Hej,
arbetar på en it-avd där vi är 4 killar och 3 tjejer....
De andra två tjejerna är typiska tjejer som bara kan "leka" två och två..
Och killarna är spelgalna killar i 20 års åldern som inte vill ha med en gammal tant på 38.....

trots att jag arbetar mitt inne i stockholms city så är det inte såå himla kul att alltid gå i affärer på lunchen...och att gå ut och äta lunch på restaurang har jag vare sig råd med eller lust med...

Så som vanligt sitter jag ensam vid mitt skrivbord och äter min matlåda.....
Har pratat med tjejerna...om att jag skulle tycka det vore kul att hänga med dem ngn gång....har gjort det 2 ggr....men stämningen var bara krystad och stel....." titta nu då...så tråkigt vi har det när du måste vara med...."

Usch och fy så tråkigt det lät

Finns det inga fler firmor i huset/närheten där det finns trevligare människor? Dina medarbetare lät inte som några vidare jobbarkompisar

hälsningar från oss odlaiter i alla fall!

Det är ju tråkigt när det blir så, sitter oxså själv framför datorn o äter, ibland går jag ner till vår lunchservering ensam förståss, men det beror på att jag äter så tidigt och mina kollegor går sent.

Finns det ingen på någon annan avd som du kan ha som sällskap? eller någon kompis som jobbar i närheten.

Stackars dig...
Illa att du ska behöva sitta vid ditt skrivbord och äta. Det borde finnas fikarum på alla arbetsplatser så man åtminstone slipper sitta kvar vid skrivbordet på lunchen.
Har du ingen kompis som jobbar i närheten som du kan luncha med?

Tack för era tips,
tyvärr jobbar ingen av kompisarna i närheten...
firman har ett jättestort lunch rum, men där sitter alla avdelningar tillsammans...har testat att sätta mig vid ett bord...men blir oftast sittande ensam vid det bordet...och då sitter jag hellre framför datorn....

Förlåt att jag gnäller....men tycker lite synd om mig själv idag...

någon här som arbetar i närheten av Norrmalmstorg?

Det får man göra ibland!
Tycker ändå dina medarbetare låter dumma.

*glufsar glatt i sig lite stekt falukorv och potatis och stekt ägg*

Tja.....fåsenu....Normmalmstorg......sisådär 25 mil tror jag.....
Jag har lite nyplockade blåbär här till efterrätt, det räcker till dig också!

*pular in några blåbär i dvd-brännaren*

(Vi är nog rätt många som äter framför datorn ibland... ...)

Om du äter lunch med Odla så har du i alla fall mej som sällskap! Fast i regel vid 13-tiden! Jag tränar på luncherna, vilket gör att jag äter lunch vid skrivbordet, växlandes mellan jobb och Odla!

/Stina

...ja....det är alltid odla till lunchen....
och större delen av dagen...tillhör dem som jag surfa mer eller mindre obegränsat under hela arbetsdagen....

Hu ja. Att sitta ensam vid ett bord inget vidare. Men någonstans så ligger det lite psykologi i var man placerar sig också, vad man signalerar helt enkelt. Har du tänkt på det.

Attt sätta sig i hörn signalerar att man vill vara ensam. Sätter du din väska på en stol bredvid i stället för på golvet säger det också kom inte hit osv. Det finns jättemånga inbjudande respektive håll sig borta signaler som vi inte tänker på riktigt.

SÅ varför inte studera folk i matsalen och var lite taktisk......

Och inte är det något problem för en tant på 38 att umgås med killar på 20 år. Man får anpassa sig lite bara. Jag är snart 50 och killarna på vissa jobb jag har är mellan 20-25 och de frågar mig ofta om jag vill följa med.

För några år sedan när jag fortfarande hade häst så tog jag in en sommarhäst med husse. Både hästen och killen var tjugo år och vi kom jättebra överenns. Vi var ute vid sjutiden varje morgon och red. Och det var han som tjatade så det blev mycket ridet den sommaren.

Jag brukade skoja om att jag hade en dejt med en ung snygg tjugo-åring. Fast det var oklart vem jag hade dejten med, grabben eller hästen.

Så snälla du, lägg bort åldersnojan, den kan du ägna dig åt sisådär om fyrtio år eller så. Under de nästa fyrtio åren så ta alla chanser livet har att erbjuda i stället och HA KUL

Jag tycker att du har riktigt omogna, otrevliga arbetskamrater
Jobbar man tillsammans äter man också lunch tillsammans, även om man inte har samma intressen. Vuxna människor ska helt enkelt kunna anpassa sig
Själv jobbar jag hemma, ensam, min lunch brukar bestå av ett par knäckebrödsmackor framför datorn, med Odla som sällskap
Och hade jag inte haft 100 mil enkel väg till Norrmalmstorg hade jag sagt: har du lust att äta lunch med mig imorgon?

Instämmer

Även om grabbsen är 20 och spelgalna kanske du kan fråga om du får haka på och käka med dem? Du kanske redan har testat det? Om inte så kan det kanske bli ganska kul. Fjortisbrudarna ger jag då inte mycket för så skippa dem du

När jobbade med trycksaksproduktion så hade vi en å som gick utanför, där satte jag mej hellre och åt i lugn och ro som en fristad från allt stress och jobb

Det håller jag delvis med om; arbetskompisar ska åtminstone inte "fly" undan varandra i lunchrummet. Jag (något över 20 *host*) brukar (i en stor matsal på ett större företag) äta lunch tillsammans med en dam i, tja, 50-årsåldern, ibland kommer en kille (drygt 20) och gör oss sällskap. Jättetrevliga samtal, av annan typ än den man får med kompisar i ens egen ålder.

