ) . Antagligen hade jag
inte reagerat ( idag skulle jag återigen svimma ). För just
då, precis som du säger ,var min skräck och panik nån helt
annan stans.

Så egentligen kan vi vara trygga med att vår kropp tränar flyktreflexerna inför en hotande fara.

Vi vet alltså att vi här till den grupp som kommer att agera när fara hotar. Alla människor gör nämlligen inte det. En del sätter sig ner och dör i stället.

Alltså, va bra att vi är överlevare..............

Mmmm, inte så dumt sätt att tänka på faktiskt

Vad härligt det är att kunna skratta åt fobier Att nån gång få känna att man inte är ensammen om att "bete sig barnsligt"

Men tänk efter nu: höjdskräck har jag också, jag klarar de 3 nedersta pinnarna på en stege, men inget mer!
Jag målar alltså allt från marknivå och så långt jag når med hjälp av en pall, allt ovanför det målar min man
Det kallas arbetsfördelning

Själv är jag livrädd för skalbaggar. Dock inte typ rapsbaggar men sådana i tordyvelstorlekar (typ dyngbaggar och annat gräsligt). Jag klarar inte av när de kommer brummande i luften och lixom knäpper. Måste då ha total stenkoll varifrån ljudet kommer. Just nu har en ENORM dykarbagge bosatt sig i min kompis damm och dit går jag INTE och tittar.

Däremot är jag mycket förtjust i ormar. Tycker mambor har ett mycket vackert "ansikte". Kan dock inte förlika mig med att mata dem med råttor (hmmm..jo kanske) eller med möss (som är så söta ).

Och jag har en jättekonstig fobi, jag hatar navlar (det ni! )

Navlar är så himla äckliga och tar någon i min navel så blir jag skogstokig. Skulle heller aldrig i livet komma på tanken att peta på någon annans navel! Min största mardröm är att få en fästing i naveln - då skulle jag bli knäpp på riktigt!

Jamen det ÄR ju äckligt.

Men fråga en sjuksköterska. Om fobier. Kräks är helt ok. Magsjuka i skåne(bor i norrland) ger magknipa. Höjder Jamen max är en köksstol. För att inte tala om tånaglar UUUUrkkkk

Det värsta är att jag inte är mottaglig för kognitiv terapi...blunda eller dö

/Åsa

Jisses vad mycket ofarligt vi har fobier för! Då låter detta om flyktinstinkten logiskt.

Själv är jag ingen direkt fan av spindlar o är tokskotträdd. Ballongfobi är bara förnamnet o ni kan ju tänka hur lycklig jag är nyårsafton...
Det värsta med att vara skotträdd är att en del i min omgivning har verkat tycka att det är ok att driva med mig. Blivit fasthållen när man har skutit av smällare framför mig, placerat ballonger vid min plats o liknande grejer.

Just nu går jag i allvarliga funderingar på KBT.Har två barn som blir överglada av att få leka med ballonger. Så det känns trist att dom inte kommer få ha kalas med ballonger eller för den delen ta hem en ballong. Men faktiskt så fumkar dom här aluminiumballongerna man kan köpa på marknader. Bara dom inte leker för häftigt.

Fobier är enligt många forskare en urgammal försvarsmekanism som går överstyr. Det är ibland nyttigt att vara rädd för ormar, spindlar och liknande men när det övergår i panik kan det bli värre skador pga denna. Går man på en gångbana och möter en orm kan man bli så rädd att man springer ut rätt framför en buss exempelvis.

Själv har jag vad jag vet ingen fobi. Jag gillar visserligen inte höjder men jag vänjer mig snabbt. 4 meter upp på en stege är obehagligt men efter att ha klättrat på väggarna nån dag bekommer det mig inte. Tidigare ville jag inte dyka eller ens komma under vattenytan med skallen. Till slut bestämde jag mig för att träna bort det och det gick på en vecka.

Känner igen många av mina egna rädslor och fobier i den här tråden, känns skönt att man inte är ensam. En del av mina fobier har jag försökt att komma över genom att utsätta mig för dem, t.ex. höjdskräcken. Jag klarar av tredje pinnen på en stege - med ett nödrop... I ett försök att övervinna skräcken så har jag faktiskt åkt ner för hela Dundret på slalomskidor en gång! Gissa om det tog tid, jag drabbades av värsta dödsångesten när jag kom en liten bit nedanför toppen, där man ser ut över hela Gällivare/Malmberget. Min man lyckades till slut prata ner mig, det tog 40 minuter... Jag var trots det så himla envis så jag vägrade ta av mig skidorna och gå ner, jag visste ju att detta aldrig mer skulle hända. Jag kan idag med viss stolthet säga att jag har i alla fall åkt ner för Soldalssvängen, höjd 2200 m med slalomskidor på - trots att jag är nybörjare på utförsåkning och fruktansvärt höjdrädd...

Jag är inte ett dugg rädd för ormar och råttor - men däremot spindlar och andra äckliga kryp som myror, skalbaggar, tusenfotingar m.m. Jag klarar inte ens av att ta på en bild av en spindel...

Jag doppar inte gärna huvudet under vatten, men det beror nog mest på att jag inte kan simma...tror jag...

Att kräkas är lika med döden... tror jag i alla fall, får panik vid minsta antydan till illamående. Fast jag tycker nog nånstans att jag borde blivit botad från den fobin när jag väntade mitt första barn och spydde varje morron hela graviditeten igenom... men inte då...

Den enda fobin jag har kommit över är den för getingar - Skräcken bara försvann när jag en dag upptäckte att min stora trygga man fick värsta paniken när en getingar kom för nära. Då klev jag fram och "räddade" honom - sen dess är jag inte längre rädd för getingar - "Nån måste ju vara stark och fixa bort getingarna när inte stora starka maken törs!"