Maken skulle ut på unghundsprov i helgen.

Jag har underlättat allt för honom. Anmält, bokat vandrarhem, handlat medhavd frukost, packat, tagit med hundpapper fixat och donat. SJälv kommer han hem från jobbet sent och tyckte det var jobbigt att han skulle behöva packa sina toalettsaker och kläder själv.

SÅ drabbades han av fullkomligt nervositetskollaps och blev väldigt, väldigt ung igen. Redan kvällen före på resan till provet.

Det dåliga humöret smittade av sig på hunden som blev osäker och presterade långt under sin nivå.

Och min utlovade middag på fin restaurang som tack för hjälpen blev den äckligaste pizzan jag någonsin ätit serverad i en pappkartong på vandrarhemmet.

Dagen därpå är hunden och husse som vanligt, hunden gör prestationer som skulle gett topp-höga poäng på provet i stället för som nu underkännt.

Jag undrar hur handskas man med provnervositet, går det att träna bort. Finns det något man kan göra.

För som det känns nu vill jag aldrig mera åka iväg på ett prov med maken, men å andra sidan så tycker jag synd om hunden ifall han åker själv.

Jag har påfallande lust att använda både stekpanna och brödkavle till annat än matlagning om man säger så. Och skulle han en gång till säga att provresultatet är mitt fel, då vete fasen ifall jag kan hålla mig.

Hur gör ni med provnervösa familjemedlemmar?

Jag tillhör samma kategori som din husse.
Hypernervös bara jag ska in i en utställningsring.
Skitsvårt att jobba bort.
Bäst vore om man kunde tillföra självförtroende intravenöst

Målbildsträning är väl det man brukar rekommendera.
Inki Sjösten (hundtränare & författare) har skrivit flera böcker om målbildsträning.

Målbildsträning

Så ett hårt slag med stekpannan eller brödkavlen hjälper inte menar du!

Sk*t också, jag trodde man kunde göra något snabbare.

Gubben sa att hunden var till salu, jag erbjöd mig genast att köpa den så att den stannade i familjen.

Fast just i lördags så kan jag säga att gubben var till salu. Men sköter han sig nu, så får han vara kvar ett tag till.

Fast jag är djupt tacksam att det är ett helt år till nästa prov.

För många, många år sedan tävlade jag i hästhoppning (på lägsta möjliga nivå). Mina tävlingsnerver var av den närmast extrema varianten. Så fick jag idén att anmäla mig till två tävlingar samma helg, två klasser per dag tror jag. Då kunde jag känna att misslyckas jag idag så går det kanske bättre redan imorgon. Den första tävlingen var dessutom av mycket enkel karaktär.

Dessvärre är det kanske svårare att hitta två hundtävlingar samma helg.

Ett annat sätt kunde kanske vara att inte förbereda allt åt maken utan låta honom fixa både mat och allt annat själv (fast lite diskret kolla att han inte missar något viktigt). Då kanske han inte hinner stressa upp sig med att tänka på tävlingen hela tiden.

vad är det för tävling? *nyfiken* finns det inga mindre som maken o hunden kan öva på tills den stora??

Som Bettssons MAN menar du väll!!!! (förlåt kunde inte låta bli Jag förstod mycket väl vad du menade... )
Tyvärr är det så för mig med, jag är så rädd för att JAG ska göra fel inte att hunden ska göra fel. Och det smittar tyvärr av sig. Där har jag aldrig hållt på och tävlat mina hundar även om jag tränat dem som om jag skulle det. Ställt dem på utställningar har jag dock gjort, men precis som Anita så blir jag nervös....
Hum är nog fel person att ge råd, men på något sätt måste du nog försöka få honom att förstå att det var hans nervositet som smittade av sig till hunden. Därav det dåliga resultatet. (så ska någon säljas så är det nog han )

Jag har nog också dåliga tävlingsnerver, för jag kommer ihåg när jag skulle göra programridning.

Minituösa förberedelser in till nästan autonom nivå. Jag kommer ihåg att jag red in och hälsade på domaren. Efter det är det ett blankt hål tills jag rider av banan igen. Då frågar jag omgivningen ifall jag gjort programmet.

Och det hade jag. Fast min nervositet höll jag i schack med att förbereda nogrannt. SÅ även om huvet inte var med, så gjorde jag vad jag skulle i alla fall. Fast jag var tvungen att ha mintkarameller med för jag mådde alltid illa innan. Men trots att jag var vimsig så var jag i alla fall snäll. Både mot hästen och omgivningnen.

