http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did...id_14502257.asp


Jag tror att det ligger mycket i det hon säger!

Bra att hon vågar sätta fingret på det som är problemet!!
Mvh
Fenja

Japp mycket är ju föräldrarnas "fel"? Utan grunden hemifrån funkar ingenting längre fram(mina föräldrar hävdar att man har upp till 4års åldern på sig att få en rejäl grund i uppfostran efter det är det svårt och kanske har de rätt de har ju erfarenheten). Jag jobbar ju på en gymnasieskola och när de är såpass gamla är det svårt att programera om dem. Har det varit OK att dricka coca cola och äta en chokladkaka till frukost tidigare eller att komma och gå som man vill under dagen så är det svårt att få dem att ändra sig. Tycker det är väldigt tragiskt då kraftigt överviktiga tonåringar stolt visar upp backarna med läsk och kartongerna med chips som mamma/pappa har levererat till elevhemmet.

Inte en enda punkt gäller för våra barn.
Så mycket som vi fick sitta med läxorna, för "lärarna gick aldrig igenom nytt material".

Några vanliga exempel ur intervjuerna:
• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar.
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar
i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.

Jag är väldigt glad att mina barn gick på dagis på 70-talet. Då vågade personalen prata om dessa saker. De hade ofta föräldramöten där man bla tog upp gränsfrågor. Vad var dagispersonalens ansvar, vad var föräldrarnas ansvar. Vi föräldrar fick på så sätt en utmärkt stöttning och det fungerade ju tvärtom också

Har man blivit för fega numera för att säga till föräldrarna?

Jag vet inte om man är för feg men vad jag har fått berättat ett otal gånger är att föräldrarna helt enkelt blir ganska uppkäftiga (arga, aggressiva, sura) om personalen upplyser dem om vad som sker. I de fallen har personal upplevts sig vara till för enbart "barnpassing" och helt enkelt inte ska bry sig och acceptera att barnen beter sig illa.

Hannele: Naturligtvis gäller det väl inte ALLA familjer. Alla är inte stöpta i samma form. Och det där med att lärarna inte gick igenom nytt material kan ju ha flera sidor. Du har aldrig funderat över att det finns en läroplan att följa?

Jag tycker att det hon säger speglar samhället av idag väldigt tydligt ( tyvärr). Själv har jag aldrig förstått åsikten/tanken som allt för ofta kommer fram; att det skulle vara skola eller barnomsorg som ska fostra våra barn. Det är alltid vi som föräldrar som har det yttersta ansvaret för våra barn ......tycker jag

Många försvarar sig - och tror jag - sitt onda samvete med att det är viktigare med kvalitetstid än med kvantitet.

Men då är väl risken precis den att det blir bara mystid, ingen tid till att låta barnen möta det motstånd som de behöver t.ex. Vem vill riskera en konflikt om man träffar sitt barn en timme om dagen?

Och matvanorna hos vissa barn och ungdomar är en katastrof. Häromdagen satt en av mina elever och beklagade sig att hon var så hungrig. Det visade sig att allt hon fått i sig den dagen var ett glas cocacola. Klockan var två, och hon var jättetrött - naturligtvis. Frågar man så äter nästan ingen gymnasist frukost.

En undersökning i Frankrike visade att barnen i de familjer där man åt gemensam middag, och där barn och vuxna då fick möjlighet att prata med
varandra om vad som hänt under dagen t.ex. mådde betydligt bättre psykiskt än andra barn. Allvarligt!

Jag jobbade själv deltid tills min yngste var 12. Visst fick vi sämre ekonomi och visst är min pension - när det blir dags - ett orosmoment, men jag skulle inte ha velat ha det på något annat sätt.

Mycket viktiga och insiktsfulla ord du säger där. Min dotter är också lärare och hon skulle hålla med dig i varje ord. Vi pratar ofta om det. Visst är det konstigt att dagens föräldrar tappat kontrollen så mycket över sina barn. "Jaså, du vill inte äta frukost - ja men då slipper du" (kankse ett dåligt valt exempel)

Jag har nog varit en "slapp" förälder i många avseenden men snälla och ansvarsfulla vuxna har det ändå blivit av dom
Min tes är att barn är barn och det är vi vuxna som skall ha förståndet. Det är vi som skall visa barnen vad som är rätt och fel, vi skall coacha dom till att bli schyssta vuxna.
Men om man skall göra karriär, träna sig smal å vacker och umgås med rätt folk - ja då blir det inte så mycket tid över till barnen.
Konstigt egentligen. Förr skilde man på planerade barn och barn som "bara dök upp". Man kan ju tycka att kravet på föräldrarna till planerade barn borde vara större än vad resultatet tycks visa på.
Är jag väldigt elak - ursäkta om jag trampar på ömma tår i så fall - om jag tror att åldern har visst inflytande? Det är ju så att ju yngre man är när man får sina barn desto mer orkar man. För närvarande är man knappast under 30-35 när första barnet dyker upp. (Vet att den åldern varierat under tidernas gång)

Jag tror inte att det har så mycket med ålder att göra. Är själv en s.k. gammal mamma. Men jag har satsat på mina barn och fördelen har ju varit att mina roller i livet i övrigt redan fanns.
Utbildningen var avslutad och jag hade jobbat ett antal år. En fjärdedel av de som studerar på högskolan i Sverige har barn idag! Och det kan inte vara lätt.
Sedan måste man göra karriär och det är ju inte helt problemfritt att börja sin anställning med en graviditet.
Jag tror också att jag haft lättare att avstå från saker och ting än många yngre. Hur man t.ex. kan släpa med sig bebisar med eller utan vagn på kommunala fyrverkerier har jag aldrig förstått. Eller på långresor med flyg. Läste att de får syrebrist under flygresor.
Därmed inte sagt att det finns mycket ansvarsfulla unga föräldrar. Jag tror att det har mer att göra med hur stort ego människor har än med ålder. Det finns väldigt kloka unga mammor och pappor och väldigt omogna 30-åringar faktiskt!