Måste ju vända å resonemanget också, vad gillar ni bäst hos er partner? Försök komma på en egenskap som är den mest framträdande, den ni tycker bäst om eller åtminstone tycker lite mer om än alla de andra positiva egenskaperna

Det första jag tänker på är Omtanke.

När jag slog i knäet igår - förvisso var det i hans knä jag slog i eftersom vi skulle sparka på varandra - tog min älskling hand om mig, visade djupaste omsorg och omtanke och pysslade om knäet och fick mig att bli glad igen.

Just omtanke är det första som jag med kommer att tänka på. Han sätter alltid mitt bästa i första rummet - alltid.

Det jag kommer på i dag är att han förstår mig och även om han inte förstår alla mina idéer och tankar så är det lätt att diskutera med honom. Han har så lätt att förklara saker och lägga fram saker i olika synvinklar.
Punkt.

Jag tro jag hade kunnat fortsättta ett bra tag till. Men nu ville ju Ladyg att vi skulle välja en egenskap. Inte skriva en hel novell.

Att han alltid behåller lugnet

Jag ville bara att man skulle lyfta fram egenskapen man gillade bäst, det är absolut inget fel att hävda att t ex omtanken (som i mitt fall) är egenskapen framför andra även om förståelse, matlagningskunskap eller någon annan egenskap är en god tvåa

För visst har väl alla livskamrater mer än en underbar sida?

Det finns så mycket, men det bästa är att han verkligen ställer upp när det gäller.

Jo, men den bästa sidan...Det är svårt. I morgon kanske jag ser en annan sida som känns absolut bäst då.

Det verkar ändå som att de sidor jag uppskattar är uppskattade av flera. Jag upplever också min sambo som en som alltid behåller lugnet. Och att han är omtänksam. Sen kommer en hel massa saker han är bra på men jag är mindre bra på.

Jag käner bara hur jag kan bubbla över och skriva värsta jubelsången. Det är nog lite för mycket.

Min livskamrats bästa sida? Det måste vara att han verkligen är min livsKAMRAT, att han förstår mig så väl.

Som det här med att jag retar mig på struntsaker han gör (diskmaskinen). Vissa gånger i livet har jag väldigt lätt för att reta upp mig, på både honom och alla hans egenheter fast jag normalt sett är ganska lugn och överslätande. Dessa gånger brukar infalla en gång i månaden, om ni förstår vad jag menar.

Och då vet han precis vad det är frågan om. Det spelar ingen roll hur dum och arg jag än är, han lyckas ändå alltid på nåt sätt få mig på gott humör igen efter ett tag. Det kallar jag kärlek.

Finns ett bra ordspråk här "älska mig när jag behöver det som mest"
himla bra mantra ibland

Håller med Monka! Efter att ha varit ett par i 35 år så är min man min absolut bästa kamrat. Att ha någon som förstår mig så väl och kan "läsa mina tankar" känns oerhört tryggt. Allt behöver inte förklaras med ord.

Att han tycker att jag är bäst i världen, trots mina brister.

TÅLAMOD i massor när jag kommer dragandes med mina projekt och idéer!

Jag har ingen partner och så lär förbli men en gång hade jag en dröm om att min parter skulle även vara min bästa vän och det tycks ju som om jag inte helt var ute och cyklade

nyfiken fråga: vill du inte ha en partner?

Nej...inte nu längre.

Saklighet och lugn och en vana att säga förlåt efter att man bråkat.

Dom där småsakerna som att t.ex. gå ut efter tidningen åt mig på morgonen fast han egentligen inte behöver gå upp.

okej. då vet jag. då kan jag undvika eventuellt framtida hejarop om att: jo visst kommer du att träffa en partner en vacker dag.

Ja det har jag nog fått höra. Brukar infromera att jag är en snart 39 årig kvinna som tycker mig hittat min egna lilla plattform i tillvaron där jag fungerar med mitt liv. Det är att acceptera livets faktum.

