För tretton månader sen trodde jag inte att jag skulle överleva, från ena stunden till den andra förlorade jag min älskade mamma. På fullt allvar jag trodde inte inte att livet skulle föra mej vidare, jag ville det ens en gång inte. Men här är jag nu, kanske inte direkt full av liv men inte heller fylld av sorg. Kan säga att jag befunnit mej i en sorg som jag upplevde som bottenlös, idag finns det en bit mark att stå på.

Året 2005 var ett år av fyllt av personliga förluster, vid min sida stod min mamma och hjälpte mej att ta mej genom som jag upplevde det, den ena begravningen efter den andra av fem nära vänner. Så kom den dagen då jag behövt henne som mest, hon lämnade mej med vår historia bakåt och våra planer för livet framåt, ensam. Livet idag är förändrat, givetvis kommer det aldrig någonsin att bli som förut och det saknar jag. Varendaste dag sen en tid tillbaka ser jag det jag inte såg förut, framåt mot det som komma skall. Det är som om någon satt på mej ett par gigantiska glasögon som jag bara ser en liten bit framåt med, en liten bit i taget. Men det är okej...

Idag kan jag känna mej väldigt ensam i min sorg, då det för andra ser ut som en lång tid har förflutit och allt är tillrättaställt. Det är inte det och kan aldrig bli det, för min mamma kommer aldrig mer tillbaka. Då det finns ett behov för mej att skriva så tänker jag fortsätta på denna tråden så länge jag behöver. Följ gärna med mej och dela med er av era livserfarenheter.

Inom mej bär jag dej med mej överallt, min älskade & oerhört saknade mamma...

Känner med dig, mamma är det käraste man har

Kan inte ens tänka mig sorgen den dagen mamma inte finns mer, än så länge gör hon det som tur är men tyvärr måste vi ju alla den vägen vandra till slut...

Skönt att du ser ett ljus längre fram och mår lite bättre i alla fall *kramar om*

Jag känner så väl igen din saknad. Min mamma gick bort 1:a februari - 01. Åtskilliga är de gånger jag tänkt att jag skulle vilja ringa och berätta för henne om saker som händer i mitt liv, som bröllop, nya barnbarn och allt möjligt annat smått som stort. Många är även de gånger jag skulle vilja lyfta luren och ringa för att fråga om olika saker som hänt förr, det är så mycket kunskap och information som hon tog med sig när hon gick bort. Den smärtsamma första sorgen har bleknat men saknaden är lika stor nu som den var just då när det hände och så kommer det alltid att vara.

Vet precis hur du känner...förlorade min pappa för 2 år sedan i galopperande cancer... det kom så plötsligt att jag fortfarande inte har fattat det...ena dagen lever han...andra dagen är han borta...

Mina föräldrar är skilda sedan jag var liten och det blev bestämt att jag skulle bo hos min pappa...
så jag har haft honom som både min pappa och mamma...

Visst, mamma lever men hon fanns inte där när jag växte upp...hon kom in i mitt liv igen, efter en väldigt sporadisk kontakt tidigare, för ca 5 år sedan... Vi pratas vid i telefonen varje dag...hon bor i Malmö och jag i Hudiksvall...

Mitt liv gick sönder när han gick bort... inget blir detsamma... man försöker gå vidare... man vågar inte prata om det med sina nära och kära längre för då tror man att de andra tycker att man är 'knäpp' som inte har 'släppt det där ännu'... men jag 'pratar' med min pappa ibland för mig själv...när ingen annan hör mig...vid hans grav eller när jag är ensam hemma...i mina tankar pratar jag med honom...

Det kommer aldrig att gå att sätta ihop mitt pussel, för i mitt pussel fattas det en stor bit...

Många värmande, tröstande kramar till dig...

Åhh, så starkt jag känner med både dig Miss Cocker, och er andra också.

Om jag kunde, så skulle jag ta er i knät, så vuxna ni är, hålla om er och gunga sakta tills ni finner ro.

Många,många kramar till er

Inte kan jag säga att jag förstår hur du känner det efter att ha mist din älskade mamma för det är bara du som kan göra.

Däremot vet jag hur jag själv kände det den dagen min älskade man och våra fyra barns kära pappa lämnade livet alldeles för tidigt, inte ens 40 år gammal. Han var också full av liv ena dagen och borta morgonen efter.

Trodde också att allt skulle ta slut den dagen att jag aldrig skulle finna vägen tillbaka till livet.