Men maken........... han blir förbannad, väldigt förbannad, både före och efter. Det var nog både första och andra världskriget som var mitt fel i lördags, och även att han hade ett nageltrång 1963 sjutton år innan vi träffades. Yes, jag hade nog ett finger med i det spelet också.

Är det skillnad på personer eller är det typiskt manligt att nervositet tar sig i uttryck som ilska.

Jag tror nog inte att jag vill fälja med på flera prov. Fast jag måste tänka på hunden förstås. Men ........ nästa sommar ska jag köpa min egen hund och om två år är det min tur. Men jag tror nog att jag skall åka ensam

Det här var det mindre dvs unghundsprovet.

oj!

jag har inget bra svar att ge eftersom jag inte har några tävlingsnerver - "det går som det går" tänker jag och det brukar gå bra

men det jag tänker är att vore det min karl som betedde sig så illa så räckte vare sig stekpanna eller brödkavel. sen skulle jag ta hunden och gå!
dåligt uppförande är ett oskick och skall stävjas!

Äntligen!!!... hittar jag en like.

Om något inte är/funkar som det ska... t.ex om någon apparat strejkar
eller jag inte klarar av en grej jag ska fixa.
Då går jag nästan i bitar
Felet är inte mitt. Alltså är det .....
Närvarande får alla en skopa eller fler.
Jag klarar helt enkelt inte av några motgångar.

Tiills jag "vaknar" och inser hur svamligt dum jag är
Maken han bara skrattar... är väl van efter så många år.

OKI då kan jag inte skylla på de manliga generna då

Fast maken vaknar aldig upp ur komat till det stadie där han inser att han bär sig dumt åt. Han har alltid en ursäkt till varför det är berättigat till att han blir arg.

Mest förbannad förutom att han var grymt orättvis var att han bedrog mig på den utlovade fina middagen.

Nån Pizza utan tomatsås som var bränd, felkryddad serverad i en pappkartong var långt under den standard jag hade blivit lovad.

Och i det fallet har jag minne som en häst.

Ursäkt har inte jag heller...
du tror väl inte att jag erkänner för vare sig maken eller andra...
"Uppvaknandet" behåller jag för mig själv
och middagen... den får maken bjuda mig på.

Just nu så lagar tonårssonen maten. Annrs skulle jag banne mig ha gått i matstrejk tills han bjussat mig på middagen.

Tänka sig vi som skulle på utflykt, jag får ju honom inte hemifrån på några "vanliga semestrar" så då hade jag önskat middag på fin restaurang. Vi bodde ju billigt och krogen låg bara 150m därifrån.

En god middag och ett glas vin och en stilla promenad i septembermörkret.

Så hade han varit och spanat. Jo då. De tog 200 kr för en trerättersmiddag en lördagkväll. Och det tyckte han var för dyrt.Jag har ju inte precis försökt att dra iväg honom till någon krog där varmrätten kostar tvåhundra.OCh inte har han bjudit mig på fin resturang på tjugo år, så genomsnittskonstnaden för att visa kära frun lite uppskattning kan ju inte tyckas var så hög precis.

Så jag var inte värd tvåhundra kronor en gång. Och inte ens tio kronor i genomsnittskostnad. Gissa om jag känner mig hämndlysten. Funderar bara på var det svider bäst.

OCh det skulle nog vara ifall min hund klarade provet i första försöket. Kan man vänta på hämnd iskallt i två och ett halvt år.

Nämen... Du får ta i och ryta till så att han förstår.
Bättre än en Pizza utan tomatsås som var bränd, felkryddad serverad i en pappkartong ... är du värd

Fast nu skall jag inte bara gnälla.

För ett eller två år sedan hade jag blivit ledsen efter en sådan besvikelse.

Nu är jag förbannad vilket egentligen tyder på att min självkänsla ökat. Jag tycker att jag har rättighet att vara förbannad.

Och om man tänker efter så är det en vinst.

