Hej alla!
undrar om någon här vet på ett ungefär när små barn börjar prata eller säga enstaka ord?

Det är så otroligt olika på barn! Min dotter sa enstaka ord som mamma, pappa och titta, när hon var 8 månader gammal. När hon var 20 månader gammal satte hon ihop tvåords-meningar och hade ett ordförråd på 200 ord (jag har fört anteckningar på hennes hemsida, annars hade jag ju aldrig kommit ihåg detta!)

Det är nog litegrann en fråga om barnets personlighet det där också, min dotter är en svammelmaja, sen finns det ju barn som är mer tystlåtna till sin läggning också. Då kanske de pratar senare. Makens brorsbarn har varit sena med talet, först vid 5-6 års ålder har de talat begripligt.

Det kan också bero på hur mycket omgivningen pratar med barnen. Om man pratar "babyspråk" försenas talutvecklingen.
Många barn tar in, lyssnar och lär, och sen pratar dom mycket på en gång.
Andra börjar med enstaka ord, det är så olika.
Jag har varit med om att skola in en 2-åring som inte pratat alls, men när han kom i en barngrupp kom språket direkt, han var nog en sådan som tog in.
Enstaka ord som mamma, pappa, lampa o.s.v. är nog vanligt att de kommer mellan 7 mån-1,5 år. Så stor skillnad är det och ändå "normalt"

Ja-jag minns ju inte! Men: mor sa att jag pratade när jag var 8 mån.

Det är väldigt olika när barn börjar prata. Min son var 4 år innan han pratade begripligt för omgivningen. Detta berodde på att han inte fick ordning på språkljuden. Jag har aldrig pratat bebisspråk med mina barn, ej heller har jag undvikit svåra ord. Sen talutveckling kan ha olika orsaker som bristande språklig stimulans hemma, hörselproblem och svårigheter att forma språkljuden med munnen. Tyvärr dras ofta talpedagogtjänster in i kommunerna, vilket är en katastrof för de barn som har talsvårigheter. När min son fick hjälp vid 4 års ålder gick utvecklingen supersnabbt. På några få veckor pratade han rent och sen dess har han inte slutat prata.

, Ja, det vill gärna bli så

Har du skavsår i öronen?
Brukar skämta med dottern om att jag får det ibland.

Nejdå, han är rolig så för det mesta får jag inte skavsår (utom när han tjatar....). Han är i tonåren nu så han har i sanningens namn haft en ööööhh-period, dvs han pratade inte utan utstötte mest gutturala läten. Tack och lov verkar han ha passerat det värsta vad gäller det.

Som tur var var han envis också som liten parvel och hade trots sina talsvårigheter inte problem att göra sig förstådd. Vid sångstunder fick barnen på dagis önska sig sånger att sjunga. Han kunde inte tala om vad han ville sjunga så istället sjöng han melodin direkt .

Vet ett par tvillingar, snart 4 år, som har ett språk sinsemellan som bara de förstår ... för övrigt har de väldigt dåligt ordförråd, går knappt förstå vad de säger Någon som känner till något liknande fall ?

En fd grannes tvillingar hade eget språk som ingen annan förstod.
De fick börja på dagis fastän mamman var hemma, (var 4-5 år då)
placerades på var sin avdelning och fick inte vara tillsammans alls
under dagistimmarna.
De lärde sig prata helt normalt. Idag är de 21år gamla.


Det är viktigt att tvillingar som har eget "sinsemellanspråk"
inte är tillsammans hela tiden.
De bör få umgås med andra barn, var för sig.

Fast det gör de här tvillingarna, går på samma avd. på dagis och är alltid tillsammans ....

Min äldsta dotter (nu 7 år) var extremt tidig med att prata rent. Och samtidigt extremt intresserad av kapitelböcker. Vi började med kapitelböcker när hon var tre ( Roald Dahl, Kirkegard, Ronja Rövardotter m m) och nu när hon är sju har vi avverkat en MÄNGD kapitelböcker Bl a alla Harry Potter. Hon både läser och skriver redan obehindrat med både små och stora bokstäver och hennes lärare i skolan tror att det beror på att vi läst så mycket högt för henne. Men det är klart att det underlättar ju förstås att hon alltid varit intresserad av böcker. Nu läser vi endel kapitelböcker för hennes lillasyster också som är snart fyra år.

