Edit:

Känns som om det allra mest akuta har lagt sig nu och därför vill jag inte skylta mer med mina allra innersta tankar och editerar istället om inlägget.
Inlägget gjorde ändå att jag fick bra tips via av flera medlemmar här samt snälla, personliga pm.

Tack alla!

Kan tilläggas att det fortfarande är jobbigt, men jag kan inte låta det öcerskugga hela min tillvaro. Jag måste fokusera på annat ...såsom att försöka leva i nuet.

Jag förstår att det är jobbigt. Ta inte över ansvaret, du har en tung nog ryggsäck som det är!
Tänker på dig. KRAM!

Ser att flera läst inlägget...men få verkar veta vad de ska säga - och det kan jag på sätt och vis förstå.
Det ger stor heder till dig, Suddis som vågar. Dina ord betyder mycket för mig.

Afrodite?

Vaddå??

Bara en fundering.

Men du, jag förstår inte din fundering.
Vad menar du med "Afrodite"??

Ah, nu förstår jag, askar. (via pm)
Nej, det är inte så.

Ja PiaP det är precis som du säger - många läser men vet inte vad de ska säga. Så var det även med mig. Jag läste i går men då jag saknar egen erfarenhet kändes det så tomt att bara säga att jag förstår.

Jag skulle nog själv reagera som du gjorde och även ta på mig ett ansvar.
Även om flera säger till dig att leva ditt eget liv och inte även ansvara för dina föräldrars så kommer du att göra det i alla fall.

Det kanske ändock kan ge dig lite styrka när du ser att fler anser att du inte skall ta för stor börda.
Jag tänker på dig. Sköt om dig och som tur är har du en underbar man som ställer upp som jag förstår det.

Jag har exakt samma erfarenhet som du.
Jag valde tidigt att ta avstånd och har i princip sagt upp bekantskapen. Mina föräldrar var dock redan skilda. Jag tycker att du ska ta tag i det i första hand och se till att din mamma får lugn och ro. Vad som helst är bättre än det hon/ni har nu. Sen tycker jag du fokuserar på henne och hennes liv.
Ta kontakt med de sociala ang. pappa och få till en vårdplan, han är ju om jag förstått saken rätt både gammal och alkoholiserad, och han blir omhändertagen.
Jag finns med i utkanten av min pappas liv men utan att han vet om det, idag är han inrte så medveten heller.
Jag kontaktar dig senare idag via pm, är på jobbet nu.

Ta reda på om det finns nån Alanon-grupp i närheten.
De anhörigas motsvarighet till ( nyktra alkoholisterr-gruppen, tappade namnet).
De har liknande erfarenhet som du och din mor och kan hjälpa och stötta.

För övrigt gjorde du helt rätt att ta avstånd och talat om det.
Det är inte ditt fel att han dricker.

vill bara säga att jag tycker att det var starkt gjort av dig att säga ifrån till din far. Jag tror att det är ett sätt att hjälpa honom och framför allt din mamma.
Stå på dig och ta hand om dig.

Någon vårdplan för min far kommer inte vara aktuellt eftersom han klarar sig själv - då han är nykter.
Och skulle jag, mot förmodan, göra något sådant så skulle han bli rasande.
Jag tror heller inte att det går att ge honom vård mot hans vilja.
Min mor har valt ett liv utan min far så många gånger och sen gått tillbaka till honom.
Jag inser att börjar jag styra och ställa med hennes liv, så kommer hon vända det mot mig sen och skuldbelägga mig för att hon blivit ensam. (jag vet, för jag har varit med om det förut)

Tack Alba, Malvia, mekare och neetave för era ord.
Ni anar inte vad de betyder för mig.

kramar om...

min pappa är också alkis men min mamma och pappa är skilda så
jag sa upp kontakten med min far för ca 2 år sen
jag har nog med problem utan att behöva tänka på han
mina systrar förstår mig inte
och min mosters man kallar mig feg
jag paratar fortfarande med honom om vi träffas på stan
(och nyss for jag faktiskt hem till han för att lungna min syster
som han hade ringt till och hotat att ta självmord)
men jag far inte längre till han varannan helg som det var förut
men det kanske blir problematiskt för dig om
dina föräldrar är fortfarande gifta
om du nu säger upp kontakten så ska du veta i förväl att det kanske inte blir acepterat i släkten
ååå, vet inte vad för tips jag kan ge nu när dina föräldrar inte är skilde
(med tanke på jag tror nog att du fortfarande vill träffa din mamma

steget, alanon el dyl kanske kan hjälpa

ps jag sa till min far att jag skulle komma tillbaka till honom om han blev nykter
och han verkar tänka på att försöka
du vet dom kan ju inte börja försöka med hela hjärtat förrän dom nått botten
oj vad långt det blev men tusen kramar till dig

Har liknande erfarenheter som du. Har en pappa som framförallt druckit på helgerna. Mamma och pappa skildes, som tur var, när jag var tonåring.

Efter några år träffade pappa en ny kvinna och fortsatte naturligtvis sitt beteende. Och ofta blev han aggressiv över småsaker när han fyllnat till. Jag vet inte hur många gånger jag åkt dit på helgnätterna och medlat (efter att hans nya kvinna ringt mig).

För 15 år sedan tröttnade jag på att alltid vara den som skulle medla och lugna ner pappa. Då gjorde jag klart att jag kan träffa dom på dagtid och inga helger. Jag och pappa har väldigt dåligt kontakt idag. Jag ringer nån gång och kollar hur läget är. Ringer dock aldrig på några helger. Det är synd om hans nya kvinna men hon får ta sig ur deras förhållande själv. Jag vägrar ta ansvar för nåt jag inte kan rå över ändå. Och dom vet vad jag tycker och tänker.

Finns det inte nån anhörigstödgrupp i er kommun som du kunde kontakta? Du kunde kanske övertala din mamma att följa med också?

glömde att säga att min pappa inte heller får nått nu på fars dag
(iallafall inte av mig)
så du är då inte ensam om det

Det är alltid besvärligt att växa upp i en alkoholistfamilj.
skuldkänslorna får man som barn, alltid bära med sig, även om man vet att man inte har skuld i det som sker.
att inte våga känna tillit till vuxna mäniskor, som ska vara dom som skyddar är förödande

Jag förstår din känsla av hopplöshet och samtidigt en bitterhet, mor att han väljer att skylla sitt missbruk på allt och alla....utom sig själv.
Jag vet att det är lätt att säga, att det är inte ditt fel och att du inte ska känns skuld, men man gör det ändå...
DET ÄR en tung ryggsäck att bära på, men de är ENBART du som kan bestämma hur mycket du ska bära med dej i ditt vidare liv.

Du har en egen familj nu, och din man....så försök att tömma ut lite av innehållet du bär med dej.
ta hjälp av komunens kurativa verksamhet...den kan hjälpa dej att se på ett nytt sätt...

LYCKA TILL

Nej, den biten är tyvärr överspelad. Det har helt enkelt gått för lång tid för min mor.

Själv så orkar jag inte med någon stödgrupp i dagsläget...känns som om jag helt enkelt inte kan ta hand om det som jag vet kommer att "komma fram". Mycket av min barndom är berarbetad, men det finns ändå så mycket kvar att bearbeta. Det kommer en tid för det med.

Känner du så är det ett klokt beslut -om du bara kan lägga skuldkänslorna på hyllan " och låta dem vara där.
Man har bara ett liv