Vi har börjat äta havregrynsgröt med hemgjort äppelmos till frukost. Vår papegoja Jack vill gärna vara med på allt vi gör, men gillar vanligtvis inte vår mat.

I måndags gav vi honom en liten skål med gröt och mos blandat med mjölk för att det skulle bli lite svalare. Jodå, han åt. Igår var han lite mer intresserad. I morse satt han och stampade ivrigt på pinnen och ropade. När gröten kom dök han ner med hela ansiktet i den, gurglade och åt som om han aldrig sett mat förut! Den nedkletade näbben torkar han av på en sportsocka som vi knutit fast i burgallret och byter regelbundet - hans lilla "servett".

Gud, vad vi skrattade!

Kakaduan

Underbart vilken kompis ni har

hi hi va härligt det låter
Du bara måste ta en bild och visa oss.

Låter som en riktig mysig gojja det där. Ställer han upp som modell? Skulle gärna vilja se honom

Vill se bilder på din goja. Har alltid önskat mig en men det har inte blivit av och nu är jag för gammal att köpa en eftersom de överlever mig.

Jag försökte lägga bilderna i fotoalbumet, men misslyckades. Sparade dem som både BMP-filer och JPEG-filer men fick veta att filerna var för stora. Där tar mina kunskaper slut. Är inte så duktig på det här så jag ger upp!

Jo, Jack är rolig och väldigt fin - han är en albakakadua och är 26 år gammal (jag har haft honom i 21 år nu). Helvit med stor plym är han.

Andra favoriter är glass, risifrutti och te/kaffe med mjölk och socker. Kakor, bullar och liknande är toppen (om vi tuggar dem först och matar med kletig gegga). Försöker vi ge honom godiset direkt tar han försiktigt men bestämt tag i handen, för bort den och börjar tigga vid munnen igen. Han har en klocka som han pinglar i när han tycker att vi ska ge honom pinjenötter också - vem lär vem tricks?

Hans hat-objekt i livet är fjärrkontroller, tidningar, hårborsten, telefonen och en låda i hallen som han anfaller både utifrån och inifrån (om man glömmer den öppen kryper han in och biter sönder och kastar ut allt däri - handkräm, smink, etc). Alla våra handkrämstuber är punkterade...

Kakaduan

NU gick det bra, äntligen! Fast bilderna blev lite små, förstås! De finns i mitt album, men jag har inte klurat ut hur man gör det tillgängligt än...








Jag kunde!

Kakaduan

Gå in här så kanske du kan lista ut hur:

http://www.odla.nu/forums/index.php?act=ST...a559ea7b9c47e98

Oj, nu kunde jag till och med det! Då går det bra att kolla in både mig, gojjan och maken!

Det var kul att få se kompisen. Han skulle bara veta att han är kändis.
Fin bild av du och maken också .

Man tackar för komplimangen!

Jag tänker INTE tala om för Jack att han är kändis - han är redan odräglig . Fåfäng, egoistisk, självcentrerad och en riktig show-apa! Precis som jag vill ha honom!

Kakaduan

Han är jättefin. Tack för bilderna. Kan han prata?

Jag hade en undulathane för många år sedan som kunde enstaka ord och meningar. Hade hans föräldrar och sedan tog jag kvar en hane och sålde föräldrarna till en djuraffär för de var hopplösa med att göra ungar.
Jimmi som jag döpte honom till var med överallt satt sällan i sin bur bara under natten. De ord han kunde var Jimmi fin pippi, Mamma, Ja, Goddag sedan några konstiga visslingar.
En sommar var han hos min mamma under vår semester och där lärde han sig att säga Chikko. Mammas hund hette det och när de upptäckte att Jimmi kunde säga det var när de satt vid TV och hunden for upp och kollade om det kom någon, men det gjorde det ju inte.
Rätt var det var stack han ut i köket där buren stod och då hörde min mamma att Jimmi sa Chicko och hunden blev ju mäkta förvånad förstod ju inte riktigt vart det kom ifrån. De hade rätt så kul mina föräldrar då.
Saknar honom ibland men nu när man jobbar har man inte tid att hållas för ska de bli så tama krävs det arbete.

