Ja, alltså en sån här tråkig tråd igen men trots att man inte vill så går folk bort

Min lånefarfar, alltså egentligen min mans farfar och Isaks gammelfarfar gick bort i lördags. Vi har alltså inte haft någon rolig helg

Att jag kallar honom lånefarfar beror på att jag aldrig haft några egna far och morföräldrar. Mina morföräldrar gick bort strax innan och efter jag föddes och mina farföräldrar har aldrig brytt sig om oss barnbarn och nu är de också döda sen några år tillbaka.

När jag träffade min man för snart 8 år sen gjorde jag det klart för dem att jag skulle minsann "låna" dem. Mer underbara människor får man leta efter! De tog mig till sina hjärtan och välkomnade mig in i familjen direkt

Nä, usch nu kommer tårarna igen. Jag gråter för att en underbar människa, far farfar och gammelfarfar, en kär vän har gått ur tiden

Man får försöka glädja sig åt att han fick 88 underbara år, han har haft ett bra och kärleksfullt liv, fått vara frisk fram tills nu. Samtidigt är det ingen tröst! Magnus morfar gick bort 2002 så två av mina lånegamlingar har jag förlorat nu.

När Isak blir större ska han få höra om dessa två underbara män som han tyvärr aldrig hann lära känna ordentligt, han hann ju inte bli så stor så han kommer minnas dem. Men vi minns och vi kommer aldrig glömma, vi kommer aldrig låta dem försvinna helt.

Bille, om du hör mig så vill jag bara säga att det varit en ÄRA att få känna dig och ha dig som min lånefarfar dessa 8 år. Kommer sakna dig fruktansvärt mycket! Älskar dig farfar

Helst ville man väl att alla skulle få leva och leva och aldrig dö
men så är det ju inte.

Tröstekramar till dig.

Så sorgligt

Blir ledsen å dina vägnar fruberglund.

Sånt här är svårt och tungt och saknaden blir så stor. Tänk på alla vackra minnen! Och berätta för dina barn, de får en fin bild att ta med sig i livet.
Tänker på er!

Tänk så underbart för lånefarfar att han fick en sån familj som ni och med dig som bonus.
Sorgen sätter sina spår men försök tänka på allt det fina ni hade tillsammans.
Tänker på dig.