Det är konstigt, hur man kan komma ihåg vissa saker så tydligt, när det händer något ovanligt.
Jag var på jobbet, när någon skrek, vi började kolla Aftonbaldet på webben
och alla sprang till källaren till tv-rummet och vi fattade inget.
Idag får man inte ens ta med sej tandkräm eller vatten till flygplanet...

Samma här - var på jobbet, och någon skrek... tänkte att det nog var en olycka...

städade när jag fick ett telefonsamtal om vad som hänt...sen var det Cnn för resten av dagen/natten

Satt på jobbet, fick ett samtal av en som berättade vad som hänt. Jag trodde han drev med mig, men kom inte in på Aftonblaskan, DN, Expressen ELLER SvD. Inte ens CNN's hemsida var uppe, men till sist kom jag åt dem iaf och såg att det var sant.

Åkte hem tidigt och glodde på Fox och CNN halva natten utan att fatta att det verkligen var sant. Är inte säker på den saken än ... Helt otroligt, att folk kan göra så mot varandra.

Ska jag vara riktigt ärlig, så minns jag inte i detalj vad jag gjorde eftersom jag lyssnade på radions nyheter och där trodde man först att det var ett privatplan som hade kraschat.

Däremot minns jag fortfarande i detalj vad jag gjorde då jag fick reda på att Palme hade blivit skjuten fast det är så många år sen.

Jag var också på jobbet och pratade i telefonen med en herre ifrån USA som började skrika när han såg på CNN vad som hänt och informerade en undrande Andreas per telefon. Detta var bara några minuter efter att första tornet hade blivit träffat så vi hann titta drygt 10 minuter på CNN här på jobbet innan det andra tornet blev träffat.

Tror aldrig jag kommer glömma den dagen. Jag har fortfarande kvar alla dagstidningar (AB, Exp, GP) i nyskick (helt olästa) från dagen efter.

// Andreas

det var en rätt fin september dag här iaf, hade precis kommigt hem ifrån skolan runt 14:50, morsan satt på bron (trappen) och sa att det skett en flygplans olycka i newyork, jag gick upp och belammdrade mig vid BBC/CNN resten av dagen...

det är ju inte en sådan dag man glömmer i första taget... lika så med morgonen man väcktes av att Anna Lindh avlidigt...

Barnen var i skolan och jag satte på TV som sällskap - stod som förstenad och bara tittade på bilderna av flygplan efter flygplan efter flygplan (repris på repris) som for i i byggnaderna och trodde att det var en dålig film

Satt på jobbet och fick höra ett rykte.
Vi försökte komma in på nån nyhetssajt, men det var nästan omöjligt.
Jobbade på resebyrå, så eftermiddagen ägnades åt att prata med oroliga resenärer, anhöriga och inte minst att försöka få fram information om vad som händer.
Vi hade ju också kunder som var i luften över Atlanten på väg över till USA.

Var hemma, brorsan ringde... sedan satt vi vid teven
till en bit in på natten.
Kollade också både Svensk och utländsk media på nätet.

Var på jobbet...hade öppnat för dagen...en av killarna kom och sa att det hade hänt något.

Jag satt i bilen på väg hem från jobbet och hörde på radion om ett flygplan som hade åkt in i en byggnad i USA. Man fick inte uppfattningen om hur stor katastrofen var. När jag kom hem så tittade jag i tidningen för att se när nästa nyhetssändning på TV var .... Då visste jag inte att de hade ständiga extrainsatta nyheter!

Läste nyheten på nätet på jobbet, men ingen av oss där förstod omfattningen av skadorna.

Gick på stan efter jobbet, såg massor med folk stå som klistade vid CNN:s sändningar från Stadium-butikens storbilds-tv. Ringde dåvarande sambon på mobilen, och fick reda på omfattningen av skadorna.

Åkte hem, satt vid tv:n hela kvällen och natten. Stoppade i ett videoband på long play och dokumenterade CNN:s sändningar.

Jag kommer ihåg vad jag gjorde men det var lite speciellt, Tänker inte berätta vad det var och om ni visste vad jag gjorde hade ni nog hållit med.

Annars lägger jag inte såna här saker på minnet. Vill hellre se framåt än bakåt.

Jag höll på att greja ute på gården när min son ringde och frågade
om inte vi hade CNN. Joo, visst hade vi det. Slog på TV:n och såg
med egna ögon plan nr 2 åka rätt in i skyskrapa 2. Det blev inget
mer grejande ute den dagen kan jag lova.

Helt förstenade satt vi framför TV:n och såg denna omöjliga film
spelas upp om och om igen. Nej, inte glömmer jag det i första taget.

Jag var bara tio år, när president John F Kennedy mördades den 22 november 1963
men ändå minns jag, när mormor var hos oss och började gråta.
Direktsändnigar från USA var inte att tala om, man flög väl nyheter med flyg?
Då började jag kanske att förstå att det fanns en värld utanför.

Och jag var sju år och minns det också alldeles glasklart. Vi hade
precis fått TV. Och mamma blev alldeles chockerad av det hon
hörde på nyheterna.

1963... två år innan första barnet föddes..
Tv och radio hade vi...telefon också.

Tror inte att man flög över nyheterna...

Jag minns också när Dag Hammarskiöld dog..
satt klistrad vid radion

För 5 år sedan satt jag på samma plats som jag gör nu, dvs framför datorn på jobbet när sambon ringde: "Pentagon brinner - slå på tv'n!"

Glömmer det aldrig!