Vacker goja en riktig personlighet verkar han också vara

Han är en STOR personlighet! Det mest fantastiska och mest jobbiga djur man kan ha. Han är dålig på att prata - kan busvissla och säga hej, men det är allt. Han har dock en massa andra ljud för sig - han piper och muttrar och kvittrar och skriker (mindre roligt med tanke på volymen).

Ibland ger vi honom en kartong eller en papperskasse som han kryper in i och sitter. Det enda man hör är hur han klapprar med näbben därinne. Vi duschar honom med blomsprutan på diskbänken. Då vrider och vänder han sig för att bli överallt, dricker ur vattenkranen och skuttar runt - det tycker han är jätteskönt. Sedan får han lite torkning med fönen som han också gillar. På helgerna får han vara med i sängen, då växlar han mellan oss - sitter på bröstet, kilar in sig under hakan och blir kliad. Så hoppar han runt ett tag på täcket och går till nästa person för mer gos.

Kakaduan

Vilken härlig gojja!


Jag har papegoj-passion och hade tänkt att ha en goja så småningom.
Favoriten är just kakadua...men jag har även varit inne på gulpannad amazon.

Kakaduor är härliga - de är sociala och gillar ofta fler personer än en, vilket kan vara jobbigt med vissa andra sorter - tex Jaco.

Om du funderar på en kakadua kan jag nämna de negativa delarna:
- de är väldigt höga i volymen. Det var en ständig källa till oro när jag bodde i lägenhet förut.
- de har ett vitt damm som kommer från dunen och som hjälper dem hålla fjädrarna rena. Detta har bara kakaduor. Man får som talk på händerna när man kelar. Svarta tröjor blir vita och dammet finns överallt - på TV-rutan, på alla ytor, etc. På det sättet är de också skräpigare än andra goojjor - för skräpigt är det att ha fågel. Vi har en liten bordsdammsugare under buren så att vi kan ta bort det värsta.

Men själv skulle jag inte kunna tänka mig livet utan en kackis!

Kakaduan

Och de blir mycket gamla, något inte alla tänker på!

En sån underbar fågel, synd att vi har allergi i familjen annars skulle det definitivt bli en sådan också.

Han borde ha en hemsida....då skulle han få en egen fanclub

Vilken snygg kille! (Jack alltså... )
Jag är också fågelälskare, hade undulater som liten, och Alexanderparakiter i över 10 år. Hade gärna skaffat en kakadua, men jag blev avrådd från det eftersom jag är pälsdjursallergiker. Tydligen är fjäderdammet väldigt lätt att bli allergisk för. I och för sig skräpar Alexandrar ned för glatta livet de också, men de saknar dammet i fjädrarna.
Våra gojor älskade också att äta med oss (och de åt ALLT - man fick försvara tallriken med gaffeln...) När vi fick barn var de först ganska tveksamma, men när sonen började äta själv blev han poppis - så mycket matrester att dela på! De brukade sitta på bordet bredvid hans tallrik, och faktiskt så väntade de på att han skulle dela ut mat till dem. Det gjorde de aldrig mot oss, då var inte ägandefrågan avklarad innan matbiten var svald...
Och visst är de personligheter - vi hade hanen först, och han var en ganska stillsam person. Så när han blev ensam och vi skaffade honan, så trodde vi att vi visste vad vi gav oss in på... Pyttsan! Hon hade helt enkelt en annan ambitionsnivå än han - hon hittade på en himla massa hyss direkt, och lärde upp honom efterhand. När vi tillslut hittade en jättegullig uppfödare som tog dem till sig, så hade vi knappt en ognagd list i hela köket... För att inte tala om det pulveriserade köksskåpet, de avgnagda elledningarna, den pajade gummilisten i kylskåpsdörren, de flisade trösklarna, den sönderpillade väggputsen.... Puh! Det är skönt att veta att de har fullt upp med att försöka häcka nuförtiden....