Hade mina barn hört mig nu så hade de sagt att jag försökt göra en Polly-Anna.

tycker du har all rätt att vara förbannad Bettson
det är på tiden att han inser att du är hans livskamrat, och inte nån han får behandla hur som helst
du är mor till hans barn...och ska verkligen visa honom att du inte accepterar att få skit för hans misslyckanden....
släpa du ut honom på resturang...säg till honom att han får välja...en fin middag eller en ny höstgarderob till dej....

stå på dej....
lycka till med din egna hund också

Ha,ha ... jag är så van så jag tänker inte på det.
Jag brukar kalla min man för husse
Voff!!

Det finns både kvinnor och män som uttrycker ilska så.
Min man har nog gjort det vid nåt tillfälle också när allt gått åt pipsvängen.
Själv blir jag mest besviken i såna situationer.
Funderar nog lite på att det finns en gnutta osäkerhet inblandad i en sån reaktion.

En sak är i alla fall säker, och det är att hunden känner vibbarna.
Hur mycket man än försöker dölja för hunden hur man känner det, så doftar adrenaliet som en aura omkring en.
Så har det väl börjat lite knackit på provet och man börjar känna frustration, så kan man nog ge sig tusan på att det fortsätter i samma stil tyvärr.

Därför är det ju förmodligen inte så att hunden behöver träning i detta fall, utan just husse som behöver träna självkontroll.
Även inre sådan.

Tänk att det var det första jag tänkte på när jag läste ditt första inlägg... "OJ, tänk så arg han kommer att bli när Bettsson klarar det provet med sin hund..."

Så egentligen ska jag inte vara snäll finnas där, kratta manegen åt honom.

För jag tror inte han vågar skälla på andra människor som han skäller på mig. Då måste han ju kontrollera sig eller...............

En god tanke.
Curlingföräldrar har man ju hört talas om, men curlinghustru
Tror du har rätt där.
Lämna honom åt sitt öde så får han hantera besvikelserna på egen hand

Curlinghustru

Är det det jag är. Visserligen har man tagit mycket dåligt humör när det gäller ungarna. När hästarna inte hoppade som ungarna ville och det var tävling så var det många näsdukar, dricka, bullar. godis och annat som fick bidra till att höja humöret.

Och innan tävling så var mamma tidernas idiot som inte begrep någonting.

Men det var ungarna det.

Fasen om två år ska jag börja tävla själv. BÄst man börjar träna lite självkontroll, målfokusering osv.

Tycker också synd om hunden om den måste åka ensam.

Ja jämrars vilket dilemma. Maken kanske hade sovit dåligt natten innan? Kommer ihåg den här tråden...

JO, jag är rädd att vi är ett ganska komiskt par. VI platsar nog bäst i en serietidning som karikatyrer tror jag.

Fast visst sov vi dåligt.

Men gubben var arg redan å resan ner så det är inte hela förklaringen.
Sedan så var det obehäriga nattgäster som hade snott utlagd nyckel på vandrarhemmet så det var lite haligajs på natten.

Andra natten var vi utlovad väldigt mycket lugn och ro för nu skulle det bara bo fem medelålders damer som var på utflykt.

Järnvägars vilket röj det var, fast det hörde aldrig maken. Tanterna hade dragit hem ett antal karlar med sig på natten och satt och spelade poker i köket. Någon gån vid halvfyra gick de och la sig.

Så det där med medelålders och lugn och ro....... det har jag sluta tro på

Låt honom ta ansvar för allt själv nästa gång han åker iväg på tävling. Det stärker självförtroendet. Då slipper du få skulden till allt.

Alltså... Han är helt klart en person med nerver och det kommer han att fortsätta vara.

Ett alternativ är, som Allis ovan skriver, att han får sköta det hela helt själv - utsätt dig inte för beskjutning! Förklara noga varför och stanna hemma.

Hade det varit jag hade jag antingen slutat med visningarna eller visat hunden själv. Hade jag dessutom blivit lovad fin middag men fick det du fick, hade jag gått iväg själv till den fina restaurangen!

Kakaduan

PS Hellre lägga ner visningsverksamheten än relationen.

Tack Berith för att du plockade fram den tråden! Den hade jag helt missat! jag var som mest uppe i mitt valpköp just då, och var inte så mottaglig för annat än valp tankar just då. (Kan tillägga att jag och sambon haft många skilda nätter sedan valpen kom hem.... Man blir som småbarfnsförälder på nytt! Erotik? Det håller vi iallafall inte på med när vi sover )

Måste hålla med om att du nog är en curlingfru, Bettsson. Jag har själv varit lite åt det hållet, men har börjat säga ifrån nu!