Enda 'problemet' jag har är att jag lever efter devisen "man ska låta maten tysta mun", och eftersom jag är tyst till att börja med så... Så jag upplevs nog som rätt osocial av folk som inte känner mig. Hur folk som känner mig upplever mig vet jag ej

Sen kan man ju också säga att om man arbetar med en bunt personer hela dagen så kanske man inte vill äta lunch med dem. Bara för att få omväxling och verkligen kunna koppla bort jobbet. Man kanske vill luncha med kamrater från övriga livet, ute på stan (förutsätter att man har lång lunch), eller så kanske man vill äta ensam. På mitt förra jobb käkade jag ofta lunch ensam i bilen, tillsammans med en tidning och radion. Jättetrevligt på alla sätt, men, kanske hade jag tröttnat på det efter några år.

Jag tycker det är lite orättvist att du tycker att det är ok för dig att "välja bort" de 20-åriga killarna, men att det inte är ok för tjejerna att "välja bort" dig. Av alla de människor man träffar genom livet "klickar" det med väldigt få, och i det här fallet tycker jag att det verkar som att du inte egentligen hade valt att umgås med någon av de andra i en annan situation. Det är bara nu eftersom du känner dig lite ensam på lunchen. Men samtidigt förstår jag att det blir lite konstigt på en såpass liten avdelning, och håller med om att man då borde äta tillsammans.
Hoppas du hittar någon från odla.nu att äta med! Jag jobbar tyvärr 5 h bort med bil, i centrala Malmö.

Från vilken del av Sverige är du.

Där jag kommer ifrån så var det oartigt att inte prata vid matbordet. Middagen var familjens samlingspunkt och det var då man pratade. Likaså om man lunchade med någon så gjorde man det ofta för att träffas och prata.

Så flyttade vi till mellansverige och våra barn fick både bannor och blev bannlysta från vissa kompisars hem. De höll nämligen inte snattran vid matbordet. Ungarna begrep inget och vi begrep ett antal år inget heller.

Du skulle bara se kompisarnas förskräckta miner när de blev bjudna på mat hemma hos oss. Vi har som grundregel att ha trevligt vid matbordet (problem diskuterar vi efter maten) och det brukar vara ganska hög luft om man säger så. Likaså är våra barn lärda att den som kommer ny/är och hälsar på, visar man väldigt mycket uppmärksamhet. Och som värdar/ boende i huset ser man till att prata om saker som ALLA vid matbordet kan delta i så att ingen känner sig utanför.

Så har vi lärt oss att man visar artighet/ intresse.

Att sedan 98% av befolkningen på den orten vi bor tyckte att vi var ouppfostrade, babblande idioter tog det oss som sagt ett antal år att förstå, men då var det försent.

Vi har våra vänner på andra orter av den orsaken. Men jag blir lite nyfiken.

Vilken utbredning geografiskt har seden låta maten tysta mun?

Man vill ju inte göra bort sig på flera ställen om man säger så

Jag är från västsverige, fast, jag får ju säga att jag inte har det ("låt maten tysta mun") som plakat uppspikat på väggen, snarare är jag personligen ofta mer road av att äta än av att prata......lyssnar dock gärna på andra som pratar, och det är sällan tyst kring matborden här. "Högljutt pladder", en massa skrattande, skulle jag dock finna störa min matro, oftast. Så länge det är trevliga ämnen tycker jag vanliga samtal är ok vid matbordet. Politik och annat som kan få folk att känna sig illa till mods, nja, det är bättre att spara till fikarasterna tycker jag (Fast även då bör man ju vara trevlig)

Håller såklart med om att problem, vad de nu vara månde, inte ska diskuteras under måltiden, när man äter ska man ha trevligt.

Jag har inte reflekterat över att det skulle vara några direkta regionala skillnader i Sverige, men intressant att du uppmärksammat det.

Tycker jag låter väldigt trevligt Bettson Så ska vi ha det i vår familj också, att äta ska vara trevligt och inte ett tvång under tystnad.

Begreppet "låta maten tysta mun" har jag också växt upp med men vet inte riktigt om jag följt det Jag är från Dalarna.

Jag tror det uttrycket har kommit av att man kanske vill slippa se folk prata med geggig mat i käften men det löser man ju lätt genom att lära sig att prata MELLAN tuggorna istället:D

Hoppas det löser sig för dig med lunchen Sarah! Bor tyvärr i Småland så resan blir för lång...än nog inte framme förrän till kvällsmaten

Att inte prata med mat i munnen har man väl fått lära sig. Om man inte gör det så omärkligt att det inte hörs att man har mat i mun förstås.

Att inte prata i munnen på varandra tillhör väl vanlig hyfs.

Nog har jag även i min barndom hört att man skall låta maten tysta munnen. Fast då var det inte sagt i den meningen att det skulle vara tyst vid matbordet. Snarare när vi var mindre och blev lite väl stojiga. Eller att någon av syskonen blev osams vid matbordet. Då fick man vara tyst och vi började prata igen när pappa pratade och då hade han i regel bytt samtalsämne till något som inte upprörde känslorna så. Uttrycket användes alltså till att vi skulle tänka efter och anstränga oss för att göra måltiden trevlig. Inte att det skulle vara knäpptyst.

Fast man får väl ta seden dit man kommer kantänka.