/Stina

Film kunde man väl inte sända på annat sätt över Atlanten? På 1960-talet?

Jag var på Sicilien.

Ärlilgt talat så tycker jag det fått lite väl stora proportioner. Bara för att det råkar vara USA som blir attackerat blir det jätteuppståndelse. Att det händer i resten av världen hela tiden glömmer vi direkt.

Hur många kommer ihåg datumet för attacken i Madrid? London?
Den senaste i Egypten?

Aha.. det var så du menade.

Det har jag faktiskt ingen aning om...
menade mest att vi snabbt fick del av vad som hände ute i stora vida världen.

För fem år sedan satt jag på en pizzeria nära Vasaplatsen i Göteborg, där TV:n gick på. När en annan gäst höjde volymen bad jag honom sänka igen, eftersom jag inte var intresserad av den skräckfilm jag trodde att det var. Det tog en stund innan jag förstod att det hemska var verklighet!

Olle

Klev av tåget på engelska sydkusten på väg till mina vänner. Hade landat på Heathrow några timmar innan - se'n stängdes den flygplatsen för flera dygn.

Jobbade också då. Vi trodde det var ett skämt när vi hörde det på radion...kunde inte riktigt fatta att det var sant.

Blev inte mycket mer jobb sen, satt mest och diskuterade och var förfärade Nån tv fanns det inte på jobbet, lyssnade bara på radion hela kvällen, tv:n åkte på hemma när jag slutat jobba kl. 22. Även fast man såg det på tv så kändes det helt overkligt, som om man tittade på en film och inte nåt som hänt på riktigt!

Är det verkligen 5 år sen...går tiden så fort? Känns som det var nyss

Höll även kontakt med en vän som bor och jobbar på Manhattan. Han stod i sin frisörsalong och såg det första tornet rasa... då var det dags att stänga för dagen...

Satt på jobbet och lyssande på radio. När första meddelandet kom uppfattade jag det som en olycka med ett privatflygplan. Det var bara jag och chefen på kontoret men jag gick in till honom och berättade vad jag hört. Chefen skojade bort det, och jag återvände till mitt rum.
Efter 10-20 minuter kom nästa meddelande och då fattade jag att det inte var frågan om några olyckor. Gick in till chefen igen och berättade men han skojade bort det igen. Jag satt kvar på jobbet till klockan fem och lyssande på radio.
Jag kommer ihåg vad frustrerande det kändes under hela hemresan med kollektivtrafik eftersom jag under den tiden inte kunde bli uppdaterad på nyheter. Satt hela kvällen delar av natten klistrad framför olika TV kanaler och försökte fatta.

Jag minns att jag sov den dagen. Hade värk i nacken och spydde- käkade värktabeltter.
Min sambo kom hem och berättade vad som hänt - lite dåsig av alla tabletter tog jag inte in riktigt vad han sa. Vaknade senare och tänkte - var det ett plan som störtat - sedan var allt igång . tv, radio, tidningar - det var fruktansvärt. Var som en film man sett på bio - kunde knappt tro att det var sant. Alla skräckslagna människor som sprang genom rök/damm.
De bilderna glömmer man aldrig.

Jag jobbade hela den dagen och skulle jobba även på kvällen med facklig konferens.
PÅ macken, där jag snabbåt korv med mos, pratade folk i kassan om "det där på TV" . Jag tänkte inte mer på det, trodde det var nån olycka eller annat.
Konferensen på kvällen började med att ledaren sa:
-Är det inte hemskt det som har hänt?
Vi var flera som var helt frågande, faktiskt flertalet, eftersom vi arbetar i en verksamhet där vi inte kan se nyhetssändningar under dagen.

Den här bilden byttes ut snabbt på jobbet...

jag har för mig att det hade varit lektionsfritt. det var när jag läste trädgårdsprogramet på komvux och bodde på skolans internat. i en liten by.
kom gående från mitt rum och såg att tv.n i allrummet var på och jag såg ett plan som flög in ett hus. gick in till killen som satt och såg på tvn. en som i stort sett aldrig kollade på tv. jag undrade väl vad det var på tv. ungefär samtidigt som han sa att ett flygplan hade kört in i höghuset i New York. Jag blev som en fågelholk i ansiktet och det kändes obehagligt imagen. Trodde inte helelr att det var sant.
Sa rent ut med den mest förvånade röst jag haft. : Är det på riktigt!

Wow! Vilken profetia...

Jag satt på en madrass i vardagsrummet tillsammans med min då knappt 4 månader gamla dotter och lekte och ammade. TV:n var på och jag tittade hela resten av dagen, nojjig värre som man kan bli när man nyss fått barn och tror att allt hemskt i världen kommer att hända det. Vi hade bokat en flygresa till mina föräldrar en vecka senare och jag fick för mig att jag inte skulle våga flyga.

Senare på kvällen var jag på vattengympa med min svägerska vars bror jobbade i USA just när det hände.

Jag var på jobbet när min son som då jobbade på Svenska Dagbladet ringde och berättade vad som hänt. Tyckte först att det lät otroligt, men efter en halvtimme fanns uppgifterna på nätet.
Vid vissa stora händelser minns man exakt var man befann sig när man fick veta. T.ex när Palme blev skjuten,så hörde jag nyheten tidigt på morgonen när jag satt i bilen på väg till Arlanda för att hämta min då sjuårige son och när jag fick veta att Estonia sjunkit stod jag och sminkade mej i badrummet samtidigt som jag lyssnade på nyheterna.
Birgit Ek

Rysare .....
Var det nån tavla ni hade på väggen?