Att tiden läker alla sår, som så många då sa, har jag insett nu snart 20 år senare, men däremot blir livet aldrig som det var innan. Det har hänt så mycket som jag skulle vilja delat med honom. Att våra barn växt upp till fina vuxna människor och glädjen att få följa barnbarnens steg ut i livet. Men hur tokigt det än kan låta i andras öron så när jag har för mycket jag vill säga honom så går jag till graven, sätter mig en stund bredvid stenen och berättar för honom allt jag vill han ska dela med mig.

Förstår precis hur ni känner det. Min pappa gick bort i en hjärtattack för 3 år sedan, han blev bara 58 år. Den värsta sorgem har väl lagt sig, men saknaden är stor. Pappa var den jag gick till när jag behövde stöd och råd och vi delade intresset för odlandet. Vi tävlade ofta om vem som fick tomater först osv. Pratar ofta med honom i mina tankar när jag går i trädgården. Många sa till mej att sorgen och saknaden kommer att gå över, skit snack, det kommer alltid att fattas en bit i mitt liv.

Tröstande kramar till alla som förlorat nära och kära.

Sorg går i vågor, vissa darga faller man ner i en grop och allt är becksvart, vissa dagar håller man näsan över vattenytan och dom går nästan bra.
Det går aldrig över men man lär sig leva med det.
Så småningom blir groparna grundare och rasen däri händer mer sällan. Man kan le åt minnen och gråter mer sällan.
De flesta av oss blir föräldralösa i medelåldern, det är svårt att ställa om sig, saknaden efter den "som alltid funnits" blir svår, men hanterbar.
Så finns det dom av oss som mist ett barn eller ett syskon, det kanske är mer oväntat och chockartat, men av egen erfarenhet vet jag att groparna blir grundare där också.

Min mamma dog sommaren 2000, pappa 2004 och jag inte bara saknar dem, jag sörjer fortfarande. Antagligen kommer jag att göra det resten av livet.
Att mista någon som man älskat så mycket är grymt, hur naturligt det sedan än är.
Mulle

Så varm jag blev inom mej när jag kom hem från jobb och såg vad ni alla skrivit. Det är första gången jag hör personer prata och känna som jag själv. Som någon skrev, "man får hålla saker inom sig så dom inte tror att man blivit knäpp". Det e sjukt... visst e det...

Äntligen säger någon så som jag tänker, saknaden kommer alltid att vara där och vaddå "tiden läker alla sår", tror också det är skitsnack. Att få bekräfta att fler än jag själv pratar med personer som dött. Vilken tur att jag blev medlem här. Nog e det så att jag har och har haft en och annan som stått ut med att lyssna, men när man föreslog mej proffisionell hjälp, då tystnade jag.

Det är som att jag som älskar livet och allt levande, jag får inte vara ledsen, man orkar inte med min sorg, man vill ha tillbaka mej sådan man är van vid. Till Mulle skulle jag vilja säga efter att ha läst tråden angående din "nya livskamrat" (hunden), du skall veta vad min cocker stått mej bi och nära under inte bara denna arbetsamma tid utan sen den dagen hon klev in i mitt liv. Må väl med din godbit...

Vänner som orkar lyssna när man gång efter gång vill "prata ut" om sorgen finns det få av. Den där vännen som kom ny mitt i sorgen är ofta den som orkade längst. Du förstår säkert vad jag menar med den som kom ny alltså den som bara fanns där när livet var helt upp och ner.

Det jag måste få säga är att sluta inte prata om din sorg rätt om "dina vänner tycker du ska söka proffshjälp". För varje litet samtal är du en bit på väg genom sorgen och just detta att man vill prata om sin sorg med medmänniskor är så sunt det kan vara för det visar att man sakta, sakta arbetar sig genom sorgen.
Observer att jag skriver genom sorgen, för det måste man göra, man kan aldrig gå runt den.

Jag hade väl tur mitt i allt att jag hade barnen, vi pratade och pratade och grät och grät tillsammans, det var alltid någon av oss som hade behov att prata och vi hade alla samma möjlighet att lyssna.

Det som gör mig mest ledsen är när människor runt omkring låtsas som om den som lämnat livet inte existerar längre. Vadå, existerar brukar jag säga, bara för att någon inte kroppsligt finns längre så finns ju de ju med oss som levt med dem ett helt eller delar av ett liv.