Har ingen, t.ex BVC eller förskollärare reagerat på detta?
alltså att de har "sinsemellanspråk"

En del barn är nog inte så intresserade av språket heller. Jag vet inte om det är en skröna, men en rolig berättelse är det iallafall: En pojke på 4-5 år, har inte sagt ett knäpp i sitt liv och föräldrarna tror inte att han kan prata. En morgon när pappan ska åka till jobbet och säger hejdå, kommer det plötsligt från pojken: Kör försiktigt, det har snöat! (norrländsk dialekt)

Som sagt, jag vet inte om det hänt på riktigt, men jag har hört andra liknande saker. Det gäller ju andra saker i utvecklingen också, min pappa t.ex gick inte förrän han var 2 år gammal. Det var inget fel på honom, han var bara lat. Han ville hellre sitta och filosofera.

Fast jag har en som är sann!! Skröna alltså. Det är min kompis som berättat för mej om sin son som var sen i talet När han var fyra hade han bara använt ett ord åt gången men en kväll när hon bar in honom från bilen sent en vinterkväll, sa hon retoriskt att -Åh, Petter nu blir du väl kall om fötterna! (han hade sparkat av sej skorna i bilen) Då svarade Petter trött, - ja det förstår du väl att jag fryser om fötterna.
Detta vet jag med bestämdhet är helt sant! Och skojigt. Hon, min kompis höll på att svimma!

Det är nog en skröna för den finns i många varianter.

Visst är det så att barn utvecklas olika, men just tvillingar
som lever tätt intill och inte är ifrån varann
har ju uppmärksammats att de kan utveckla eget språk.
Och ju tidigare man uppmärksammar det, desto lättare
har de att lära sig tala "vanligt"
De förstår ju vårt språk men använder det inte i tal.

Ja, jag tänkte nästan det!
Ja med tvillingar kan det nog vara lite speciellt. Det gäller nog att uppmärksamma dem var och en för sig, som en egen individ. Skapar de ett eget språk har de nog varit lite för tätt inpå varann.

Ja, mycket olika. Pojkar är ofta lite senare än flickor.
Om barnet håller på att lära sej gå just då, kan talet stanna lite.
Ibland kan föräldrar fylla i och förstå lite för mycket, så barnet tycker talet är onödigt..

De tvillingar med eget språk är barnbarn till ett par av våra vänner ... därför vet jag ej detaljerna, utan bara att de tycker det är trist att inte kunna kommunisera med barna .... och naturligtvis oroliga ...

Har två döttrar, 7 månader och 3,5 år.
3,5 åringen var tidig med tal, dvs vid 7-8 månader sa hon mamma, pappa, titta osv. Vi har varit noggranna med att hålla detta vid liv med böcker, samtal vid middagen och mycket ordlekar. Ordlekarna som vi har haft är nonsens rim, hon får tala om vad sagorna jag skall berätta skall handla om, sånger, hon får alltid berätta en liten historia om vad hon ritar.

Idag går det att förklara det mesta, dock sätter kunskapsnivån gränser så klart men hon förstår faktiskt saker som varför vatten blir hårt när det fryser.
Dock så har hon varit något sen rent motoriskt.
Jag känner att barn lätt snöar in sig på det de är duktiga på och får mycket respons på.
Dvs min dotter pratar, min kompis son spelar väldigt bra fotboll, en annan kompis dotter cyklade trehjuling och tom backade vid 2,5 års ålder.

Min lilla säger nu mamma, pappa sedan någon månad och försöker sig på en massa fler ord. (började med mamma vid 6 månader)
När jag säger menar jag att hon använder dem. Hon har faktiskt sagt glasögon två gånger men det räknas inte då det bara var någon minut mellan. Då är det mer ljudhärming även om hon satt och geggade ner dem ordentligt

Det viktiga är nog att motivera barnen och försöka ta tillvara på just vad de är bra på. Om det sedan är ord, kramighet, motorik eller något annat spelar mindre roll.

Dock så

Tycker det är svårt att säga när de verkligen pratar. Isak säger mamma, pappa och tack, tack och blir 10 månader idag. Det är först nu jag tycker att han verkligen säger mamma även fast han sagt ma-ma i flera månader. Men det kanske ni räknar som att han säger mamma eller är det först när det är riktigt sammanhängande? Jag räknar det från nu i alla fall för innan tycker jag det mer varit "ordlära" ma-ma, pa-pa, ta-ta osv tycker inte jag är riktiga ord.

Som sagt är det ju väldigt olika, barn är ju lika olika som vi vuxna är. Vissa lär sig fort och andra mer långsamt, vissa är mer teoretiska och vissa mer praktiskt lagda.

Vad jag vet så är det en efterhängsen myt att om man talar babyspråk med barnet blir det senare i sin talutveckling. Senast jag hörde att det var en myt var på ett föräldramöte på dagis då vi hade en talpedagog som föreläste.