...att han egentligen vill så väl...fast det inte alltid blir som han tänkt det...för "jag tänkte inte på det"..

därför att han är just den han är, för att han går upp och gör frukost varje morgon för att han ser till att bilen alltid är tankad för att han alltid sätter mej först för att han skänkt oss barnen för att han älskar mej och att jag aldrig behöver tveka på det
hmmm.. ska nog stänga av datorn nu...

Allt, han är min stora kärlek och bästa vän sen 1963.

För att han älskar mig alldeles oavsett dag, hur jag ser ut, vilket väder det är, om jag borstat tänderna eller ej, om jag gått upp/ner i vikt... För all omtanke alla små saker han gör för min skull, ställa om sätet i bilen när jag ska köra, ladda kaffebryggaren osv! För att han är min bäste och närmaste vän, för att han bekräftar mig! För att han är alldeles underbar!

Att han är min absolut bästa vän och att han alltid finns där för mig, både i med, som motgång. Jag älskar honom verkligen för all det där som han är

Han är min allra bästa vän.
Hans livsinställning är att "ingenting är omöjligt, allt är möjligt" och det är så många gånger han har visat att det stämmer. Han coachar mig i mitt liv och finns alltid där som ett stöd. Jag kan lita på honom till 110%.

edit: Kom på en sak till: Han är inte speciellt förtjust i kattutställningar (allt stök runtomkring) men han följer med ändå, engagerar sig, hjälper till, håller mina nerver i schack.......

Jag blir så glad av att läsa hur mycket ni uppskattar era livskamrater. Det påminner mig om att jag ska tala om för min hur mycket jag älskar honom!

Att han "köper" mitt stora hundintresse även fast han inte är intresserad själv. Han blir ju´tvungen att vara delaktig i hundbestyren när jag jobbar. Han gillar hundar, men han vill egentligen inte ha någon själv, pga allt jobb och passning som blir.

Att han är intelligent och tålmodig.

Han är omtänksam, lugn , trygg, tålmodig och min allra bästa vän som jag litar till 100 % på och älskar till 110 %.

Det finns så mycket mer men tanken var ju inte att vi skulle skriva en roman.

Han är otroligt godhjärtad och tålmodig! Älskar honom så!

Att han är så otroligt omtänksam mot mej, att han orkar klia mej på ryggen i evigheter varenda kväll och att han är min allra bästa vän.

Sen uppskattar jag å andra sidan att han har ett rikt "eget" liv eftersom jag inte tycker att man måste vara med varandra precis hela tiden för att ha ett gott förhållande. Jag har ett stort behov av att få göra saker för mej själv ibland och min älskade är likadan. Så vi passar perfekt ihop min älskling och jag.

Han är intelligent, han älskar och accepterar mig precis som jag är. Kan alltid lita på att han ställer upp för mig. Att han dessutom är snygg och sexig är ju ingen nackdel, dvs nu är han en flintskallig 60-åring, men i mina ögon ser han forfarande ut som den unge Johny Deep jag först blev förälskad i.
Gita

Vad gulligt du skriver om din älskling.......ja, det är ju inte bara de som åldras och det är viktigt att komma ihåg det.

Vackert sagt!

Va!! Vad menar du? Skulle jag??? näää-......

Jag tror Karin yrar lite, kvinnor åldras inte - tant blir man inte förrän man tycker att man är det

Det här är verkligen må-bra-tråd

Tant är ingen ålder, det är ett beteende.

Och det är trendigt och en heder att vara tant:
Så känner du igen en tant
• Fötterna på jorden
• Förmåga att sprida glädje omkring sig
• Osjälviskhet
• Tålamod
• Tid och förmåga att lyssna - på andra och på sin egen inre röst
• Civilkurage, mod att säga ifrån
• Nyfikenhet, men inget behov av att snoka

Det där var en bra beskrivning!